Man vet att det är något stort på gång...
... när köp inte ut-plakatbärarna är de enda som fortfarande har ett litet
hopp om något gott hos mänskligheten
... när karamellfärgskonsumtionen skjuter i höjden
... när kvällens meny består av roadkill serverat med
gröna maskar toppat med blod och rivna naglar
... när det som händer ikväll antagligen är en dimmig gåta i morgon
Lördagslyx
Få breda ut sig på sina alldeles egna 90cm.
Spana bort mot fönstret.
Bakom rullgardinsglipan är det tjock och ruggigt.
Grått och rått.
Puffa till kudden och sedan dra täcket runt sig som en kåldolme.
Kika på klockan som bara hunnit ticka sig fram till åtta.
Perfekt.
Puffa till kudden igen, trots att man knappt kan röra sig
där innuti hoprullningen.
Två timmar senare är det dock dags att ta tag i sitt liv.
Allt som borde och måste och helst av allt vill göras.
Bara en snabbdusch först. Jättesnabbt. Så klart.
Och framför allt jättevarmt. Och jätteskönt.
Och hoppsan.
Jättelänge.
Men nu så ska jag verkligen ta och sätta fart.
Alldeles alldeles strax.......
Vad är högre än stjärnorna?
Jag ligger väldigt ofta på sofflocket och grubblar. Funderar och filosoferar.
Det där vanliga, ni vet. Som vad jag ska bli när jag blir stor?
Vad mina barn ska heta och var vi ska bo? Hund eller katt?
Kan fläcken på mina raggisar vara blåbär kanske?
Och vad i hela friden gör jag om ett år?
För att inte tala om hur helgens halloweenfest ska sluta?!
Emellanåt är jag så himladens nyfiken att jag kan spricka.
Jag vill veta allt! NU!
Tänk om framtiden har ännu fler glada överraskningar beredda åt mig?
I stil med att jag siktade på Umeå och hamnade i Kiruna.
Som att sikta mot stjärnorna och hamna...
Vad är högre än stjärnorna?
Som en lösning på problemet har jag skickat ett future me-mejl till mig själv.
Nyfikenheten stillas åtminstone lite av att ha fått ställa frågorna och valt ett
framtida datum när det ska dimpa ned i inkorgen.
Så nu finns det bara två saker att göra.
Antingen vänta på framtiden.
Eller se till att den blir precis som jag vill.
Positiva tankar #3
en plats för Finnis blomma, som jag lovat att vattna åt henne?
Eller är det bara så att mitt rum redan är optimalt färdigmöblerat?
Gigantus plantus
Hei Matau
Thank you :)
Välkommen till vår värld
You cant be normal swedish girls?
Most chicks would have complained their heads off by now.
Vi tog det som en komplimang. Vår soffsurfare från Nya Zeeland var kanske
snarare den som borde klaga. Iställtet för en soffplats fick han ett liggunderlag.
Ljummen lunch när gasköket strejkade i kylan och en middag lagad över en eld
som vägrade att ta sig trots konstens alla regler.
För att inte tala om alla Small frogs och Father Abraham och andra desperata
direktöversatta försök till att hålla värmen.
Emellanåt hade Sam lite svårt att förstå hur vi kunde vara så glada
och bara skratta mest hela tiden.
Ålis och jag.
Men så kikade vi ut på fjordarna och fjällen där uppifrån vår vandringsled.
Klättrade upp på en topp och spanade ner över Narvik.
När natten kom stod vi som små kejsarpingviner och blickade upp mot himlen.
Förundrades över stjärnfall som lämnade långa svansar över himlen.
Vintergatans självlysande strösockerstig.
Och en tomte med lykta där uppe på berget vid vattenfallets utlopp.
För att inte tala om norrskenet.
Grönt och lila över precis hela himlavalvet.
Dansande och flammade och kringlande och magiskt.
När vi efter två nätter i den norska vildmarken kom hem till vår kära familj
i korridoren var bastun varm, brödet nygräddat och soppan med saffran och
vår egenfiskade familje-sej stod och puttrade på spisen.
Det var inte längre en gåta varför vi är så himladens glada och överlyckliga.
Ända nedifrån tåspetsarna.
Alldeles sprudlande innifrån den innersta maggropen och hela vägen ut genom
våra illaluktande svettiga underställströjor.
Sam förstod precis.
Underbara fredag
Det börjar bli kallt längs Norges kust också.....
Norsk eftermiddagssol
Rombakkstötta
Vår lägerplats första natten
Lördagens äventyr
It looks so much more exciting up side down!
Spännande... Sam fick en utmärkt förklaring.
Auf Swenglisch of course
Vacker lördagkväll
Äntligen
och mjölksyra i benen och lägerld och pinnbröd och snö och Ålis.
Och en nyazeeländare som vi hittat.
Och världens varmaste skönaste underbaraste sovsäck i ett tält med isigt
hölje mitt under stjärnorna långt ovanför fjorden där nere.
Det känns som dagen innan julafton.
Jag har saknat dig kära sovsäck.
Marmot Sawtooth.
Högskoleexamen here we come
videolänk på dom där nere i Umeå.
Den skallige, den pappalediga och den där nya förmågan...
Visst ser han riktigt biolognördig ut?
Det är svårt med videolänk ibland.
Forskaren och doktoranderna ville gå igenom diskussionsfrågorna.
Genetisk drift och inavel och andra bevarandebiologiska bekymmer.
Vi hade som vanligt lika amöba-lite att tillägga.
Satt mest och kisade mot den halvblurriga skärmen och diskuterade annat.
Eller är han en sådan där stureplanskille som kör på den coola töntlooken?
Inga fler frågor alltså?
Det var då vi satte ribban en gång för alla för vår utbildning:
Hur gammal är du?
Den vita pralinen
Det var en gång två bästisar som bodde tillsammans på 22kvm.
Lajsen och Majchen.
Det var stökigt och bökigt och trångt och alldeles....
...alldeles underbart.
Vi uträttade stordåd som att inreda en walk-in-closet, extra plugghörna,
gästrum, hemmagym och skafferi bara genom att hyra ett extra förråd.
Vi satte världsrekord i språng till ica när vi fem i nio på tisdagkvällarna
kom på att vi skulle fira lillfredag.
Vi hade galna fester på taket med våra galna grannar och hatade ivrigt
Gravida Kvinnan och hennes katter som till slut ringde polisen bara vi
andades för högt i korridoren.
Vi lyssnade på världens härligaste bästa bitterljuva Allt du är med Loke
tills Michas öron blödde lika mycket som mina ögon grät.
Men mest av allt låg vi och pratade om kvällarna och oroade oss för framtiden.
Undrade vad det skulle bli av oss när vi blir stora och hur det ska gå?
Ända tills vi kom till den stora insikten om hur det ligger till.
Hur kärleken är som en aladinask.
Nu några år och flyttlass senare, efter att ha tuggat i oss både nitlotter som
romrussin men även finfina trillingnötter, har åtmintone Majch fått skutta
vidare till nästa lager.
Och hittat sin drömprins.
Tänk om vi vetat då det vi vet nu. Hur bra det skulle gå för oss.
Trots allt.
Hur ingenting är omöjligt och att han faktiskt fanns där ute.
The one and only.
Den vita pralinen.
Som visade sig vara svart.
Michapicha
Det enda rätta
Ibland är det så himla svårt när man vill att allt ska bli så himla rätt. Som när jag skriver brev till Meisam i Schweiz och han rättar dem och skickar tillbaka.
Det är perfekt. Privatlektion. Jättebra övning.
För psyket alltså.
Det brukar nämligen bli ganska många överstrykningar och röda anteckningar. Ju mer tyska man lär sig desto mer inser man vilket förbaskat krångligt språk det är.
Verdammt.
Men jag har kommit på hur jag ska handskas med det.
Jag ska göra det enda rätta.
Och fokusera på det enda som är rätt.
Den ljusnande framtid är vår
Gratis inträde och gratis garderob.
Det var på näppen.
Och det var visst på Ferrum också.
När det var 30++ och Martinez på scen.
Hååkej....
Medelålders tanter som ragglar fram ruffsiga
i håret och skrikandes av skratt.
Fullare än jag någonsin varit.
Och så de som svänger loss på dansgolvet
med snurriga snurrar och yllevästar.
Hurtigare än jag någonsin kommer att bli.
När jag sedan låg i min säng redan halv tolv var det
nog inte bara febern som fick mig att frysa och svettas.
Skaka och huttra.
Och det var nog inte bara alkoholen som sakta gick
ur kroppen som fick det att snurra en aning.
Nej, det var nog mest ren och skär rädsla.
Så för säkerhets skull stapplade jag in i badrummet
och stoppade i mig första bästa piller.
En flourtablett.
Och så ramsan. Det är ju den som gör att det faktiskt funkar.
Snälla lilla krumelur - jag vill aldrig bliva stur.
Rött är sött och borta bäst
Det är fascinerande hur hjärnan fungerar. Lördagens goda ide var att ge
sig ut på en springrunda. Mota bort de där bacillerna i snorgångarna och den
envisa tröttheten en gång för alla. Och så lite endorfinlycka till på köpet.
Jag och mina spänstiga tajts spurtade förbi en hunk med hund.
Och fantiserade om hur han bara ville ha mig.
Sedan ett par medelåldersrunda tanter.
Som bara ville va mig.
Vid nästa övergångsställe tog det dock stopp.
Röd gubbe.
Och verkligheten kom ikapp.
En hink med kallt vatten som sköljs över en.
Synfältet som blir till myrornas krig.
Den där känslan av att vilja kräkas ut och in
på hela kroppen tills bara skinnet är kvar.
Men jag kan inte kollapsa nu! Inte här?!
Det var nog inte bara vetskapen om att min fanclub
och mina bittra fiender sakta kom ikapp bakifrån som
fick mig att springa rakt ut i trafiken utan att vänta på grönt.
Det var nog snarare den där underbara illusionen som aldrig sviker.
Den som behövs ännu mer i vissa situationer än andra.
Vare sig det är grönare gräs eller skönare asfalt
att krypa ihop till en boll på som man är ute efter.
För vi vill ju så gärna tro. Och helst få uppleva.
Att det alltid är åtminstone lite bättre någon annastans.
På den andra sidan.
Om det så bara handlar om ett övergångsställe.
Bra tänkt hjärnan!
Fall fritt
"Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla
ja, då ska det finnas tid att falla fritt."
Fall fritt - Melissa Horn
till min Pfifferling,
Det är vid sådana här tillfällen man ska säga något fint.
Som att jag kommer ihåg första gången vi sågs.
Men det gör jag inte.
Antagligen låg vi som små dreglande amöbor i varsin vagn.
Ganska troligt möttes vi för första gången någonstans på de
där två hundra metrarna mellan våra likadana radhus.
Det enda som skiljde oss åt under så många år.
200 meter som på senare år växte till 200 mil.
Utan att vi är längre ifrån varandra.
För det är det som är det fina när man känt någon så länge
att man inte har en chans att komma ihåg någon början.
Då finns det förhoppningsvis inget slut heller.
Hur ska det gå?
Det är som om det vore något i luften. Någon slags syrebrist.
Eller bara ofokus.
Jag försöker verkligen. Jag har till och med hittat en burk ginseng
i mina gömmor som jag hoppas ska göra susen.
Omega3-piller kastar jag också i mig i bara farten.
För säkerhets skull.
Men så hänger jag ändå inte ritkigt med. Melissa Horns nya album dyker upp på Spotify innan det ens släppts och min reservlillasyster är tydligen i Norge.
Hon verkar bo där.
Mina finska surdegsrågkakor blir förvånansvärt bra efter att ha låtit degen sura och tjura till sig i tre dygn istället för bara ett.
Jag glömde visst.
Annars blir det mest pannkaka av allt.
Eller svampar och äpplen.
Men än är det långt kvar till tentan.
Och ännu längre till resten av världen där utanför min.
Hur ska det gå - Melissa Horn
Sockerstrejken
Eller den där spännande kakan från dalarna.
Bak-Viktor är tokig.
Och är det inte han så är det någon annan som slänger ihop
bananmuffins eller kladdkaka.
Men nu har vi fått nog!
Reglerna är enkla och målet solklart.
Inte en enda sockemmolekyl ska få spatsera över våra läppar under de nästkommande fyra veckorna.
Inte för att vi redan oroar oss för åldersdiabetes eller tarmcancer eller att någon slags amerikansk fetmaepidemi ska sprida sig i vår lilla korridor.
Nej, vi vill bara ha en utmaning för oss i fyra veckor. En ny slags matkampen.
För då vet vi.
Vi kommer få uppleva det finaste en fattig student kan göra.
I den vrån av coop som vi annars bara skyndar förbi.
Med tårar i ögonvrån och hökblick efter lägsta kilopriset ska vi få välja ut det bästa pålägget som finns.
Vi längtar redan.
Ostdisken here we come!
Linus på Linjen #2
Som i en liten ask kanske någon tänker då?
Jag tänker bara på den där finnen.
Han som ledde stort och stannade precis framför mållinjen
och sträckte armarna i skyn.
Då blev han omsprungen. Av en kenyan eller vad det nu var.
Min kenyan är Ålis.
Vad vårt mål är vet vi inte än.
Kanske vill vi inte ens ha något.
För vad händer då? Raka vägen ner i källaren och ta en dusch
där små hockeykillar stått och kissat och stora spottat snus och loskor?
Vi är ju ändå tjejer. Vi vill ha något mer.
Något annat.
Helst något som inte går att få.
Soluppgång i Kaitum
Kaitums tågstation halv sju en fredagmorgon.
Byn har 5-6 inåvare på en höft sisådär.
Pinus sylvestris
Betula nana
Rhododendron tomentosum
Typiska spår från liten tomte med träskor.
Och en vante som en jätte tappat.
Follow that Lepus timidus
Nu vet vi även hur byns fredagskvällar ser ut.
Party längs skoterleden.
Dagen D
Idag är dagen då det äntligen händer. När Lisa Olsson tar tag i sitt liv.
Eller ja, det är ju inte direkt dagen då jag tar fram dammsugaren med den fulla dammsugarpåsen och äntligen jagar bort de envisa dammråttorna.
Eller skriver det där brevet som jag tänkt så länge.
Eller kokar ärtsoppa på det där kilot ärter vi köpte för ett halvår sedan.
Eftersom vi inte ens har någon föreläsning är det nog inte heller dagen då mina tankspridda kludder plötsligt blir lika fantastiska alster som min suveräna halvbror Patrik kan få till.
Men det är ändå en stor dag. Solen skiner och snön glittrar.
Och jag, jag tar äntligen tag i den där jäkla inlämningsuppgiften.
Som ska in i morgon.
Min nya broccoli
En del saker bara måste man ha. Med jämna mellanrum eller ännu oftare.
Som nytinad broccoli. Knaprig och grön.
Helst lite kall i mitten.
Eller Inca. Första hyllan på höger hand precis när man kommer in.
62 kr 13,5%.
Och faktiskt riktigt gott.
Mitt senaste begär kittlar dock varken alkonerven eller järnbristen.
Men något annat.
Smartare än alla vitaminer och nyttigheter som går att finna i frysdisken.
Och minst lika härligt mysigt som ett rödvinsrus.
Jag bara älskar mitt nya begär: Melissa Horn - Långa nätter
Vergissmeinnicht
Jag är så rädd att dom ska glömma mig en dag. Glömma att dom faktiskt känner någon som känner deras stora svenska idol.
Jodå, Karlsson vom Dach bor till och med ganska nära mig!
Glömma bort hur man leker Luchs im Dschungel och hur svenska köttbullar smakar och hur fantastiskt mycket snö det blir i Sverige om vintrarna.
Ja visst har vi Eisbären på gatorna, men dom är snälla.
Glömma bort att jag faktiskt bott med dem i deras lilla by och ljugit ihop allt vad de velat höra tills deras ögon var stora som hålen i schweizerostarna och öronen nästan trillade av.
Men än så länge skriver mina små schweiziska barn brev till sin gamla au pair.
Nu senast blev jag alldeles extra rörd.
Lilla Tamara kommer till och med ihåg hur många fräknar jag har.
Exakt på pricken.
Söndagspromenad
Dagen tog slut innan vår vandring gjorde det.
Himlen var alldeles rosa långt där bortom fjälltopparna.
Innan det blev natten.
När vi kom runt krönet på berget kikade fullmånen fram.
Plötsligt blev det ljust igen. Snön lyste och gnistrade.
Och där pulsade vi fram alldeles tysta på led.
Vi hade trott att vår lilla utflykt skulle gå lite fortare.
Att det skulle vara lite mer barmark.
Men nu gick vi där mitt ibland tusen miljoners miljarder iskristaller
som frasade och krasade när vi plöjde oss fram.
Det kändes nästan overkligt.
Tänk om jag bara drömmer?
Nästa sekund låg jag där raklång.
Undrar om flaskan i ryggan är hel? Undrar om något i mig är helt?
Och medans jag sedan undrade hur jag överhuvud taget skulle ta
mig upp igen hade jag kunnat, om det inte gjort så förbannat ont,
tänka en positiv tanke.
Att det var visst på ritkigt ändå.
Fast det hade räckt om någon nöp mig i armen.
Kära lingonfabriken
Häromdagen fick Snusen en hälsning hemifrån. Det är lite oklart om det var ett skämt eller allvar.
En liten bild med ett grönt träd där några små blad börjat skifta färg.
Först nu?
Och så den muntra hälsningen att
"Nu har hösten kommit".
För oss som bor norr om polcirkeln ser det nämligen mer ut som högsommar.
Blad kvar på träden?!
Så Snusen hälsar tillbaka att
"Den har redan varit här".
För länge sen.
Sonnabend
"Många har fiskat hela livet,
utan att veta att det inte är fisken de vill fånga"
Shake n' bake - fredagsspecial
Om man vill slänga ihop en riktigt bra fredag är det inte så svårt.
Vår fredag i Kårsavagge har ju tydligen inte imponerat på så många.
Men den här gången blev det andra bullar.
Vi kan bara vi vill.
Det här är vårt recept:
Först och främst behövs det en hedersgäst för att höja stämningen lite extra.
Snusens Maja från Hudvik är perfekt.
Sedan behövs en massa ved. Allt som knakar och brakar är torrt nog.
Och hysteriska mängder varma kläder.
Tre lager ylle och en tjock dunväst sitter fint.
Sedan täljs en pinne och en korv träs på den.
Pinnbrödsdegen behöver antagligen värmas i handen innan den kan kringlas runt korven.
Ska man visa hedersgästen riktigt uteliv så ska man.
Om det så är minusgrader.
Till efterrätt serveras grillad banan.
Snitta bananen och tryck i valfritt många chokladbitar.
Förslagsvis så många det bara går.
Resten stoppas i munnen.
För att höja fredagskänslan ytterligare kan man ta en snus.
Gärna en liten rackare ur Majas dosa.
När det börjar snurra hejdlöst är det dock dags att spotta ut.
Har jag hört.
Lagom tills man kan sitta upp utan att behöva hålla i sig borde bananen vara klar.
Lite beroende på hur inbiten snusare man är förstås.
Skalet ska i alla fall vara brunt och chokladen smält.
Helst ska man sedan ha tag i en fullmåne som kan kasta långa skuggor efter den glada lilla skaran som sitter där kring lägerelden på kalfjället.
Och så förstås stjärnor som bara blir fler och fler.
När man sedan inte orkar härja runt bland videsnåren och skaffa mer ved eller grilla mer pinnbröd med smälta chokladbitar i är det dags att krypa ner i sovsäckarna.
Svårare än så är det inte.
Linus på Linjen
Ett till poäng har tickat in.
Det står 3-1.
Må bästa kvinna vinna.
Hej och välkomna
Min hall är en skog med renhorn.
Och resten av mitt lilla hem är ännu mera skog.
Min fina sänghimmel är ett gigantiskt renhorn.
Där under trivs Bambi.
Äntligen höstmörker!
En jordglob, förkylningshonung från min bästa vän och bilder jag tagit själv.
Det krävs så lite för att bli så lycklig.
Grönska, hemligheter och kärleksbrev.
This is were the magic happens.
Eller i alla fall var läxorna blir gjorda.
Mina kärasta ägodelar.
Järnmalm från gruvan och sameslöjd från Jokkmokks marknad.
Fruktstund och te.
Hemligheten bakom hur man överlever Sveriges längsta vinter.
Och till sist min arga pingvin.
Han skyddar mig mot allt.
Sweet dreams
När vi var små satt Therese klistrad framför Cityakuten varje måndag.
Eller tisdag.
Eller vilka kvällar det nu var som jag fick sitta ensam kvar på golvet med Barbie och hennes vänner medan Therese slukades av alla snygga läkare.
Och blod och slangar och pipande maskiner och hjärnsusbtans.
Hennes fascination var ungefär lika stor som min panikslagna skräck.
Men så har Therese alltid varit lite tuffare än lilla sparvbensspinkiga jag som svimmade bara av att ta blodprov på vårdcentralen.
Nu springer Therese runt på kirurgavdelningen och uppfyller sin stora dröm.
Någonting säger mig att jag kanske borde bli rädd när min bästa vän entusiastiskt berättar om hur de tömmer varandra på blod.
Sticker varandra på lektionstid.
Och på helgerna.
Alldeles frivilligt.
Men jag tar det lilla lugna. Känner faktiskt hur jag blir alldeles glad.
Och förväntansfull.
Tänk att drömmar verkligen går i uppfyllelse.
Nu är det bara att vänta på att resten också ska slå in.
Jag blir så himladens nyfiken på hur det kommer att vara.
Hur det kommer att kännas.
När vi far fram med varsin Ken i rosa cab.
Honey I'm hooome!
