Häst äta hö. Poni äta godis.

Kiruna har fått finbesök av Coni the förrymda Poni.
Kvinnan är från vettet och ska börja den långa resan med
sin stålhingst genom hela avlånga Sverige nästa vecka.
AJ i rumpan säger jag bara.

Men som god vän deltar jag hemskt gärna på uppladdningen.




                                             Godis!






Tjena kexet, står du här och smular?


                                                Anthriscus sylvestris





Se dra på trissor. Sommaren kom till slut hela långa vägen upp till
Kiruna också. Även det stora spektaklet Kirunafestivalen verkar ha
hittat hit. Dunka dunka all night long it is!

Lyckliga lediga mig.







       




It's getting hot in here

Ledigvecka it is. Men det hejdar mig inte 
från att ge mig av på internutbildning. Igår
var det ända bort till industriområdets mörka
gränder som gällde.
Vibratorvägen närmare bestämt.
Kinky!
Och idag stod det Heta Arbeten på schemat.
Jag är till och med certifieriad att utföra dessa
heta sysslor numera.
Oh ja, jag vet vad ni tänker.

Minus-tusenmetersklubben känns inte så
jäkla avlägsen.



Oh baby baby, looking good in fallskyddsutrustning.



Bild



Must be funny in a rich mans world


Finni och Maff. Notera även livs levande människor i bakgrunden.
Vi var inte helt totalt ensamma vid Hjalmar Lundbohmsgården.






Midsommar och eftermiddagsskift sammanföll passsande nog för min del.
Det betydde sill och potatis på filt i grönskan innan gruvan kallade. Det innebär
även gigantiskt snuskigt mycket ob-tillägg en helg som denna.

Ni hinner knappt säga skål och hick så har jag tjänat ihop en liten skottkärra
med guldpengar. Lagom tills ni ser dubbelt rullar ett tågsett med 68 malmvagnar
iväg med alla mina stålars.

Ja. Ungefär alltså.

Låt mig nu vara lite dryg och skrytsam när jag har mitt livs första välbetalda jobb.






PkAB

Som sagt har jag en hel del tid att fundera där jag påtar på i gruvan.
Ta till exempel det här med vad som är pk och inte.
Mamma, pk är förkortning för politiskt korrekt. Ungdomar nuförtiden
slänger sig med det mest hela dagarna.
Det där var ju inte direkt helt pk!
Som häromdagen i LKABs personalrestaurang.

Vi diskuterade huruvida det jobbar många utlänningar i gruvan eller inte.
Jag råkar veta att det i alla fall finns en. 
Först trodde jag att han var alldeles otroligt smutsig men han visade sig
vara svart naturligt.
Det är förstås inte särskilt pk att säga så.

Precis som att det tydligen inte är helt pk att kalla Sveriges bästa bakverk
för negerbollar. Att döpa äckliga bakelser med sockerbaserat snor efter
Österrikes huvudstadsinvånare är helt okej.
Men att blanda ihop socker och kakao med människor från varmare
breddgrader eller att blanda ihop en hård arbetsinsats i gruvan med exotisk
hudfärg?
Det går minsann inte!

Det som är allra minst politiskt korrekt av allt måste väl ändå vara att ta för
givet att man alltid skulle mena något negativt så fort man nämner en svart
person i samma mening?


Herre jösses. Ta en negerboll och lugna ner er för sjutton.




                                            Världens godaste

Midnattsol












Om det känns som att jag går miste om något när jag   
kommer hem från jobbet först mitt i natten? Knappast va? 

Den här veckan bjöd på många fina nätter.                      


Man vet att man är smutsig...

... när man efter jobbdagens slut och ett evinnerligt skrubbande
har en hudfärg som gått från svart till bara aningens ljusgrå.

... när man tycker att bara aningens ljusgrå ser helt okej ut.

... när man har svårt att skilja på om de andra gruvarbetarna är
smutsiga eller av utländsk härkomst. Eller eventuellt båda.

... när man överraskat börjar fundera på när sjutton det var man
färgade håret svart? För att sedan komma på att det är smörjfett.

... när man panikartat rotar i smutshögen i omklädningsrummet för
att ens egna overall klibbat fast någon annanstans.

... när en overall i smutshögen betraktas som ren jämfört med sin
egen. Typ kliniskt militantpedantiskt superren.


                      



Gotta love Gruvan

Min karriär i gruvan susar på med stormsteg. Jag skottar returband
och gör rent siktar och spolar golv. Springer ned till underjorden och tar
bort skrot på band och sätter personligt rekord i den långa trappen upp.
Med pulsen på max spolar jag sedan lite mer golv. 
När transportband stannar vrider jag på vred och trycker på knappar.
För att sedan återgå till att spola golv.
Jag tar fuktprov och gör dropptest. Och spolar golv.

Allt detta spolande på envist återkommande slighögar är en helt underbar
syssla. Jag älskar det verkligen. Man hinner tänka och fundera en hel del.

Vad jag ska bli när jag blir stor?
Hur går egentligen resten av den där låten vars två rader i refrängen jag
har nynnat på de senaste timmarna?
Hur hårfin är inte skillnaden på att vara vädergud och erodera berg eller
vara driftare och med en gigantsik vattenslang erodera ner slighögar?
Är det så här det känns att vara brandman?
Eller kobraormstämjare?
Vad ska jag egentligen bli när jag blir stor?

Jag funderar inte bara utan hinner även komma fram till många svar där 
jag står.
Denna vecka har jag jobbat 76 timmar. Meningen med livet sägs vara 42.
Vilket är festligt eftersom 76+42=118 och 1+1+8 är 10. Etta nolla.
Aha! Etter och nollor!
Jag ska minsann ta och gå den där sommarkursen i programmering som
jag anmälde mig till ändå.

Ja ni förstår. Jag har väldigt mycket tid att tänka om dagarna.



                                              gruvisch bergisch




Kopiöst internetlös

Och alldeles, alldeles makalöst fabulös.
Och inte ett dugg fantasilös. Eller arbetslös.
Mer har jag inte att tillägga för tillfället.

Gös och fritös har ju liksom inte med
saken att göra.







Bild

Hej hej Kiruna





Hej då grönska och värme
och badberget och mina fina vänner.
Hej hej Kiruna och knoppar som förhoppningsvis slagit ut nu och en
korridor som nästan ekar tom och min väckarklocka som ringer
klockan 04.15 imorgon. Och hela veckan.

Det fina med att flyga är att hur mulet och mörkt det än verkar nere
på marken så skiner alltid solen där ovanför.







TACK kära allihopa för världens bästa sommarfest!

                        






                        



    
                                              Jag saknar er redan!





Grattis Finiiiiiiii!!!




Käresti Finnilainen,
snart komsi jag hemsi till Kiirunavaara staadi.
Då kan vi peti steni och goosi smoosi.
Och självsiklartsi ska vi firilainen i efterskottii
med Finski pinnski. Kaksi mycksi!

Pussi ja kramilainen






PS. Cred till Meisam för skitsnygg bild ;)

Allan Ballan





Han är en skön kille vår käre Allan. Han hade vägarna förbi
och passade på att hjälpa mig där jag satt uttråkad och petade
på mitt exjobb.
Inga problem, sa han, men nu gör vi något roligare.

Roligare stavas visst snöre om man är katt.




                                             Grrrr

Kära Knäppgökar






Hur det ska gå för oss
har vi många gånger undrat? När vi tänker på att vi en
dag ska ta oss från korridorens trygga vrå med vår inavlade humor ut till världen
där utanför.
Vet man inte bättre skulle man kunna tro att våra skämt om tjockisar och bögar
och dvärgar för att inte tala om Dala-blattar från Skåne inte alls är lika kärleksfullt
menade som de faktiskt är. För vi råkar nämligen vara lite av varje hela bunten.

Men så hittade jag en fräsig t-shirt när jag var inne i stan och spanade.
Det måste ju vara ett tecken, tänkte jag som med allt annat jag ser.
Ett extra bra tecken!

Hur misfits vi än är så kommer vi i alla fall alltid att vara friends forever.

Det känns skönt. Hade jag varit rik hade vi alla fått en varsin sådan t-shirt.
Här får ni istället en gratis bild.
Eller okej, för att ritkigt visa min ändlösa kärlek till er laddar jag upp två.





                         Misfits - Psycho - Friends forever


Dagens lunch


Ibland är Stockholm för himla fint ändå




Fin kanin

Idag har jag klämt på min lilla kusin. Lilla, lilla Sally är
9mån och är just nu inne i utvecklingsfasen då man övar
på olika djurläten. Kanin har hon visat sig vara en fena på.

Men hur låter en kanin, säger du?

Har du någon gång suttit med en liten bebis omgiven av ett
gäng fascinerade vuxna som alla ivrigt sniffar och snuffsar
ikapp. Då vet du. Det hörs ganska väl.

                            

                      
                                        Sally

Badberget, baby!
















Grattis till Majch och Lajs!


     Vårt oslagbara ihopslagbara födelsedagskalas för sisådär hundra år sedan



Idag fyller världens bästa Micha år. MichaPicha. Michelinen. Majchilajch.
Grattis grattis och hemskt mycket grattis!
Men egentligen vill jag faktiskt mest säga grattis till mig själv. På något
ofattbart vis har jag nämligen lyckats med bragden att hitta en vän som har
allt. Och jag menar verkligen allt.

Från att fara fram som en hejdundrande partydänga på högsta volym med
sina ruffsiga änglalockar hack i häl kan hon gå till lugn och sansad.
Med Kom änglar på skön volym i bakgrunden har hon alltid ett öra till övers
som orkar lyssna på överanalyserade grubbel nätterna långa.

Jag vet då inte vad jag gjort för att förtjäna Majch som min bästaste vän och
framtida norska sambo men något storslaget måste det vara.
Så grattis även till mig. Lyckliga, lyckliga mig.


Familjemiddag 2010

Wow tänkte jag där vi satt och åt sushi. Det hade man
knappast fått på bordet för 50 år sedan.
Inte heller hade man haft en familj där två av barnen fick
lov att heta Johan.
Man skulle kunna tro att det beror på föräldrarnas taskiga
fantasi. Eller o-ork att märka om gamla ärvda kläder.
Men inte då.
Det råkade bara vara ett poppis namn på 80talet som var
och varannan familj valde för att sedan skilja sig på 90talet
och baka ihop sig till nya familjer där kring sekelskiftet.

Ni förstår, vi är en sådan där modern familj.

Och jag kan inte låta bli att längta till i övermorgon när vi
förhoppningsvis får träffa halvbror Patrik. Det är släktmiddag
på pappas sida till våra kusiners färska halvsyskonbebis ära.

Kärnfamilj is sooo last millenium.




Man vet att man är i storstan...



                                   Fridays i Kungsan


...när det är livat och glatt till och med på en söndagkväll. Tjo och tjim!
Storstan - Kiruna 1-0

Men man måste åka 7km rulltrappa upp och ned och fram och tillbaka 
i den uteliggartäta underjorden för att komma någonstans. Urk!
Storstan - Kiruna 1-1




                    Storstadsbo - ingen rast och ingen ro

Ekbacken forever


                          Valpvilden Boss och Therese



Man skulle kunna tro att vi redan utnyttjat denna lilla skog till max.
Klättrat upp och ned som schimpanser i klätterträdet och gömt oss i
varje ihålig ek som går att hitta.
Skrikit oss blåa i pulkabacken och fantiserat till tusen om våra framtida
brudbuketter just som vitsipporna slår ut om våren.
För att inte tala om alla nedgrävda hemlisar.

När vi blivit för stora för både skolavslutningar och suspekta efterfester
till skogs så är vi ändå där och härjar. Inte ens myggen rår på oss.

Idag var det lek med liten valp för fulla muggar i kära gamla Ekbacken.





Mama I'm coming home

För första gången i mitt liv sitter jag här med en färdigpackad väska
många långa timmar innan flyget går.
Panikpack - nej tack.
Jag ska ner till varma civiliserade södern. Det sägs att det är sommar där.
SOMMAR?!
Jaha, säger jag och tar ur mössan och vantarna från väskan samtidigt som
jag misstänksamt sneglar på termometern.
Kiruna har en junidag som denna bjudit på 2 grader och snålblåst.
Sa du verkligen sommar?

Jag kommer på momangen!




               En skvätt Ozzy tillägnat världens bästa mams. Ses snart!

Gruvan, baby!



Sa jag att jag börjat på mitt fräsiga sommarjobb i veckan? Gotta love it!







Där borta ligger den, vår stora ståtliga gruva. Låt mig presentera Kiirunavaara.


Kalas extas


                      En liten bit av en 50m lång tårta


Ni vet känslan. Det pirrar i magen och man vill bara att det ska
kicka igång. Man vill att festens höjdpunkt ska anlända.
Finkonditoritårtbitar i all ära men hjärtat slår ett extra slag vid bara
tanken på vad som komma skall. Jag tror att jag är kär.
Ungefär lika hopplöst kär som jag var i supermacho E-Type och
Foppa i min ungdoms tidiga dar.
Men kom då!
Så äntligen uppenbarar han sig.

Go get them tiger, vill jag bara skrika. Startbanan is yours!

Så susar JAS 39 Gripen iväg med ett dundervrål och flygplatsens
50årskalas är det absolut fräsigste 50årskalas jag någonsin satt min
fot på.





  Take me to your heaven pumpades passande nog i högtalarna en dag som denna.





    Det gäller att spara på öronen, tänkte jag medan jag spanade ögonen ur mig.





        Tjarrå, sa mr JAS efter showen och drog hem med sin kompis till F21.

Say what?







Vad är det där för en totempåle
säger ni?
Jösses säger jag.
Ser ni inte att där är hjärtan och grönska och
hus och hav?
För att inte tala om isbjörnar och dalahästar?

Eller märks det att en av dagens ungdom har
levt utan internet i en vecka med endast rutigt
papper och färgpennor som underhållning?






Jag har trivts mycket bra utan internet. Många sidor kludd blev det.


RSS 2.0