Lajsa

Tjugosju dagar räknade jag till. Sedan fick jag en sovmorgon.
Ända till sju minuter över sex sov jag.
Sedan var det bara på't igen.
För kan man säga nej när de ringer från the gruva och vill ha
in en pangboom på nattskiftet?
Nej.

Så ni förstår.

När påsken kom och jag slog mig ned vid älven och grillade korv
med min bybo. 
Då smakade det ruggigt bra.

Vi höll på att trilla baklänges där vi slog upp
dörrarna till våra rum på stridsskolan.
Färdigbäddade sängar - i försvarsmakten?!?
Jovisst.
Fint ska det vara när man stiger i graderna.

Där slutade dock det glassiga. Långa dagar med
härjande i skogen.
Inta stridsställningar och snoka upp spår med
hund.
Grupps formeringar och blixtlås höger när vi
blir beskjutna.
Lera upp till knäna och tummen i kläm.

Och ge order.
Order order order.
Världens längsta förkortningar - check.

10 dagar senare var vi nog en aning slitna.
Men så fick landets soldater en hel hög med
nya snitsiga gruppchefer.



                       
                                              Gruppchefskursen intar övningsfältet







                         Nere i varma södern hade våren kommit








             Sista kvällen firade vi i mässen. Fint ska det va.







                 Vår Lapplandsvarg hade hittat hela vägen ner till Vällinge
     

Det kan verka enkelt. Jag behöver ju egentligen bara packa ner
allt jag äger som är grönt.
Plus en vit snödräkt och bössan.

Men det är de små detaljerna som avgör om man överlever eller
inte där ute i vildmarken.

Just nu grämer jag mig över att jag inte hittar konservöppnaren.
Skratta ni, men de finns de som svultit ihjäl i ett konservförråd.
Sägs det.

Så om jag inte kommit tillbaka om två veckor - då vet ni.

Då har herr Bullen bokstavligen retat ihjäl mig.



                                
                                  Ta mig om du kaaan!

                    Norska tallbarr av finaste exemplar





Idag kom en fotograf till vår gamla islada.
Det ska visst göras en bok om Matojärvi.

Jag fick hjälpa honom att fixa och dona för
att få till bilderna.
Släcka lampor här och ta bort nät där.
Och så förstås spola isen skinande blank.

Däremellan hann vi prata om vad som är
den bästa kameran att ta med på fjällturen.
Eller fisketuren.
Eller den där lilla svängen i skogen.

Inte är det så fasligt noga, enligt honom.
Bara man går ut och njuter.

Det fick mig att tänka på en gång när jag
låg raklång på en solvarm klippa i Norge.

Jösses vad jag njöt.
























                                                   Efjorden

          


Det är så himla fiffigt ordnat på mitt jobb. När det börjar närma sig
slutet på det hela strejkar firman så till den milda grad att jag bara
längtar bort.
Perfekt.
Visst har det varit fint att härja fram med den ena vuxenleksaken efter
den andra. Min senaste favorit har varit fyrhjulingen.

Odla fräknar i fartvid. På arbetstid. Jo jag tackar.

Isarna och dess vapendragare har förstås blivit putta när de inser att
barmarkssäsongen börjat smyga ikapp för att ta över.
På hederligt gammalt seperationsångestvis har de trilskats som aldrig
förr.
Ismaskinerna har varit för jäkliga och isen går paj.

Hoppas ni smälter ihjäl, kontrar jag med i fräsig ton och låtsas att jag
inte kommer att sakna dem heller.

Så kastar jag in snickarbyxorna för den här gången.

Sommarlov it is!





                
WROOOM säger det där jag far i blixtens hastighet över konstgräset.





Bild

                                        Utsikten från vårt fikarum.





Det är mycket nu. Slutspel på tv:n och minst lika viktiga matcher
i vår egen ishall.
Norrlandsmästerskapen som uppladdning inför TV-pucken.
Jovisst.
Det har funnits att göra för vaktmästare Olsson i helgen kan jag
lova. Precis som alla de andra dagarna denna makalöst oändligt
hysteriskt långa vecka.

När jag på söndagkvällen sjunker ihop som ett nyslaktat kanin-
skinn i min fåtölj lyckas jag ändå klämma fram lite happy thoughts
i självlurande ändamål.

Visst, jag ska jobba redan i morgon igen - men jag är ju i alla fall
ledig resten av den här veckan.

Jag går loss med min sten i högsta hugg.
För nä.
Här finns det då ingen tid att springa ut i
förrådet efter hammaren.

Jag har fullt upp med att vara så där
vansinnigt noggrann med mina små
svartingar.

Väldigt noggrann och bara lite ivrig.

Och ja. Därav är det endast en ram som
hänger på sniskan också.

Många var skeptiska till min geniala pulkaflytt.
Blommorna med, visade det sig i efterhand.
De kroknade en aning efter att ha fått sig en
nypa frisk arktisk vinterluft.

Men.

Mina kära vänner. Håll i hatten.

Låt mig presentera en äkta återuppståndelse.





                   Trivs så det knakar så att säga.

En hugger ved och den andre skottar snö. Och den tredje. Tjaaa... Tar det lilla lugna.






Jag har alltid varit lite anti skoter. De bara väsnas.
Folk som far fram på de där maskinerna har ingen
känsla för att uppskatta avstånden.
Vidderna och vildmarken.
De hinner inte njuta så där som vi skidåkare gör.

Och Tornedalen har jag väl inte heller haft någon direkt
längtan till.
Tornedalskaffe har man ju hört talats om.
Kanske den snålaste hopblandning man kan göra på
varmt vatten och en stackars ensam kaffeböna.

Men se dra på trissor. Helgen spenderades på skoter i
Tornedalen.

I den tornedalska stugvärmen snålades det då inte i
kastrullerna kan jag rapportera.
Och där jag satt och gled fram genom skog och över älvar
med armarna hårt om min tornedaling till karl ändrade jag
mig en smula vad det gäller det där med skoteråkandet
också.

Jag njöt visst av varje centimeter vi for fram.




                  Många små sjöar och ännu fler tallar hann vi passera.

                                                  Kaisepakte




                                                      Torneträsk




Solen skiner och fjällen ligger och lapar sol.
Mitt i semestern åker jag hemåt för att jobba
extra en dag.

Surt? Närå.

Här slår vi på positiva trumman. Som tur var
stod nämligen en ensam hyrbil i Abisko och
längtade hem till stan.

Gratis resa på första parkett. Jo jag tackar.

Och dessutom får man stanna på vilken p-ficka
man vill och sola när man är ute med enmanna-
företaget Olssons Bilkörarservice AB.

Det hade det där tjuriga tåget aldrig gått med på.

Så se på maken.

Jag var visst ganska lycklig trots allt där jag låg
på min motorhuv.
 








          

Snusen, Ålis, två föredetta renar och en borr.