February Air
Av med tjockvantarna....
Vill man ha lite februariluft så är det bråda tider nu.
Bäst att vi ger oss av tänkte mina bästisar och jag.
Med en halo runt solen och ett tjockt täcke nysnö i skogen
susade vi fram.
Och med en termos och dunderdunjackan i ryggsäcken latade
vi oss i en glänta.
Mina finfina superskidor och jag.
Fåglarna levde om med sina pyssel och bestyr. Annars hördes
bara ljudet från snö som faller från fulla grenar.
Jag funderade på om man faktiskt till och med kan höra hur
solstrålarna viner fram genom februariluften?
Eller småflingorna som hoppar och studsar, pockar och lockar
precis där det snart ska bli nya vårfräknar.
Det kan man inte.
Men kurret i magen när det luktar nybakad äppelkaka i skogen.
Det hörs.
February Air - LIGHTS
...och finess-fika-vantarna på.Halo!
Äppel Päppel Piron Paron
I'm head over heels
Är klockan ett på natten? Är jag 23år och gick hemåt istället
för att fortsätta med mina kompisar för att svira på krogen?
Ja kanske det.
Kanske det, ja.
Men jag känner inte för att hångla med en stilig främling i ett
gathörn eller snubbla i en stor hysterisk gapskrattande hög.
Ingen är så snygg och så roligt är det inte.
Inte ikväll.
Därför tinar jag en av mina superduper-tekakor istället.
Fullkornsmjöl är så nyttigt att jag är skyldig min kropp en.
Till och med två faktiskt.
Kanel är aldrig fel.
Och kardemumma är mumma.
Lite mindre kummin nästa gång bara.
Sedan är det perfektion.
Precis som världens kanske allra bästa låt alla tider.
Mer behövs inte.
Curly Sue - Takida
It was so much more curlycurl förr.
för att fortsätta med mina kompisar för att svira på krogen?
Ja kanske det.
Kanske det, ja.
Men jag känner inte för att hångla med en stilig främling i ett
gathörn eller snubbla i en stor hysterisk gapskrattande hög.
Ingen är så snygg och så roligt är det inte.
Inte ikväll.
Därför tinar jag en av mina superduper-tekakor istället.
Fullkornsmjöl är så nyttigt att jag är skyldig min kropp en.
Till och med två faktiskt.
Kanel är aldrig fel.
Och kardemumma är mumma.
Lite mindre kummin nästa gång bara.
Sedan är det perfektion.
Precis som världens kanske allra bästa låt alla tider.
Mer behövs inte.
Curly Sue - Takida
It was so much more curlycurl förr.
I'm hooked on a feeling I'm high on believing
Det bara spritter i hela kroppen. Jag är på så oförskämt bra humör.
Springer ut i bara gympadojjsingarna i solskenet.
Hej, det är bara -13 idag!
Jag tror bestämt att våren är på väg. Att vi snart får kasta våra vinterbleka
grisskära kroppar i en fjällsjö långt upp på en bergstopp.
Rå hit med alltihopa bara. Ge mig vårvinter och högsommar och framtid.
För att inte tala om resten av denna underbara fredag. Come on bara!
Stim och stoj - Skepp åhoj!
Maj -09
Till min kära Pfifferling
Och en stund senare:
När vi gick på lågstadiet kunde jag bara ABCÅÄÖ medan du
kunde alla bokstäver däremellan.
När vi gick på mellanstadiet hade du sådan koll på historiska
händelser att du petade in ett Titanicskepp i ditt skolådeakvarium
långt innan någon ens hört talats om vare sig DiCaprio eller filmen.
Att du nu visar dig inte ha jättestenkoll på OS är väl förlåtligt.
Men att inte komma ihåg ett endaste vitkigt användbart ord från
alla dessa traggliga tyskalektioner vi suttit på under åren?!
Jösses kvinna! Ja Ja -Schneller Schneller!
Fyra guld och en sensation
Inte nog med att fyra guldmedaljer trillade in på stafetten.
Dessutom såg vi det på en sprillans ny finfin super-tv.
Ibland Kirunabostäder, ibland tycker vi faktiskt om er.
Urban Turbans Molnmakar-fabrik
För alla er som undrar var molnen kommer ifrån? Det är från vår molnmakar-fabrik här i Kiruna. Den går på högvarv.
Vissa dagar är verkligen värda en lång omväg till affärn.
Till och med det fula kan bli så väldans vackert.
Heja Urbaniseringen!
Braindead? Yes please. Very much.
Vi har fått dille på järn. Vi gillar nämligen att skylla all übertrött
håglöshet på något. Alla kan inte skylla på tre dagars baksmälla.
Hursomhelst.
Där stod vi, Finni och jag, och kikade nyfiket ned i wookpannan.
- Undrar hur många av de här grönsakerna som har järn i sig?
- Hörrni! Har ni nån järn i er?
- Någon?
- Hallå?!
- Men svara då!
- Määh är ni helt järndöda eller?
Sedan tog vi våra sista krafter och skrattade ihjäl oss på köksgolvet.
En femma på den!
håglöshet på något. Alla kan inte skylla på tre dagars baksmälla.
Hursomhelst.
Där stod vi, Finni och jag, och kikade nyfiket ned i wookpannan.
- Undrar hur många av de här grönsakerna som har järn i sig?
- Hörrni! Har ni nån järn i er?
- Någon?
- Hallå?!
- Men svara då!
- Määh är ni helt järndöda eller?
Sedan tog vi våra sista krafter och skrattade ihjäl oss på köksgolvet.
En femma på den!
Meat Eater
Jag är absolut inte någon vegetarian. Jag äter bara inte kött.
Det är väldigt praktiskt den dagen jag känner för att plötsligt börja
gnaga på ett rejält stycke lårben.
Eller revben eller skinka eller någon annan aptitretande kroppsdel.
Efter 3år kom det nämligen en sådan dag.
Min första spontana tanke när jag kände hur det spritte i hörntänderna
och jag bara ville sätta rovdjursgaddarna i ett stycke oskyldigt djur var
förstås att jag höll på att bli varulv.
Så klart.
Grrrr.
Det skulle dessutom förklara varför jag sover hela dagarna.
I tid och otid och flera gånger om.
De där varuvlarna som har så mycket bestyr för sig på nätterna.
Förutom att jag sover som en stock då också förstås.
Märkligt.
När köttsuget gick över i rent och skärt metallsug föll bitarna på plats.
Det är ju faktiskt smaken av bestick som lockar mer än varulvsfångsten.
Eller vilken ätbar metallbit som helst skulle för den delen sitta finfint.
Att jag inte tänkte på det.
Det är förstås en Stålwoman jag håller på att förvandlas till!
Up up and awaaaaaaay!
Alternativt skulle det bara kunna handla om vanlig hederlig järnbrist
- men hej vad trist.
Titta noga.
De stående ovationerna är inte så förvånansvärda.
Det var ändå vi naturguider som stod på scen och
framförde den berömda Oxn.
Men dra på trissor. Titta noggrannare.
Aulan är ju fullsatt!
Med livs levande människostudenter!
Kors i göta petter jag tror bestämt att det här börjar
likna en riktig studentstad.
Botten upp!
För ja sköt en älg oppa lia barra för å si an dö,
Sköt en älg oppa lia barra för å si an dö.
Ja slå arga oppa oxn.
OXN OXN!
Slo arga oppa oxn, å blodn han färga snön si rö.
Noicemakers - Oxn
Welcome Willkommen Bienvenido
De nya utbytesstudenterna åker hundspann med
Kiruna Skyline in the background.
Vem har sagt att det inte är drag på vårt studentliv?
Höhö.
Hehe, fattaru, drag liksom... Heh. Nä okej.
Vi har i alla fall humor.
Och gigantiska mängder alkohol till kvällen.
En cellsam historia
Alla som är 23 år har förhoppningsvis gjort det. Man blir lätt lite nervös första gången, att det ska göra ont och så. Men bara man får det överstökat så kan man ta det lilla lugna sedan.
För när cellprovet väl är gjort är nämligen resten en baggis.
Antingen visar det inget alls, eller så kan man ha små fjuttiga celländringar som är helt naturliga och oftast går över av sig självt. Just för att det bara är celler som ändrar sig en smula.
It happens aaaaall the time.
I värsta fall kan man behöva peta bort några bångstyriga celler så att de inte har en chans att senare utvecklas till cancer.
Mer än så är det inte.
Plättlätt.
Så länge det inte gäller mig förstås. Så länge jag slipper få brev om återbesök som får det att svindla för ögonen och susa i öronen bara jag läser Anmäl dig i receptionen.
Burr.
För att inte tala om de två hiskeliga små äckliga bokstäverna Dr. som står framför namnet på människan jag ska träffa.
Uuuh.
Vårdguiden är inte heller en tröst i mörkret där det står att det i värsta fall kan behövas en enklare operation under lokalbedövning.
LOKALBEDÖVNING?!
Vem försöker ni lura egentligen? Kill me hard and shot me slowly men lokalbedövning?!
I dont do that!
Man kan även söva uppjagade personer.
VADÅ UPPJAGAD?!?
När ångestmaskineriet går på högvarv och jag sedan försöker att läsa det vänligt formulerade brevet en gång till upptäcker jag det.
Det kanske allra värsta av allt.
Människan bakom hela spektaklet har skrivit under med en handstil som inte ens har ett spår av något som liknar ett namn.
Det är ju helt otroligt!
En människa som inte ens kan få till bokstäver med en kulspetspenna ska karva och rota innuti min kropp med skalpeller och knivar och sablar och snöskyfflar och trädgårdspett och gud vet allt.
Knappast!
Här finns bara en utväg. Vid 23 års ålder gör jag det enda vettiga för att lugna min läkarskräck.
Jag slänger mig på golvet och låter krokdiltårarna forsa med snoret hack i häl.
Och så förstås det panikfyllda vrålet:
Jag vill inteeeeee!!!
Efter det somnar jag utmattad i en hög och är lugn för en stund i alla fall.
Men annars, för er andra, så är det här med cellprovet en bra ide.
För när cellprovet väl är gjort är nämligen resten en baggis.
Antingen visar det inget alls, eller så kan man ha små fjuttiga celländringar som är helt naturliga och oftast går över av sig självt. Just för att det bara är celler som ändrar sig en smula.
It happens aaaaall the time.
I värsta fall kan man behöva peta bort några bångstyriga celler så att de inte har en chans att senare utvecklas till cancer.
Mer än så är det inte.
Plättlätt.
Så länge det inte gäller mig förstås. Så länge jag slipper få brev om återbesök som får det att svindla för ögonen och susa i öronen bara jag läser Anmäl dig i receptionen.
Burr.
För att inte tala om de två hiskeliga små äckliga bokstäverna Dr. som står framför namnet på människan jag ska träffa.
Uuuh.
Vårdguiden är inte heller en tröst i mörkret där det står att det i värsta fall kan behövas en enklare operation under lokalbedövning.
LOKALBEDÖVNING?!
Vem försöker ni lura egentligen? Kill me hard and shot me slowly men lokalbedövning?!
I dont do that!
Man kan även söva uppjagade personer.
VADÅ UPPJAGAD?!?
När ångestmaskineriet går på högvarv och jag sedan försöker att läsa det vänligt formulerade brevet en gång till upptäcker jag det.
Det kanske allra värsta av allt.
Människan bakom hela spektaklet har skrivit under med en handstil som inte ens har ett spår av något som liknar ett namn.
Det är ju helt otroligt!
En människa som inte ens kan få till bokstäver med en kulspetspenna ska karva och rota innuti min kropp med skalpeller och knivar och sablar och snöskyfflar och trädgårdspett och gud vet allt.
Knappast!
Här finns bara en utväg. Vid 23 års ålder gör jag det enda vettiga för att lugna min läkarskräck.
Jag slänger mig på golvet och låter krokdiltårarna forsa med snoret hack i häl.
Och så förstås det panikfyllda vrålet:
Jag vill inteeeeee!!!
Efter det somnar jag utmattad i en hög och är lugn för en stund i alla fall.
Men annars, för er andra, så är det här med cellprovet en bra ide.
It takes one to know one
Nej det är inte ett lan för finniga tonårspojkar som försigår i vårt vardagsrum.
Det är OS.
Vår lilla lifesaving vindfynds-tv har dock inte orken att servera oss ljud hela tiden.
Och datorn som så flashigt visar livesändningen med både ljud och sådan skärpa
att man till och med ser mellantiderna blir också lite trött emellanåt och hänger sig.
Men vi är så nöjda så. Lite fördröjning över internet jämfört med tvn gör att man
kan multititta och få se samma saker två gånger om.
Halleluljah.
Inte ett stavtag eller minstaste svenskbom går vi miste om.
Teknikens värld är bara för underbar. Norges dubbla guldmedaljer likaså.
Men det största av allt är nog att jag för första gången out from nowhere faktiskt
förstår min lillebror och hans kompisars lycka när de fick ha supertöntiga data-lan
med hjordar av datorer och långa uppesittarnätter.
Vi nördar är rätt lika ändå.
Nörd - So I heard
Lunsen utanför Uppsala.
Jag är att stolt fan av den helcoola facebooksgruppen
101 Orienteering Maps you should run on before you die.
Efter två år i den delen av landet där tävlingssäsongen består
av lika många tävlingar per år som jag varit van vid att välja
på per helg spritter det helt klart en aning i orienteringsbenen.
Lyckligtvis såg jag sist jag var inne på sidan att jag har ju faktiskt
redan sprungit på en av kartorna. Flera gånger till och med.
Lunsen - check.
Bara 100 kartor kvar alltså. Det känns helt klart mindre stressigt.
Då har jag tid att bo lite till i Kiruna trots allt.
Part of map Les Bouzigasses. Map copyright CDCO12
Plitvička jezera, (C) OK Maksimir, Zagreb
(Alla kartor aningens lånade från fb)
Age is nothing but a number
Appropå kärlek:
- Hur går det med dina åldersgränser då? Är du fortfarande lika hård?
- Ja guu ja! Eller nedåt i alla fall. Men uppåt, tjaaa... då finns det inte
riktigt någon gräns längre.
- The sky is the limit?
- Ja, eller njaaa. Har dom blivit så gamla att de dött och kommit till
himlen - där går faktiskt gränsen!
- Hur går det med dina åldersgränser då? Är du fortfarande lika hård?
- Ja guu ja! Eller nedåt i alla fall. Men uppåt, tjaaa... då finns det inte
riktigt någon gräns längre.
- The sky is the limit?
- Ja, eller njaaa. Har dom blivit så gamla att de dött och kommit till
himlen - där går faktiskt gränsen!
Men kööör då!
Efter 18 st Jaaaaaaa kom så ett Neeeeeeeej!
Jävla helvete! Sista då?! Kom igen kom igeeen!
JAAAAAAAAAA!!!!
Men köööööööööör då!
Kööör snabbare för faaaaan!
Så många timmar som vi lagt ned på denna ädla sport,
Snusen och jag. Och nu när stunden vi väntat så länge
på äntligen var här gav vi verkligen allt.
Vi hoppade och skuttade och höll andan och tummarna
tills knogarna vitnade. Och skrek förstås som besatta.
Stackars soffa och syreomloppet. Men det var det värt.
Där satt den!
Frågan är bara vem det var jobbigast för - han eller oss?
Det var i alla fall Björn som fick medaljen. Väl värt.
Heja Bjöööööörn!
Du är vår idoool!
Jävla helvete! Sista då?! Kom igen kom igeeen!
JAAAAAAAAAA!!!!
Men köööööööööör då!
Kööör snabbare för faaaaan!
Så många timmar som vi lagt ned på denna ädla sport,
Snusen och jag. Och nu när stunden vi väntat så länge
på äntligen var här gav vi verkligen allt.
Vi hoppade och skuttade och höll andan och tummarna
tills knogarna vitnade. Och skrek förstås som besatta.
Stackars soffa och syreomloppet. Men det var det värt.
Där satt den!
Frågan är bara vem det var jobbigast för - han eller oss?
Det var i alla fall Björn som fick medaljen. Väl värt.
Heja Bjöööööörn!
Du är vår idoool!
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Imorse vaknade jag mycket gladare om än lite fundersam.
Varför har de så mycket grävskopor här på Kanarieöarna?
Eller kan det vara snöplogningen som härjar utanför fönstret..?
I Kiruna.
Det var ungefär samma känsla som när jag fyllde i min
10årsdagbok och såg att det är 2009 på det här varvet också.
Praktiskt
Det dröjde alltså till mitten av februari innan jag insåg att det
har hunnit bli 2010 nu.
Gör om gör rätt som militären säger.
Så då börjar vi om från början. Gott nytt år allihopa.
Jag tycker att vi firar med en passande sång.
Jag får liksom ingen ordning - Lars Winnerbäck
Måndagsstund har grus i mund
En del dagar vaknar man helt enkelt på alldeles fel sida och är på sådant där
obotligt pissdåligt skithumör. Det kan i alla fall verka alldeles brutalt hopplöst.
Det finns dock bot.
Även om det inte är den rejäla frukosten som genast gör underverk. Speciellt inte
efter att ha stått i kö efter Herr Krånglig på ica en morgonkvist som helt klart är
olämplig att spendera svettandes i superdunjackan.
Ska det vara så jäkla svårt att få en ynka liter mjölk till gröten på det här stället?!
Jovisst.
Och när det visar sig att läckagen av lycka och orken som pyser inte heller kan
botas av en rejäl c-vitamin-extraprispåapselsin-chock eller ens en liten bit mörk
choklad.
Eller två eller flera.
Ja, då känns det helt klart motigt.
För att inte tala om när de hobbypsykologiska fösöken att tygla nerverna genom
lite kreativt skapande ala färgpennor och block också går i stöpet.
Men simmar de färgglada firrarna inte på en lika fin rad som man tänkt dig, då är
det inte så jäääkla lätt att vara sansad och harmonisk!
Nej det finns bara ett bot mot förjäkliga dagar. Det är bara att dra på sig
långkalsongerna och valla skidorna.
Helst ska det vara massor av nysnö i spåren och bakhalt så in i norden.
Då får man svära och gorma och härja bäst man vill där ute i elljusspåret.
Och allra helst kan man svära riktigt ruskigt och fult där borta vid Varggropen.
Där borta där lyset försvinner lika hastigt som det där som en gång liknade ett
skidspår gör det.
Då kan det hända att man behöver stanna upp för en sekund.
Och blir ståendes flera minuter.
Har man riktig tur på sin stretiga dag dansar nämligen ett grönt norrsken på den
stjärnklara himlen.
Rakt framför näsan.
Alldeles slingrigt och sagolikt och smörjmedelslent för både själen och den
dödströtta kroppen.
Då, då blir man nämligen lycklig igen.
obotligt pissdåligt skithumör. Det kan i alla fall verka alldeles brutalt hopplöst.
Det finns dock bot.
Även om det inte är den rejäla frukosten som genast gör underverk. Speciellt inte
efter att ha stått i kö efter Herr Krånglig på ica en morgonkvist som helt klart är
olämplig att spendera svettandes i superdunjackan.
Ska det vara så jäkla svårt att få en ynka liter mjölk till gröten på det här stället?!
Jovisst.
Och när det visar sig att läckagen av lycka och orken som pyser inte heller kan
botas av en rejäl c-vitamin-extraprispåapselsin-chock eller ens en liten bit mörk
choklad.
Eller två eller flera.
Ja, då känns det helt klart motigt.
För att inte tala om när de hobbypsykologiska fösöken att tygla nerverna genom
lite kreativt skapande ala färgpennor och block också går i stöpet.
Men simmar de färgglada firrarna inte på en lika fin rad som man tänkt dig, då är
det inte så jäääkla lätt att vara sansad och harmonisk!
Nej det finns bara ett bot mot förjäkliga dagar. Det är bara att dra på sig
långkalsongerna och valla skidorna.
Helst ska det vara massor av nysnö i spåren och bakhalt så in i norden.
Då får man svära och gorma och härja bäst man vill där ute i elljusspåret.
Och allra helst kan man svära riktigt ruskigt och fult där borta vid Varggropen.
Där borta där lyset försvinner lika hastigt som det där som en gång liknade ett
skidspår gör det.
Då kan det hända att man behöver stanna upp för en sekund.
Och blir ståendes flera minuter.
Har man riktig tur på sin stretiga dag dansar nämligen ett grönt norrsken på den
stjärnklara himlen.
Rakt framför näsan.
Alldeles slingrigt och sagolikt och smörjmedelslent för både själen och den
dödströtta kroppen.
Då, då blir man nämligen lycklig igen.
Let her know
Det är ju Alla hjärtans dag för sjuttsicken.
Sprid lite kärlek. Den här är till mina kära:
I was made for lovin you - KISS
OS-hjälten är korad
På mitt och Snusens kylskåp
Förberedelserna har varit perfekta. Vi har hängt med i världscupen,
paxat tv-soffan och skrivit upp varje tid värd att minnas för att inte tala
om detaljerna i utrustningen.
Det är nämligen underställ som gäller under OS-sändningarna.
Rentvättat till och med.
Istället för att spara slutspelsskägg ska vi samla klägg.
När Jonsson bommar och vi sätter kaffet i halsen och när vi ivrigt hejar på
Kalla och samtidigt spiller ut allt vi har för händerna.
Nu kanske ni tror att vi bara ska sitta bänkade och titta på skidor och skidskytte
två veckor framöver. Att det var därför vi sköt upp vår gratisvecka på gymmet.
Knappast.
Det är hockey och alpint och konståkning också.
Men så hände det som absolut inte fick ske. När vi trodde att vi hade koll och
det bara var att sparka igång spektaklet utbröt en smärre världskatastrof.
TVn tackade plötsligt för sig. Med pip och rök.
Mitt i backhoppskvalet, 6 timmar innan invigning ville den allra viktigaste länken i
vårt OS-team inte vara med längre.
Det var då han kom. Under trumpetande och fanfarer och med en lysande gloria
klev David ned från vinden och med sig hade han en liten, liten burk.
Med både ljud och bild.
De olympiska spelen är räddade och OS-hjälten är korad.
Let the games begin.
Det ska då till en rymdingenjör :)
God Morgon Kära Kiruna
"God morgon!
Inte sovit en blund
God morgon!
Åh, nu är staden så ung
God morgon!
Det är som om den lovar oss
En dag full av allt
Som vi längtade till" ''
Uno & Irma
Stora Taberaset i Kiruna
Öppet hus och gratis fika. Ja tack. Självklart var jag där och hängde på låset
och gick tipspromenad. Godis och heliumballongar och stim och stoj.
Och spännande vadderade ljudisolerade rum och ivriga redigeringsskärmar.
SVT, SR och Radiotjänst har fått ett nytt finfint hus på norraste möjliga breddgrad.
Den samiska redaktionen hade klätt upp sig i sina fina koltar och Kirunas
pensionärer samlat sig för att med vässade armbågar tränga sig i kaffekön.
Och med ännu vassare tungor ställa journalisterna mot väggen.
Varför i hela friden förstör ni intressanta intervjuer som den med Bosse Bildoktorn
på P4 med massa skränig musik mitt i allt?!
Ett helt klart underskattat torsdagsnöje att äta vaniljdrömmar ikapp med
Kirunas aggressiva radiolyssnare - generation äldre.
Gratis är gott och min nya lilla reflex dinglar fint i jackan.
Lite besviken var jag dock på rundvandringen.
Jag hade velat se sniglarna.
Luossavaara
Det blåser på toppen och det är lite hårt. Men inte ensamt.
Den finska snötalibanen och jag drog halsduken tätare om oss
och så traskade vi uppåt och gled nedåt om vartannat.
Ingen snålblåst kan stoppa oss.
Inte lite mjölksyra i skinkorna heller.
Där uppe var dock inte gud hemma.
Eller om det nu var slalomklubbens övergivna startbås som vi
tog för hans sommarstuga. Hursomhelst.
Halon runt solen hängde fortfarande kvar där den skulle i alla fall.
Utsikt ned över stan från toppen av vår finfina skidbacke Luossavaara
Malignt ekonom
Visst kändes det mest som en stor börda till en början.
Någon slags pestsjukdom eller cancertumör som förstörde vår
hittills så glassiga och lättgenomglidiga utbildning.
Med tanke på svårighetsgraden på den här kursen lär vi aldrig
bli av med omtentorna heller, tänkte jag först lite skeptiskt.
Men så visade sig den gigantiskt tjocka ekonomiboken ha sina
ljusa sidor.
Den är stundom så pedagogisk att även vi på korvgrillarlinjen
förstår oss på saker som marknadsföring och konkurrens:
Våra vänner är ute i Kanadas vildmark på campingsemester och när
de tittar ut genom tältet ser en aggressiv grizzlybjörn attackera dem.
Då börjar den ena camparen genast att snöra på sig joggingskorna.
- Du tror väl inte att du kan springa ifrån en grizzlybjörn?
- Nej men det räcker med att jag kan springa ifrån dig!
Det gäller nämligen inte att vara bäst.
Det räcker att inte vara allra sämst och ikappsprungen först.
Another day at the office
Någon slags pestsjukdom eller cancertumör som förstörde vår
hittills så glassiga och lättgenomglidiga utbildning.
Med tanke på svårighetsgraden på den här kursen lär vi aldrig
bli av med omtentorna heller, tänkte jag först lite skeptiskt.
Men så visade sig den gigantiskt tjocka ekonomiboken ha sina
ljusa sidor.
Den är stundom så pedagogisk att även vi på korvgrillarlinjen
förstår oss på saker som marknadsföring och konkurrens:
Våra vänner är ute i Kanadas vildmark på campingsemester och när
de tittar ut genom tältet ser en aggressiv grizzlybjörn attackera dem.
Då börjar den ena camparen genast att snöra på sig joggingskorna.
- Du tror väl inte att du kan springa ifrån en grizzlybjörn?
- Nej men det räcker med att jag kan springa ifrån dig!
Det gäller nämligen inte att vara bäst.
Det räcker att inte vara allra sämst och ikappsprungen först.
Another day at the office
Kort om långsinthet
Det kanske allra onödigaste som finns är väl ändå att vara långsint?
Klart att man ska få bli arg och upprörd, men då får man lov att bli det
ordentligt på en gång och sedan låta det vara.
Som om någon, tjaaa låt oss säga drämmer iväg en med all sin kraft rakt
in i ett sablarns stolsben till exempel.
Då har man verkligen all rätt att bli jäkligt irriterad eller rentav pissförbannad.
Det blev min tå.
Men att så här flera veckor, ja till och med månader, senare fortfarande
bli tjurig och grinig så fort vi varit ute och motionerat tillsammans är väl ändå
totalt onödigt. Get over it.
Det blir ju ingen av oss lyckigare av.
Och jag har ju faktiskt sagt förlåt.
Klart att man ska få bli arg och upprörd, men då får man lov att bli det
ordentligt på en gång och sedan låta det vara.
Som om någon, tjaaa låt oss säga drämmer iväg en med all sin kraft rakt
in i ett sablarns stolsben till exempel.
Då har man verkligen all rätt att bli jäkligt irriterad eller rentav pissförbannad.
Det blev min tå.
Men att så här flera veckor, ja till och med månader, senare fortfarande
bli tjurig och grinig så fort vi varit ute och motionerat tillsammans är väl ändå
totalt onödigt. Get over it.
Det blir ju ingen av oss lyckigare av.
Och jag har ju faktiskt sagt förlåt.
Kärlek vid första ögonkastet
Redan första gången vi sågs bara visste jag. Det kändes 100% rätt.
Ni vet när det inte finns ett uns av tvekan och man bara vill satsa allt.
Det var i höstas någon gång och sedan dess har det mest bara kännts
som en tidsfråga innan det skulle bli vi på riktigt.
Jag har fantiserat om allt underbart vi kan göra tillsammans.
Erövra världen.
Åtminstone Kungsleden.
Och nu så äntligen.
Sedan i måndags är det officiellt vi.
Dock hann vi bara med en snabbis nu i veckan eftersom jag haft så mycket
annat att stå i. Så det var underbart att äntligen få en hel dag tillsammans.
Riktigt få känna på varandra och se om vi kan leva upp till alla fantasier.
Och vi är verkligen meant to be kan jag lova.
Jag vill redan mer.
Det bara spritter i hela kroppen trots att den egentligen är helt utpumpad.
Jag tror bestämt att jag är kär.
Mina nya turskidor. Carving och vallningsfria och helt enkelt bäst.
I love you guys.
einen Ausflug machen
Kristian, Snusen, Jocke, Ålis och jag.
På ganska många ställen skulle det gå från vinter till sommarvärme
om temperaturen steg med 25grader från en helg till nästa.
Här också.
-5 grader kändes i alla fall som en riktig värmebölja där vi susade fram.
Exotiskt nog hittade vi en golfbana i Kirunas utmarker.
Det hade jag inte en aning om.
Mindre förvånande studsade en älg förbi oss.
Och minst förvånande av allt hade vi fika med. Så där slog vi oss ner
mellan tallarna just som det började att blåsa i som friskast och backarna
började att peka uppåt som mest.
En riktigt famlijesemester när den är som allra bäst med andra ord.
Sockerchocks-behov
Jokkmokks Marknad
Finni, Snusen och Coni
Överlyckliga över att pärlan Bruno tagit oss hela vägen till
Jokkmokk strosade vi runt som små barn bland stånden.
Kikade på hantverk och smakade rykande färska glödkakor.
Och så alla dessa samer med sina vackra koltar.
Inne i en kåta värmde vi fossingarna vid brasan medan
en samegubbe jojkade för oss.
Alla stånden stod på precis samma plats som förra året.
Min favorit likaså.
Vänta hörni, jag ska bara ta några bilder här.
I år igen?!
Ja, det kanske är så att jag håller på att utveckla en fascination
för uppstoppade djur.
En räv skulle jag nog helst vilja ha att sitta och stryka över pälsen
och klia bakom örat hemma på min kammare om kvällarna.
Eller en kvick liten hermelin.
Synd att de inte hade älg.
the Car-Curse
Dagens gåta:
Hur många studenter krävs det för att köra en bil i Kiruna?
Inte helt oväntat kom inte alla bilar hela vägen fram. Det är nämligen så i Kiruna.
Bilförbannelsen ligger tät över staden och har gjort det sedan vi flyttade hit.
Men så kom jag på en sak.
När den första bilen dog var det jag som satt bakom ratten och Snusen bredvid.
Andra gången en bil lade av var det Snusen som fick ratta oss fram när vi gjorde
vår storslagna bogseringsentré efter sommarlovet.
När superMazdan sedan blev slagen sönder och samman var vi båda långt därifrån.
Bilen som såg sina sista dagar på andra sidan finska gränsen likaså.
Det sker liksom en långsam förflyttning hela tiden.
Längre och längre ifrån eländet.
Den här gången satt jag ju faktiskt på rätt sida av bogseringslinan!
Moooot Jokkmokk!
Eller ja, för oss som åkte i Bruno i alla fall.
Hur många studenter krävs det för att köra en bil i Kiruna?
Inte helt oväntat kom inte alla bilar hela vägen fram. Det är nämligen så i Kiruna.
Bilförbannelsen ligger tät över staden och har gjort det sedan vi flyttade hit.
Men så kom jag på en sak.
När den första bilen dog var det jag som satt bakom ratten och Snusen bredvid.
Andra gången en bil lade av var det Snusen som fick ratta oss fram när vi gjorde
vår storslagna bogseringsentré efter sommarlovet.
När superMazdan sedan blev slagen sönder och samman var vi båda långt därifrån.
Bilen som såg sina sista dagar på andra sidan finska gränsen likaså.
Det sker liksom en långsam förflyttning hela tiden.
Längre och längre ifrån eländet.
Den här gången satt jag ju faktiskt på rätt sida av bogseringslinan!
Moooot Jokkmokk!
Eller ja, för oss som åkte i Bruno i alla fall.
Homework by Ellenpellen
Porträttbilds-läxan check.
Mästerfotografen själv
Nothing is Jumpless
Luva på, färdiga, gå! Med ett sådant fokus och pricksäker landning är
det ju märkligt att den spänstiga luftfärden inte fastnade på bild.
Inte en endaste.
Det var ju liksom inte bara ett försök vi gjorde.
Efter att ha plattat till varenda snödriva på vägen till Konsum gick vi sedan
hem genom skogen utan att slänga oss någonstans.
Men med vårt baconpaket kunde vi i alla fall slänga ihop ytterligare en
carbonara i yttersta världsklass.
Övning ger färdighet så att säga. Mot nya fotokursläxor.
It runs through our veins
Världens piggaste modell
Inte en lugn stund får man. Ellen ska bara ta kort.
Precis hela tiden har hon kameran i högsta hugg.
Det påminner mig om något. Eller någon.
Har jag för mig....
Mina vänner brukar nämligen klaga på någon vi känner
som ska stanna och ta bilder stup i kvarten.
Eller hur det nu var?
Jag lyssnar inte så noga när jag är upptagen med annat.
Hur som helst tycker min reservlillasyster och jag att det
är helt faktastiskt roligt att det tar en dryg timme att kila
backen ner till konsum och handla bacon. Sedan sitter vi
uppkrupna och tittar igenom alla bilder minst fem varv.
Sedan några gånger till.
Hoppbilderna var nämligen sjukt svåra att få till.
Syster yster
Min reservlillasyster är i stan. Hon bor hos mig och myser och pyser
och lagar världens bästa carbonara.
Vi har det till och med så gosigt att timmarna bara flyger iväg och vi
fastnar här istället för onsdasgsröj på Landströms.
Coni the Poni och Snusen och ett par öl får också vara med.
Min lilla lya vs. Kirunas hysteriska uteliv 1-0.
Kvalitetstid big time.
En gång för hundra år sedan
och lagar världens bästa carbonara.
Vi har det till och med så gosigt att timmarna bara flyger iväg och vi
fastnar här istället för onsdasgsröj på Landströms.
Coni the Poni och Snusen och ett par öl får också vara med.
Min lilla lya vs. Kirunas hysteriska uteliv 1-0.
Kvalitetstid big time.
En gång för hundra år sedan
Teknikens under
Kirunabostäder har så här tio år in på det nya milleniet utökat
sin fenomenala service med helt ny banbrytande teknik.
Mejl.
Istället för att pricka in veckans halvtimmeslånga telefontid kan man
numera skicka mejl med felanmälningar och andra viktigheter.
Helt otroligt.
Vad blir nästa steg undrar man ju nyfiket? Kanske rentav anställa
någon som öppnar mejlen?
Och kanske till och med svarar på dem?
Nej nu svävade jag nog iväg lite väl långt.
sin fenomenala service med helt ny banbrytande teknik.
Mejl.
Istället för att pricka in veckans halvtimmeslånga telefontid kan man
numera skicka mejl med felanmälningar och andra viktigheter.
Helt otroligt.
Vad blir nästa steg undrar man ju nyfiket? Kanske rentav anställa
någon som öppnar mejlen?
Och kanske till och med svarar på dem?
Nej nu svävade jag nog iväg lite väl långt.
Believe it or not
Mest töntar vi oss. Gapar och skriker och härjar.
Vänder upp och ned på korridoren och allt innuti den.
Jäklas med den som råkar somna på redovisningen
och retar nerverna av varandra så fort vi kommer åt.
Men ibland så.
Då händer det att vi tågar fram på led.
Tysta som små ljus som skiner ikapp med elljusspåret.
Bara knarret från stavarna och suset från skidorna.
En liten försynt fyrmannakör som flåsar sig fram.
Ja, ibland så. Då kan vi också minsann.
Vänder upp och ned på korridoren och allt innuti den.
Jäklas med den som råkar somna på redovisningen
och retar nerverna av varandra så fort vi kommer åt.
Men ibland så.
Då händer det att vi tågar fram på led.
Tysta som små ljus som skiner ikapp med elljusspåret.
Bara knarret från stavarna och suset från skidorna.
En liten försynt fyrmannakör som flåsar sig fram.
Ja, ibland så. Då kan vi också minsann.
Säg ingenting till mig
Det var någon som frågade varför jag inte skrivit
något på bloggen på flera dagar. Kors i göta petter.
Men, ja du.
Kanske för att blogg.se haft omöjliga driftstörningar
så att alla inlägg susar fram genom cyberspace i en
samlad klump först nu.
Eller för att vi haft mycket i skolan.
Eller för att jag haft en överfull tvättkorg.
Och en surdeg som skulle bakas ut och ståhej på stan
och kalasande natten lång och ett tomt skafferi som
behövde påfyllning ända bortifrån längst utanför stan och
så ett sunkigt badrum som numera luktar hysteriskt av
konstgjord citron. Bland allt annat som stod på todo-listan.
Eller för att jag helt enkelt satt och kikade ut genom
fönstret och tänkte på annat.
Vårt finfina köksfönster
Säg ingenting till mig - Melissa Horn
något på bloggen på flera dagar. Kors i göta petter.
Men, ja du.
Kanske för att blogg.se haft omöjliga driftstörningar
så att alla inlägg susar fram genom cyberspace i en
samlad klump först nu.
Eller för att vi haft mycket i skolan.
Eller för att jag haft en överfull tvättkorg.
Och en surdeg som skulle bakas ut och ståhej på stan
och kalasande natten lång och ett tomt skafferi som
behövde påfyllning ända bortifrån längst utanför stan och
så ett sunkigt badrum som numera luktar hysteriskt av
konstgjord citron. Bland allt annat som stod på todo-listan.
Eller för att jag helt enkelt satt och kikade ut genom
fönstret och tänkte på annat.
Vårt finfina köksfönster
Säg ingenting till mig - Melissa Horn
slemmigt men mättande
Jag bara utgår från att ingen riktigt bryr sig.
Vi redovisar nämligen ett halvårs långt arbete den
här veckan. De evighetsslånga åtgärdsprogrammen.
Inte riktigt alla lyckades komma ihåg det bara.
Så jag pimpar min powerpoint med färgglada bilder.
Min trötta sömniga virriga klass som knappt vet vad
de heter eller var de ska hålla hus och när.
Deras trötta små blå ska allt få sig en kick i alla fall.
Åtgärder och biotopvård och budget och nationell lag-
stiftning och samordning med andra insektsätande djur....
Jag gör det så tydligt och lättsmält jag bara kan.
Slemmigt men mättade.
La in en bild på världens kanske allra bästa insektsätare.
Så att ni kommer ihåg det i alla fall.
Och så att vi åter igen kan sätta ribban för vår utbildning.
Timon och Pumba
Vi redovisar nämligen ett halvårs långt arbete den
här veckan. De evighetsslånga åtgärdsprogrammen.
Inte riktigt alla lyckades komma ihåg det bara.
Så jag pimpar min powerpoint med färgglada bilder.
Min trötta sömniga virriga klass som knappt vet vad
de heter eller var de ska hålla hus och när.
Deras trötta små blå ska allt få sig en kick i alla fall.
Åtgärder och biotopvård och budget och nationell lag-
stiftning och samordning med andra insektsätande djur....
Jag gör det så tydligt och lättsmält jag bara kan.
Slemmigt men mättade.
La in en bild på världens kanske allra bästa insektsätare.
Så att ni kommer ihåg det i alla fall.
Och så att vi åter igen kan sätta ribban för vår utbildning.
Timon och Pumba
Jaha ja. Jaaaaa ja
Jag som trodde att vi hade något här. Något stort.
Att vår festival var minst lika ball som någon annan.
Men så har dom bara gjort narr av det där nere i
Fjollträsk som det kallas. Redan förra året till och med.
Sooo last year.
Driva med Kiruna sådär. Tror att stadsflytten är som att
bara flytta en rulltrappa. Att det är hela vår stadskärna.
Som om liksom.
Som om vi skulle ha en rulltrappa! Knappast du.
Men ett domus hade vi faktiskt.
"Nu har du retat upp hela Norrland. Vi kommer att bli mejlbomb...
Näää dom har ingen mejl"
Att vår festival var minst lika ball som någon annan.
Men så har dom bara gjort narr av det där nere i
Fjollträsk som det kallas. Redan förra året till och med.
Sooo last year.
Driva med Kiruna sådär. Tror att stadsflytten är som att
bara flytta en rulltrappa. Att det är hela vår stadskärna.
Som om liksom.
Som om vi skulle ha en rulltrappa! Knappast du.
Men ett domus hade vi faktiskt.
"Nu har du retat upp hela Norrland. Vi kommer att bli mejlbomb...
Näää dom har ingen mejl"
Surt sa räven
Men vi andra tyckte det var kul med snöfestival i stan.
Lite happening så att säga.
Talangfulla b-kändis-barn som sjöng superkändisbra i kylan.
Tokiga barn som gjorde volter och trix med skidorna på.
Det berömda renracet.
Och så Byggare Bob som bara bjöd små barn på godis.
Inte ens hans största fan fick en påse.
Men det var glömt lagom till skoterkarlarna gav sig av mot
big jumpen och gjorde stålmannentrix långt upp i himlen.
Finni var lyrisk.
Hon vill ha en sån man. Och en hund och en finsk pälsmössa.
Jag var så nöjd med en gratis kopp varm saft.
Och med att bo i fina lilla myspysiga smått knäppa Kiruna.
