Lajsa

I flera veckor har Therese klagat över att det luktar äckligt i hennes lägenhet.
Alltså brutalt apäckligt.
Nu vet vi varför.

Killen ovanför har legat död hela rötmånaden.
Herr Hustomte har förstås inte brytt sig om att folk klagat på lukten. På den tiden jag bodde i huset kunde brandalarmet stå och rigna en hel dag innan de kom och stängde av.
Det var för låg prioritet på sådana utryckningar i Sollentunahems ungdomshus.
Men resten då?
Alla andra?
Det gör så ont i hjärtat.

Var den här killen inte prio ett för någon?

Tänk att jag har orienterat helt galet mycket en gång i tiden.
Tävlat varje lördag och söndag. Åkt många mil i bil.
Jagat kontroller och rankingpoäng.
Springa elitklass eller lång?
Hur som helst bli lerig upp till knäna och svettig så det svider i ögonen.
Snorig och snygg.
Förbannad och trött.

Duscha utomhusdusch om det så är juli eller oktober.
Tacka gudarna för varmvatten.
Jämföra vägval och sträcktider.
Vem vann spurten?
Så iväg till nästa tävling. Och nästa.
Och skratta hysteriskt åt mina egna alla-barnen-skämt i baksätet.

Nu när det äntligen är barmark och jag älgar efter de små orange-vita om kvällarna förstår jag inte att jag kunde tröttna.

I kind of miss it.


O-ringen i Sälen, 2008

Chefen bjöd på glass med kolasås och maränger.
Redan då ryckte det lite i partynerven.
För att inte tala om dunkadunkat i mitt postgula vrålåk.
Lill-lördag och allt.
Men ska man köra bil kl 6.00 och förvänta sig att få betalt för det är det nog bäst att göra det nyktert.

Jag får leva på helgen som var så länge.

Något har hänt den här sommaren. För första gången sedan evigheters evigheter har jag faktiskt läst klart en hel bok.
Och inte bara en.
Det hela började när jag hoppade mellan bussar och färjor på väg till Åland. Då sitter en lagom tjock pocket fint.
För väl framme skulle jag ju bara jobba rumpan av mig och inte ha tid att läsa.
Fast ganska ofta fick faktiskt rumpan känna sig nedslagen på den öde ön.

Tur var det för då fick jag sitta i skuggen med Katja. Vi trivdes ihop. Hon behövde fly från Prag med sin familj när hon var liten, vilket jag inte ens hade en aning om att folk gjort.
Prag?!
Där som var så trevligt och rekordbilligt på vår tågluff.
Men jaha, avlyssningsapparater i vardagsrummet och öststatsutbud i klädaffärerna.
Jag förstår.
Även om min allmänbildning inte sträcker sig så värst långt så förstod jag ändå så mycket annat.
Hur det är att vara en liten 8-årig flicka med grubblerier och funderingar känns ju som igår.
Eller ibland idag. 
Hopplösa föräldrar som inte förstår nånting och barnvaktstanter som luktar konstigt. Sådan där konstig lukt som sticker illa i barnnäsor.
Och annat mys som man trot eller ej kan dela med en unge från ett annat land och annan tid.
Fantastiskt.

Sommarbarn av Katerina Janouch är en sådan bok jag önskar att jag själv skrivit.



Trots att jag försöke läsa de sista sidorna så långsamt det bara gick så tog boken slut ändå. Jag rotade runt lite i bokhyllorna i rummen jag städade om mornarna och en av få icke-finska, lagom tunna böcker som jag hittade var en Harlekin-bok.

Aha, tantsnusk!

Dom har man ju hört talas om. Tyvärr var det den uslaste bok jag någonsin läst. Hur barnet i slutet blev till är ett mysterium.
Antagligen genom handtag eller famntag.
Eller något annat töntigt den brutalt dåliga författaren inte lyckades få fram.
Besvikelsen var total.

Så när jag bäddat ännu ett rum på Glada Laxen hittade jag en bok som var lite väl tjock, nästan skrämmande, men hade en tjusig framsida. Sidney Sheldon låter kanske som en snygg baywatchbrud men är en rar farbror. Fast med läskigt amerikanskt fixade tänder.
Spännande.
Dessutom skriver han lika spännande som han ser ut. Efter att ha skummat igenom de första sidorna var jag fast.



När himlen faller ned är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det låter kanske lite väl vanligt med en journalist som börjar nysta i mord, men den här var speciell.
Bara en sådan sak som att hjälten har en 12årig adoptivson med stympad arm? Vem kommer på det? För att inte tala om alla trisseltrassliga intriger och spel. 
Jag vet numera vad superhemliga Krasnojarsk -26 är och vad det är för typer som jobbar på FRA.
Egentligen.
Hur många författare skriver så att man varken märker när en åttaårig parvel har ner flaggstången eller står bredvid en och vattnar gräsmattan till swimmingpoolsbristningsgränsen?
Det gör herr Tandrad.

Restaurangen fick klara sig utan flagga ett par dagar men inte gjorde det mig något.
Jag var ju fast i boken.

No book is too tjock anymore.

Blue? Green? White? Black? Yellow? Brown? Red? 
Oooo-oooh.
Whats the color of love?

Fast den största frågan var ändå vad sjutton det var för fel på juryn?!
Ingen annan hade lika vältajmade snurrar eller färgglad utstyrsel.
Vi mimade liksom inte. Vi var Lili och Susie.
Therese och jag.
Såhär 13 år senare har vi kommit över den dräpliga tredjeplatsen.
Norrvikens gympasal känns avlägsen.

Istället står vi och skriker hysteriskt i sommarkvällen när våra största idoler kommer upp på scen.
Där är dom ju!
På riktigt.
Jag får nästan en tår i ögat. Lite för att jag dyrkat Lili och Susie mer än någon annan spice girl eller back street boy eller ens minhäst-häst.
Mest för att jag står och skuttar med min egen Susie. Den enda som ritkigt förstår hur stort det här är.
23 år av galenskap och vi är inte klara än.

Det är kärlek det.




Whats the color of love - Lili & Susie

Det är helt otroligt. Mitt serie-horoskop stämde idag med.
Det är precis 6 dagar sedan jag fyllde år!

Tyvärr hjälpte inte det som ursäkt när chefen ville ha några som kunde köra extra idag med.
Men jag var snabb som blixten och var ivrigt framme och valde gator och nummer.
Jag fick dela post i finkvarteren med portkod.
Utan vare sig uteliggare eller påtända pyromaner.
Vadå, var det fler än jag som helst ville gå där?

Men jag fyllde ju faktiskt år för 6 dagar sen.

I en hysteriskt rolig hotellkorridor långt, långt borta. Innan stage-divandet som slutade med skinkor i kläm. Thriller-dansen som blev en sharkattack. Och innan vi rodde till krogen.
Faktiskt innan vi ens korkat upp.
Ändå kan det bli så aptöntigt skitroligt.

Det händer bara med de bästa.

Jag tycker att horoskop är lite läskiga. Jag läser hellre serierna.
Som horoskop.

Så nu förstod jag vad det är för dag som väntar.
Igen.
Morgonmöte och chefen undrar vilka som vill köra extra i kommunens ligist-tätaste betongkvarter?
Just då brukar jag råka vara lite upptagen med annat. Kika lite i taket.
Snygga ljusrör.
Men idag är det alltså dags för något nytt. Så att jag inte verkar så ointresserad och nonchalant.
Lägga sig på golvet och spela död är en bättre ursäkt.

Fredagshjärndöd.


.

På torsdag äts det ärts... nej. Gunnar hade ju faktiskt bakat sockerkaka.
Eller ja, "bakat".
Den var mer hemmagjord än Benkes tårta i hemmagjord delicato-kartong i onsdags i alla fall.
Evas hallon- och rabarberpaj i tisdags leder helt klart ligan.

Om vi gör annat än fikar på jobbet?
Nej.
Klart vi behöver en kladdkaka till fredagen också.

För fredag är ändå den dagen som känns bäst.

"Hej,
skickar en hälsning från ett fantastiskt lagom varmt Kreta..."

Svenska folket är verkligen jättelagom.
Och väldigt likadantskrivande.
Skärp er! Tänk på stackars brevbäraren.

Det är nämligen brutalt tråkigt att tjuvläsa era kort.

Hallå, hallåååå! Folk vinkade och viftade var jag än for.
Så här många känner väl inte jag?
Nej, precis, de skulle bara göra mig uppmärksam på att ena bakdörren var öppen.
Tack, jag vet.

Susar man fram i hiskeliga 10km/h och stannar vid varje reklamsugen brevlåda så är det faktiskt ganska skönt att öppna allt som går att öppna. Speciellt när den rullande bastun då och då självmant stänger det enda fönstret som faktiskt går att veva ned.
Det blir ganska snabbt varmt i stillastående bilar.
Och långtråkigt.

Därför är jag så tacksam för minsta lilla som kan påminna om lite fart och fläkt.
Liv och rörelse.
Luftcirkulation.
Så lugn bara lugn. Det är bara min hemmagjorda aircondition ni ser.

Jag har kommit på det själv.

Äntligen kom min käraste Snusen. Som jag längtat!
Och med sig i supermazdan hade hon ett paket.
Till mig!

Jag har fått ett kastspö! Men det är inte bara ett kastspö.
Det ingår liksom en massa tid längs Norrlands älvar och stränder.
Snusen och jag och massa fräsiga drag.
Förhoppningsvis en och annan firre också.
Kanske en liten eld och pinnbröd. Garanterat termos och varma koppen i alla fall.
Och massa mys.

Som om det inte vore nog har jag dessutom fått en burk av världens godaste lingonsylt! Från den berömda lingonfabriken. Bakad av familjen Kärna.
En alldeles, alldeles egen burk med lingon och socker och en skvätt kärlek.

Vad mer kan man önska?



Det finaste någon kan få - Molly Sanden

Och jag håller med. Sakta men säkert. Stretchkampen it is.

Det känns faktiskt helt okej. Näst intill bra.
Det är inte slutet utan början på något nytt.
Jag vet att det är rätt.
Det är lugnt.
I hela kroppen.

Ena sekunden alltså. Nästa går jag itu.
I tusen bitar.
Konfetti som blir en enda röra.
Det är inte sant? Det kan inte vara sant!
Det får inte vara sant.

Men det är det.

När alla brevlådor fått fönsterkuvert och reklam så att de tiger.
När de brutala regnmolnen skingrat sig och solen kikar fram.
Då ligger  vi där på andra sidan vattnet och kikar på mitt kära
postdistrikt på avstånd.

Men bryr oss mest om annat.





Teflickan och jag

Nu är mina fina skor indansade. Tills jag hade blåsor på fötterna.
Vi var på Kalmars bästa ställe Vallen. Ett riktigt uteställe.
Alltså ute som i utomhus.
Och de spelade härligt ute musik.
Ute som i Ronny och Ragge.

Och jag kom in! Både på krogen och på utbildningen jag sökt där.
Jag kan svänga mina lurviga i Kalmar varje helg med mina underbara vänner!
Om jag nu vill det. Helst.
Nittionio komma nittionio........

Men jag slipper vända ut och in på mig själv.
Som ett brev på posten hade Stickan the Legend skickat kursinfo om
Biologisk mångfald II, 3hp.
Första veckan är det exkursion. Åka minibuss och samla in växter.
Lapporten, Trollsjön och upp på Noulja.
Samla ännu mera växter. Och mossor och lavar förstås.
Åka linbana och vandra.
Det har jag faktsikt aldrig fått skoskav av.
Och den dagen vi ska studera kustnära växter samt organismvärlden i  det nordnorska havet någonstans längs Norges kust kan man ta med fiskespö istället för matpaket.

It's just another kind of uteliv.

För de flesta i bilen var höjdpunkten när de krulliga typerna i
the Poodles körde om oss efter många långa händelselösa mil på
landsvägen.
Jag var flighing high när vi stannade på Statoil.

Med macig pills i fickan kan man nämligen få precis vad man vill.
Strut eller pinne. Choklad eller jordgubbe eller båda.
Mina fantastiska piller satte verkligen snurr på glasspausen.

A whole neeeew woooooooorld ekade i mitt huvud och jag svävade
iväg på en flygande matta med Aboo.

Hög på Lactrase laktospiller.

Precis som jag korsade ängen brakade det loss ordentligt.
Min springrunda blev inställd och ersatt av grodhopp under ett
lagom regntätt träd.
Det här funkar ju bra det också, tänkte jag.
Eller vänta...
Under ett träd när det åskar...?

Något lät fel. Men samtidigt kändes det väldigt fel att ränna ut på
ängen också.
För det är ju så ibland. Man vet inte ritkigt vart man ska ta vägen.
Och ibland känns det mer viktigt än någonsin att välja rätt.

Men nu har jag bestämt mig. Det blir fjällripans stad ett år till.
Vad antagningsbeskedet än säger imorgon.
Och hur kul helgens roadtrip till Kalmar än blir.

Jag är verkligen nittionio komma jättamånga nior procent säker...

Jag har alltid tyckt att det verkar lite överdrivet.
Så himla kul kan det väl ändå inte vara?
Framför allt behöver man väl inte så många par?!
Men Carrie och ungefär resten av halva mänskligheten
har visst en poäng ändå.

På väg hem från jobbet blev dagen lite mer fulländad.

 

I USA friterar dom tydligen snickers. Det säger en lång smålänning
som jag känner ,så då är det så.
Fetman sprider sig och vi i nyttiga knäckebröds-Sverige bara gapar
och förundras över våra vänner på andra sidan atlanten och alla deras
galna supersize-påhitt.
Många undrar hur det kan gå så långt? Så fel?
Men jag undrar bara en sak:

Hur i hela friden friterar man en snickers utan att chokladen smälter?

Det betyder inte  två laxar. Egentligen. Men det gör inget.
Den finske kocken förstod mig ändå när jag susade in till
köket och gjorde beställningar.
Och laxarna låg kvar på faten när jag susade ut med dem till
gästerna.
Aborrarna med för den delen.

Min karriär som servitris gick finfint. Finskan gick det sämre med.
Tilli betyder dill.

Det var nog allt.