Ten days with the bite of an igelkott
Det skulle kunna vara en igelkott som bitit mig eller om det bara är
någon gammal tonårsgen som ligger kvar och skvalpar i blodet.
Den här veckan har jag gått i dvala och sovit som en sten efter jobbet
för att sedan kunna vara ute och ränna till långt in på natten.
Som en fjortonåring med sommarlov trots att höstkylan smyger sig på.
Det blir liksom två dagar i en på så vis. Dubbelt så många dagar.
Och ja. Nog är jag dubbelt så lycklig.
Paranteserad hjärna
Jag hatar paranteser. Antingen så har man något att berätta eller så
har man det inte. Det här daltandet med paranteser runt saker som
eventuellt kanske möjligen skulle kunna vara intressant ger mig krupp.
Jösses.
Bestäm dig!
Hade du tänkt berätta det där eller inte?
Men häng kvar, det är nu vi kommer till det som retar mig ännu mer.
För inte så länge sedan diskuterade jag just detta med min käre vän och
efter att ha lättat hjärtat blev en illmarig hjärna avundsjuk och tog över.
Med buller och brak.
Nu petas det nämligen in paranteser lite här och där i allt jag skriver.
Från viktiga mejl till hemligaste dagboksanteckningar.
Så fort jag märker det pickar jag förstås så upprört jag bara kan på
backa-tangenten eller kluddar över så hårt det går med vassast möjliga
pennspets.
Trots saneringen finns det dock ett litet olöst problem kvar:
Varför i hela friden ska min 23åriga hjärna fortfarande vara i trotsåldern?
(eller okej, snart 24åriga hjärna faktiskt)
har man det inte. Det här daltandet med paranteser runt saker som
eventuellt kanske möjligen skulle kunna vara intressant ger mig krupp.
Jösses.
Bestäm dig!
Hade du tänkt berätta det där eller inte?
Men häng kvar, det är nu vi kommer till det som retar mig ännu mer.
För inte så länge sedan diskuterade jag just detta med min käre vän och
efter att ha lättat hjärtat blev en illmarig hjärna avundsjuk och tog över.
Med buller och brak.
Nu petas det nämligen in paranteser lite här och där i allt jag skriver.
Från viktiga mejl till hemligaste dagboksanteckningar.
Så fort jag märker det pickar jag förstås så upprört jag bara kan på
backa-tangenten eller kluddar över så hårt det går med vassast möjliga
pennspets.
Trots saneringen finns det dock ett litet olöst problem kvar:
Varför i hela friden ska min 23åriga hjärna fortfarande vara i trotsåldern?
(eller okej, snart 24åriga hjärna faktiskt)
En del straffar gud med detsamma
Jag och mina trötta springarben masade oss upp för den sista
av Kirunas många långa backar just som en hunk uppenbarade sig.
Hej och hå.
Fantasikontorets nyfikna avdelning satte genast igång.
Vad kan det vara för någon spänstig typ som döljer sig under alla
dessa lager av goretex?
När han kom närmare såg jag dock att han var ful.
FUL?!
Får man verkligen säga så? Nej uppenbarligen inte för i samma
sekund placerade gud en fot-vrickar-grop precis under mina fötter.
Han är säkert trevlig i alla fall, skyndade jag mig att snällhetstänka
där jag linkade vidare.
Vi har en lång väg kvar till himlen mina vänner.
av Kirunas många långa backar just som en hunk uppenbarade sig.
Hej och hå.
Fantasikontorets nyfikna avdelning satte genast igång.
Vad kan det vara för någon spänstig typ som döljer sig under alla
dessa lager av goretex?
När han kom närmare såg jag dock att han var ful.
FUL?!
Får man verkligen säga så? Nej uppenbarligen inte för i samma
sekund placerade gud en fot-vrickar-grop precis under mina fötter.
Han är säkert trevlig i alla fall, skyndade jag mig att snällhetstänka
där jag linkade vidare.
Vi har en lång väg kvar till himlen mina vänner.
Den som söker finner
Röda mössan på fisketur i Norge
Det är helt otroligt. Först försvann min röda favoritmössa. Men
innan jag hann skicka ut rikslarm och akut efterlysning dök den upp
i socklådan.
Precis samma sak hände med mina supersnabba superspringvantar.
Socklådan igen!
Nu har jag stora förhoppningar om att även mina absolut skönaste
civiliserade inomhusstrumpor som är på rymmen ska återfinnas i
denna socklåda för svettiga tjocka utomhusyllesockor.
Nu kikar jag titt som tätt ner i min låda och undrar när de ska dyka
upp egentligen? Flera gånger per dag. Hallååå??
Hoppet är då det sista som överger den ohåriga apans reptilhjärna.
Den som spar han har
Ja just ja. De där krossade tomaterna som blev över
häromdagen. Äntligen hittade jag den lilla omsorgsfullt
sparade matrest-dethäranvänderjagsen-plastburken som
gömt sig på min enda lilla kylskåpshylla.
Häromdagen som i för ganska många dagar sedan visade
det sig.
Men trots förlusten av en halv burk krossade tomater
för 5,90 så är jag inte helt och hållet förkrossad.
Nej då. För egentligen...
När man tittar närmare.
Visst är det ganska fascinerande?
Nästan som ett ludet månlandskap i en avlägsen galax?
Jag är rätt nöjd med mitt kylskåpsfynd måste jag säga.
Jo så här var det
Våra stalkers och andra nyfikna som tjuvkikade rakt in i
vårt köksfönster igår, vi vet att ni finns, tyckte kanske att det
var märkligt att jag och Snusen sprang varv efter varv runt
köksbordet.
Stannade efter ungefär hundra för att hämta andan och sedan
byta håll. Man blir ganska snabbt yr kan vi rapportera.
Vaddå fattar inte?
Såg ni inte att jag borstade tänderna samtidigt?
Jaa...?
Men häng med, Snusen har ju fobi för tandkrämslödder!
Herrejösses. Har ni aldrig hört talas om KBT förut?
Min allra käraste patient. Vi förstår varann så bra.
vårt köksfönster igår, vi vet att ni finns, tyckte kanske att det
var märkligt att jag och Snusen sprang varv efter varv runt
köksbordet.
Stannade efter ungefär hundra för att hämta andan och sedan
byta håll. Man blir ganska snabbt yr kan vi rapportera.
Vaddå fattar inte?
Såg ni inte att jag borstade tänderna samtidigt?
Jaa...?
Men häng med, Snusen har ju fobi för tandkrämslödder!
Herrejösses. Har ni aldrig hört talas om KBT förut?
Min allra käraste patient. Vi förstår varann så bra.
Det kommer ååårdna sig
Förra helgen visade sig vårt hysteriska festande i fjällbyarnas
fjällby stanna vid ett glas vin i Ålis kök. Trist? Nej då. Absolut inte.
Det löste sig liksom ändå.
Jag och mina utpumpade skidåkarmuskler tackade tydligen för oss
innan jag ens hunnit tänka tanken. Dagen därpå vaknade jag raklång
på soffan utan en susning om var jag var, men med kläderna på
och håret på ända.
Det kändes helt klart som om vi hade en hård natt bakom oss.
Rätt nöjd måste jag säga.
Och när vi igår skulle titta på Jurassic Park somnade jag visst igen
under några lager filtar medan Finni ensam fick se sin favoritfilm.
Men inte heller nu missade jag det viktigaste.
För när jag sedan vaknade mitt i natten av värmeslag skrek jag så
taket lyfte när jag såg en Finnisaurus stå bredvid soffan.
Se det där med skrämseln löste sig det också.
Allting liksom ååårdnar sig som Timbuktu skulle ha sagt.
Skönt att veta.
Finni och jag några hundra meter upp på andra äventyr. Vi kan när vi vill.
fjällby stanna vid ett glas vin i Ålis kök. Trist? Nej då. Absolut inte.
Det löste sig liksom ändå.
Jag och mina utpumpade skidåkarmuskler tackade tydligen för oss
innan jag ens hunnit tänka tanken. Dagen därpå vaknade jag raklång
på soffan utan en susning om var jag var, men med kläderna på
och håret på ända.
Det kändes helt klart som om vi hade en hård natt bakom oss.
Rätt nöjd måste jag säga.
Och när vi igår skulle titta på Jurassic Park somnade jag visst igen
under några lager filtar medan Finni ensam fick se sin favoritfilm.
Men inte heller nu missade jag det viktigaste.
För när jag sedan vaknade mitt i natten av värmeslag skrek jag så
taket lyfte när jag såg en Finnisaurus stå bredvid soffan.
Se det där med skrämseln löste sig det också.
Allting liksom ååårdnar sig som Timbuktu skulle ha sagt.
Skönt att veta.
Finni och jag några hundra meter upp på andra äventyr. Vi kan när vi vill.
Vi som tycker att randigt är den finaste färgen
Vi har fått dille på ränder. De är liksom all around us.
Vart vi än vänder oss.
Så vi gjorde det enda rätta i en situation som denna och
startade en facebook-grupp.
Vi som tycker att randigt är den finaste färgen har numera
fem stolta medlemmar.
Kom igen ni andra också. Det är inget att skämmas för.
Till och med insidan på tofflor räknas.
Scarface
God morgon. Sovit gott? Nähä. Hemsökt alltså?
Imorse fick jag en mindre chock när jag kikade in i badrumsspegeln.
Någon har rivit mig i pannan!
Utan att jag varit med i det minsta slagsmål.
Vad jag vet.
Jag uteslöt dessutom ganska fort både spikmattan och den Hudviksvallianska
lejonfamiljen som kamperar bredvid min säng.
Det betyder bara en sak.
Då måste det alltså vara det här nya som är så inne nu som nått även vår
lilla korridor här längst uppe i norraste norr.
Kul att vi hänger med.
Paranornormal acitivity heter det visst.
(Mamma - titta försiktigt! Sofia - titta inte!)
BUU!!
Meat Eater
Jag är absolut inte någon vegetarian. Jag äter bara inte kött.
Det är väldigt praktiskt den dagen jag känner för att plötsligt börja
gnaga på ett rejält stycke lårben.
Eller revben eller skinka eller någon annan aptitretande kroppsdel.
Efter 3år kom det nämligen en sådan dag.
Min första spontana tanke när jag kände hur det spritte i hörntänderna
och jag bara ville sätta rovdjursgaddarna i ett stycke oskyldigt djur var
förstås att jag höll på att bli varulv.
Så klart.
Grrrr.
Det skulle dessutom förklara varför jag sover hela dagarna.
I tid och otid och flera gånger om.
De där varuvlarna som har så mycket bestyr för sig på nätterna.
Förutom att jag sover som en stock då också förstås.
Märkligt.
När köttsuget gick över i rent och skärt metallsug föll bitarna på plats.
Det är ju faktiskt smaken av bestick som lockar mer än varulvsfångsten.
Eller vilken ätbar metallbit som helst skulle för den delen sitta finfint.
Att jag inte tänkte på det.
Det är förstås en Stålwoman jag håller på att förvandlas till!
Up up and awaaaaaaay!
Alternativt skulle det bara kunna handla om vanlig hederlig järnbrist
- men hej vad trist.
Göm dig för sjuttsicken!
Så himla stressigt. Varje kväll samma sak. Fast man vet aldrig exakt när.
Det gäller att fort som attan gömma sig under möbler eller vad som helst.
Förstå paniken när man upptäcker att man är för tjock för att ligga under
bokhyllan! Eller det där gröna skåpet som jag sen försökte med.
Jäkla skit!
Men under sängen går bra.
För så fort militärerna med de gigantiska hjämlarna kommer så är det för
att döda. Allihopa. Helt skoningslöst. Gärna flera gånger om.
Jösses. Inte konstigt att jag vaknade genomsvettig där jag låg insnord i
filtar och täcke och skavfötters med min bästa kokheta vän.
Men det var ju bara en mardröm.
Bara på låtsas.
Det hjälpte dock inte denna morgon.
Det högg i hjärtat ändå. Och mådde illa i magen.
För vissa barn i världen är det ju verklighet.
Hade jag varit rik hade detta varit en sådan dag då jag skaffade fadderbarn.
Och skickade ner en egen barnaräddande styrka till alla länder med krig.
Nu blir det KPT istället.
KPT - Kognitiv Paint Terapi
Simsalabim
Det är så himla spännande. Först satt jag på min
kammare och myste med mössan på tills det blev för
varmt och den åkte av.
Och försvann.
Senare steg jag in i mitt rum med mobilen i högsta hugg.
Den är numera också spårlöst försvunnen.
Så nu springer jag fram och tillbaka över tröskeln.
Ut och in ut och in.
När blir det miiiin tur?!
Jag har alltid undrat hur det känns att bli borttrollad?
Mina paint-skills säger mig att det är så där han ser ut,
Vår lille hustrollkarl.
kammare och myste med mössan på tills det blev för
varmt och den åkte av.
Och försvann.
Senare steg jag in i mitt rum med mobilen i högsta hugg.
Den är numera också spårlöst försvunnen.
Så nu springer jag fram och tillbaka över tröskeln.
Ut och in ut och in.
När blir det miiiin tur?!
Jag har alltid undrat hur det känns att bli borttrollad?
Mina paint-skills säger mig att det är så där han ser ut,
Vår lille hustrollkarl.
Innan hon dör
Hela dagen har Tessa fått all uppmärksamhet där
jag legat raklång och varit lyxigt ledig mitt i veckan.
Det är liksom svårt att inte bry sig.
En klump i halsen när hon bråkar med sin lillebror.
Och en ännu större klump när lillebror tycker att hon
lika gärna kan gå och dö på momangen.
För det ska hon nämligen.
Tjejen är 16 och har leukumi.
Men först ska hon klara av sin to do-lista.
Det är märkligt. Man verkar bli så himla mycket bättre
på att leva när man vet att man ska dö.
Läs den!
Unholy Night
Festa på juldagen har jag alltid
tyckt varit en konstig tradition.
Lite väl oheligt.
Stökigt säger dom i Uppsala.
Dont svär in the church
Kiruna Kyrka
Där satt vi som små ljus och insöp julefrid och harmoni.
Förjävligt, råkade Finni säga högt om sitt trilskiga hår.
Fan vad du svär, sa jag. Vi är faktiskt i kyrkan nu.
Av någon anledning är det alltid då jag drababs av tourettes de light
när jag är i kyrkan. Himla märkligt.
Och aningens opassandes.
Därför fokuserar vi istället på det fina som vi faktiskt bidrog med. Som
glädjen på vår bänkrad då vi engagerade småbarnen i grimastävling.
Eller de åtta och en halv kronorna vi skänkte kören i frivillig entreavgift.
För att inte tala om skönsången då hela församlingen fick klämma i.
Och så ett högt och tydligt Herre jävlar så det ekade över kyrkoplan just
som jag skulle till att slå ihjäl mig på den hala kyrktrappan på väg ut.
Det är för jäkligt. Men jag kan inte hjälpa det.
Arabiska
Det är så lätt att tappa fokus ibland. När högen med kluddriga antecknigar som ska skrivas rent är högre än motivationen.
Ni vet, man kikar ut genom fönstret och börjar fundera på hur den där låten går?
Undrar om brevbäraren är man eller kvinna?
Tänk om jorden verkligen är platt ändå?
Och hur högt är det där huset mitt emot egentligen?
8 våningar idag med.
Sedan fokuserar jag en stund men nya grubblerier sätter snart stopp.
Trots att jag verkligen försöker.
Frågor klurigare än hur klimatförändringarna ska sluta och på hur många sätt man egentligen kan klassificera alla dessa kärr och mossor på?
Hur jag än vrider och vänder på det går det bara inte att reda ut.
Den största frågan förblir ett mysterium.
Va fan har jag skrivit egentligen?
Ni vet, man kikar ut genom fönstret och börjar fundera på hur den där låten går?
Undrar om brevbäraren är man eller kvinna?
Tänk om jorden verkligen är platt ändå?
Och hur högt är det där huset mitt emot egentligen?
8 våningar idag med.
Sedan fokuserar jag en stund men nya grubblerier sätter snart stopp.
Trots att jag verkligen försöker.
Frågor klurigare än hur klimatförändringarna ska sluta och på hur många sätt man egentligen kan klassificera alla dessa kärr och mossor på?
Hur jag än vrider och vänder på det går det bara inte att reda ut.
Den största frågan förblir ett mysterium.
Va fan har jag skrivit egentligen?
Now I see
Jag har alltid tyckt att det verkar lite överdrivet.
Så himla kul kan det väl ändå inte vara?
Framför allt behöver man väl inte så många par?!
Men Carrie och ungefär resten av halva mänskligheten
har visst en poäng ändå.
På väg hem från jobbet blev dagen lite mer fulländad.
Så himla kul kan det väl ändå inte vara?
Framför allt behöver man väl inte så många par?!
Men Carrie och ungefär resten av halva mänskligheten
har visst en poäng ändå.
På väg hem från jobbet blev dagen lite mer fulländad.
Jag bara undrar
I USA friterar dom tydligen snickers. Det säger en lång smålänning
som jag känner ,så då är det så.
Fetman sprider sig och vi i nyttiga knäckebröds-Sverige bara gapar
och förundras över våra vänner på andra sidan atlanten och alla deras
galna supersize-påhitt.
Många undrar hur det kan gå så långt? Så fel?
Men jag undrar bara en sak:
Hur i hela friden friterar man en snickers utan att chokladen smälter?
