Vad skulle du ta med dig till en öde ö?
av til en nästan öde ö i Ålands skärgård.
Helst ska jag ha packat klart då också.
Jag ska nämligen jobba två veckor på en restaurang med en finsk kock.
Min finska består av yksi kaksi, tomattiketschuppi, perkäla, ajokorti.
Det sista betyder körkort.
Mina restaurangkunskaper består av
Plusmeny? En dipp till det? Äta här eller ta med?
Men det ska bli kul. Jag ser det som en utmaning.
Speciellt att hinna med bussen 05.51 imorrn bitti.
Whish me luck, vi hörs.
Undra sa flundra
Men vem ska skjutsa iväg allt grubbel?
A swedish tradition we have
Systrarna Karlsson och jag gav oss av till Hersby för lite äkta svenskt
midsommarfirande. Gubbar och gummar svängde loss i folkdräkt och
småbarnen sprang runt med sockervadd upp över öronen.
Precis som det ska vara.
Skjuta prick och fiska fiskedamm.
Hembakta bullar och svindyra jordgubbar.
När vi äntligen knåpat ihop oss varsin krans att ha i håret fanns det bara
en sak som fattades.
Vi behövda inte vänta länge.
Plötsigt blev sista dansen inställd och allt i kiosken såldes raskt ut för
5 kronor stycket innan alla försvann snabbare än blixten.
Regnet stod äntligen som spön i backen.
Den svenska midsommaren var fulländad
Ravan
En del tycker att Ravan är en unken liten pöl.
Igenväxt med sjögräs och stranden är full av kanadagäss.
Det skulle jag nog också tycka om det inte var för att jag är uppväxt bara några barnbensskutt därifrån.
Och nu är stor och romantiserar allt lite extra.
Som den spännande jakten på den farliga ålen.
Eller den konstiga tanten som helst badade på den sidan av bryggan där allt läskigt sjögräs växte.
Och bryggan ja, som jag knockade skallen i gång på gång när jag övade ryggsim och inte kunde simma rakt.
Men har man en sommarmorgon badat näck innan grannskapet vaknat eller hittat till min och Majchens egna hemliga klippa där alla världsproblem blir till småpotatis, då vet man.
Ravan är rätt fin ändå.
Stretch-kampen
Nu är det dags. Det har det varit alldeles för länge egentligen. Men nu jäklarns ska jag ta tag i min brutalt oviga kropp.
Efter ett år av utmanande matkamper tar vår mästerligt låga matbudget semester hemma i mammas skafferi och nu blir det andra bullar.
Utmaning på helt ny nivå.
En finsk übervig yogafantast som jag känner säger att om jag skulle öva varje dag skulle jag efter två veckor lätt kunna sätta hela handflatan i golvet med raka ben.
Nu är det så turligt att sommarlovet är hela två månader.
Det kan behövas.
Med nästan raka ben och ordentligt uppböjda tår når jag nästan ner till tårna.
Spänstigt.
Men Emma, jag lovar att stretcha flitigt.
Snusen och Ålis, jag räknar med er.
Och alla ni andra också. Häng på allihopa vettja.
Raka ben och hela handen i golvet efter sommarens slut!
Stretchkampen it is.
18 juni - Bjarnes dag
Det många inte vet om min trogna följeslagare Bjarne är att han inte började sina dagar som fräsigt fjällexpeditionstält.
Nej, Bjarne kom till jorden en dag för precis 2 år sedan. Eller kineserna hade nog sytt klart honom mycket tidigare än så men det var den här dagen som han fick liv.
Ett ganska så livligt liv.
Jag och Majchen skulle nämligen fira midsommar på Öland och fann till vår stora lycka Bjarne.
På halva priset till och med.
När vi premiärslog upp honom hemma i trädgården och sedan låg där inne och kippade efter andan, mest på grund av hysteriska skrattanfall, så bara visste vi det.
Klart han ska heta Bjarne.
Det var först senare vi såg att han dessutom hade namnsdag samma dag.
Har han?!
Ja han har då allt.
Vår kära, kära Bjarne.
the Natur Guide Man
Igen.
Men den här gången ska han få fler läsare än mig.
Vi får väl se.
Ominous betyer illavarslande.
Frågan är bara för vem?
Let the fun begin.
"Jag gjorde den här bloggen i ett tappert försök att bli
världskänd och omtalad av så väl gudar som dödliga...."
Där borta där jag tydligen bor
För snart två år sedan låg nämligen jag och Therese och viftade på tårna vid en poolkant någonstans utanför Rom. Just som vi låg där och njöt av att vi höll vår tågluffarbudget när vi bara tog en fanta till lunch fick jag ett sms av mamma:
Hej idag har vi köpt gula huset. Jättefint! Flyttar 14 dec. Puss och kram
Jahaa det gula huset... typ vilket gula hus?
Det visade sig ligga i Bromma och Brommat visade sig ligga någonstans i närheten av stan.
Så nära att det bara blir två klipp på bussremsan istället för tre.
Låter trevligt, sa jag och flyttade genast hemifrån och tillbaka till gamla kära Sollentuna.
På den vägen är det.
Abrahamsberg? Riksby? Olovslund?
Brommaplan kände jag i alla fall igen - Sveriges mest olycksdrababde rondell.
Jag trampade vidare allt jag kunde med livet i behåll.
Ängsby?
Ah, en riktig camping med riktig vattenrutschbana och glasskiosk. Bådar gott.
Ålsten?
Låter ju inte helt snyggt.
Men det visade sig inte vara fulare än att det fanns villor som slott och en stor fräsig båthamn.
På en en skylt stod det faktiskt slott. Alltså ett riktigt.
När jag läst halva informationsskylten insåg jag att snuskungen som bott där inte var en snusk-unge utan en snus-kung.
Minsann, tobak alltså. Sen läste jag inget mer.
Jag kikade på alla små skyltar jag kunde hitta om båttorp och stora träd.
Gamla farbröder och 30-talets funkishus.
Så där höll jag på hela dagen. Trampade fram och tillbaka så mjölksyran sprutade i lår och skinkor och svetten kliade under hjämlen.
Fem timmar senare tyckte jag ändå att jag hade lite bättre koll.
När jag väl hittat hem igen alltså.
vahettere... Ålsten?
Hursomhelst.
Där hittade jag en liten slingrig avstickarstig som ledde ner till vattnet.
Bortom alla gator och brus. Bara en och annan båt som tuffade förbi.
Vågor som skvalpade och lövsus i träden.
Det endaste enda som kom åt mig där var vinden i håret och solen på näsan.
Då kände jag mig faktiskt hemma.
Dance the okunskap away
I fredags fick vi lära oss att dansa vals.
2 timmars träning med en tjeckisk farbror kvällen innan balen fick fason på oss allihopa.
Vår hjälte Frank var lika nöjd med sin bragd med oss i gympasalen som han var när han tog sig till OS-final med sin kanot.
Sa han i alla fall.
Men jag tror honom faktiskt. Vi blev otroligt bra.
Bak - sida - ihop. Fram - sida - ihop. Bak - sida - ihop..........
Det finaste i kråksången är att det tillhör allmänbildning också.
Sa Frank.
Perfekt, tänkte jag.
Det kan nämligen vara så att jag var sämst av alla på nutidstipset på mellanstadiet. Jag hade inte koll på en endaste nyhet men fick åtminstone beröm för att jag vågade berätta för klassen hur lite poäng jag fått.
Det skulle till och med kunna vara så att jag brutit ihop en påskafton när vi spelade ett jäkla frågespel som skulle vara så himla trevligt men alla frågor var bara totalt osvarbara.
Vem kommer ihåg gamla kungar? Eller Ted Gärdestads låtar? Och världshav?
Alla hav är ju samma vatten. Typ.
Men det spelar ingen roll längre.
Shit the same
Ni kan ha era TP-tårtbitar för er själva.
Jag sköter min allämbildning på annat håll.
Snurrandes i min blåa blåsa.
Vad vore väl en bal på slottet?
Precis som en bal på regementet i Skövde kanske.
Alldeles... alldeles.... uuunderbart!
På topp
För vissa andra av oss vanliga dödliga övergår superkraft-tillståndet till superkraftig baksmälla.
Men kul var det.
let's live dubbelliv
Nu när jag varit hemma en dag är det dags att kamma mig och packa om igen.
Peta bort smutsen under naglarna och måla dem i någon tjusig nyans.
Byta kängorna mot finskor.
Hoppa ur den blå skaljackan och glida i min blåa skönhet.
Öva valssteg istället för att skutta på tuvor och stenar.
Låta min stiliga specialistofficer leda istället för väder och vind.
Om man nu bara lever en gång är det lika bra att göra det dubbelt upp.
The mess förföljer mig!
Nu är jag hemma. Altså det hemma där min mamma bor och mina gamla kartonger med skolböcker och barbiedockor står.
Man tror ju att det ska vara lite ordning och reda då.
Inget mer flyttande mellan studentrum eller stök och bök i 2manna-tält.
Men vad är det man ser?!
Varende planka och spik på hela huset ska visst bytas ut o målas om.
Varendaste endaste en!
Främmande karlar är här och spikar och bankar om dagarna.
De spikar så flitigt att tavlorna inte ens får hänga kvar på innerväggarna.
Men det blir nog fint när det blir klart.
Som man brukar säga.
Puh...
...den går fortfarande igen.
Sommaren med Polly
Det kan nämligen hända att när man kliver ur supermazdan efter 14 timmars susande genom landet så snöar det likförbannat där också.
Vår vandring i Fjällnäs har varit ungefär som en påse Polly.
Dark and white.
Snö, hagel, regn, blåst och så sol.
Hela registret liksom.
De små rackarna i påsen har varit både knastrigt djupfrysta och smetigt smälta.
På något underligt, passande, turligt vis har solen lyckats kika fram på strålande klädtorkar-humör just när allt vi ägt varit genomblött och det endaste torra vi haft varit sovsäcken.
Vad är oddsen?
Säkert samma som att den ena Lisan bara får upp de goda mörka chokladbitarna ur påsen och den andra Lisan får de läskiga lemonlime-ljusa.
Livet är bra härligt orättvist på rätt vis ibland.
Man vet att man bor långt norrut...
Hur långt kan ett land vara egentligen?
Vi hörs
Avstånd: 1042,9 km Restid: ca 16:50 timmar
(för dom som inte kör supermazda förstås)
The mess has flyttat
Äntligen, ropade tvålpumpen glatt och skuttade upp på handfatet. Precis som alla mina andra kära ägodelar som bodde in sig snabbt som blixten.
Förutom renhornen och tvättstället. De trasslade ihop i den fullproppade supermazdan och tog lite mer tid på sig.
Men nu är vi på plats allihopa.
Jag bor numera i Sveriges snyggaste studentrum.
I alla fall Kirunas modernaste.
Här äts det sill och potatis på golvet och rivig rabarberpaj i finsoffan.
Kanel och ingefära är de hemliga ingredienserna,
Det kan behövas lite extra fart på sommarlovsfirandet när det halgar ute.
Men vi gillar Kiruna ändå.
För imorrn far vi!
Be careful what you whish for....
Häromkvällen pratade jag med Patrick. Han hade ätit glass i sommarvärmen på världens bästa glasställe, nämligen Glassiären i Karlskrona.
Jag vill också ha!
Så imorse när jag drog upp rullgardinen fick jag en glad överraskning.
Glass!
Dock kom den inte flygande i nybakade strutar.
Men i form av små flingor.
Fruset som fruset liksom, det var ju i stort sett vad jag önskat.
Garanterat sockerfritt i alla fall.
... it might come true.
Fucking unbelievable
Som jag och Snusen brukar säga. Rätt ofta. Och idag slog det mig ännu oftare:
Två dagar kvar till flytt
Tre dagar kvar till söderut-bilfärd. 100 lyckliga mil i bil - roadtrip.
Det är helt otroligt vad tiden rusar på!
Och jag har redan gått ett år på den här utbildningen.
Ett år?!
Med människor som fascinerat kastar sig ned på backen.
Är det en rallarros? Svarthö? Någon slags kopparindikator?
Och så vår idol Stickan som står där och ler klurigt. I sina gummistävlar och oljerock, som på nåt konstigt vis passar lika bra i juni som i -30 grader i december.
Helt lugnt och sansat avfärdar han alla våra förslag.
Som vanligt.
Nej.
Och så berättar han spiksäkert hur det står till.
Vad det än gäller. I skogen förstås.
Otroligt.
Minst lika otroligt är ändå dagens middag. Vi skrapar ihop det sista vi har så här sista dagarna i Sveriges skruttigaste korridor. Dock är maten den godaste vi någonsin ätit.
Kanske lite för att vi bara knaprat bönor och tuggat på tonfisk under året.
Kanske mest för att jag hade finbesök av min soldat i helgen och det blev lyxiga rester över.
Helt tokigt gott blev det i alla fall.
Lax, fullkornspenne, spenat, fetaost, oliver och så några piffiga solrosfrön.
It's almost orgazzzzmic.
Som vi också säger rätt ofta.
Jag och hon som jag trodde var en läskig estet-ligist första gången jag såg henne.
Och den där finska lilla tvättbjörnen.
Men det är en annan historia.
Helt otrolig den med.
Ge mig sommarlov!
Jag råkar nämligen
längta så vansinnigt efter så många.
Alla mina solstrålar. Och solen förstås.
Jag vill odla hinkvis med nya fräknar.
Kasta mig i sjön från vårt badberg.
Till och med dela ut post. Galet!
Så rå hit med sommaren!
Kan jag be och få...
Snälla, schyrra.
Bitte bitte!
:-)
