Det är fint när solen skiner
Speciellt om man tittar noga. Som snöflingor och droppande istappar.
Det är verkligen mycket som är helt underbart när man väl ser efter.
Fast det kom jag förstås på redan när jag var liten och sprang runt med
en kamera och en rulle med tjugofyra bilder i högsta hugg.
Jag och min bästis som står på händer.
Solrosor som slagit ut.
Barbiedockor som sitter uppradade med kalasklänningarna på.
Kalaspuffar och vindruvor till mellis.
En dalablå himmel med talltoppar som ram.
Speciellt det där sista tyckte mamma var märkligt att jag skulle ta kort på.
Bara för det behövde jag sedan rama in bilden och hänga upp den.
Men nog hade min käre mor tyckt att jag var snäppet knäppare om hon sett
mig där jag stod i en liten evighet med snö i skorna och försöke få med de
där sablarns raketsnabba istappsdropparna på bild.
Och ja. Finast av allt kanske är att det inte längre är bara 24 futtiga bilder på
en rulle och en hel lång veckas väntan på framkallning när man äntligen
fångat droppen.
För att inte tala om det där tjatet på mamma om att få framkalla. Nu igen.
Allt blir då bara finare och finare ju mer jag tänker på det.
De här bilderna är till dig min fina mams.
Bertil är ingen Ceasar
Ja, vi sköt in på 200m-vallen. Det är som bekvämast tyckte herr Hemvärn. Vi med.
I hemvärnet använder de ak4 B. Det visste vi ju redan. Kvällen innan
vi skulle få utbildning på denna antika bössa var vår plutonchef ivrig som
en iller att vi skulle skriva på anmälan till hemvärnet.
Innan.
När vi sedan fått härja runt med dessa järnspett till vapen förstod vi varför.
Bertil är inte i närheten av våra snärtiga moderna användbara ak5 C.
Men inte är vi ledsna för det. Om endast 9år kommer hemvärnet att snäppa
upp sig till nya ak6:an precis som resten av Försvarsmakten. Chanserna på
att få se en femma innan dess är därför lika stor som en fis i rymden.
Så att eh....
I love Bertil så länge då. Eller nåt.
Vi fick även prova på att smattra automatled på närgågna fiender. Äntligen sa vi och
vips var hemvärnsinstruktörerna våra favoritinstruktörer. Och ja. Lite kärlek till Bertil.
Närkamp
Två dagar närkamp med en kapten som är spänstig
som få. Det sägs att han har boxats i landslaget.
Och nog slogs vi för kung och fosterland vi med.
Flinchar och grepp och pungsparkar.
Boxningshandskar och batonger och knivar.
Och så näsblod och blåmärken.
Alla slag och sparkar som jag sparat på i 24 snälla år.
Inte konstigt att jag är mör.
Vi äter snö och bygger koja
Däremellan kom bataljonchefen från I19 och hade soldaterinran med oss.
Jag försökte att lyssna men hade fullt sjå med att räkna lovikkavantar som
föll från skyn.
Mest erinrade blev vi nog om hur gott det kan vara med nyfallen snö.
Tänt var det här!
We call it fälttjänst
Första gången som jag hade en krutstubin, 1gram sprängmedel och
en tång i min hand. I kind of like it.
Poff, sa det.
Baka baka liten kaka, nynnade vi där vi satt och knådade
Krutstubin, pentylstubin och sprängdeg. Det var här som jag blev riktigt
sugen på att fortsätta insom försvaret som ingenjör. Och spränga broar.
PANG! 
Sedan gick vi över på mer avancerade fjärrstyrda grejer.
Här har det suttit en mina fäst på trädet
Och här gick en gubbe i vägen för den minan
Vi försöker
Stupad efter strid
Från Afghanistan kom en hårdhudad sjukvårdare för att lära
oss allt om TSO. Taktiskt omhändertagande av stridsskadad.
Och han skrek och han gormade.
Jobba på med grisklövarna. Snabba på. Ni ser ut som en PRO-förening.
Fänriken om någon borde ju veta vad som krävs.
Och vi jobbade och slet.
Försökte hänga med.
Försökte att förstå.
Vikten av att vara skärpt och hålla koll.
Heta zoner, varma zoner och så de kalla.
Hade jag lämnat min lille vän i kalla zonen i skåpet hade den överlevt.
Nu mötte den sin sista stund i den heta zonen i min ficka.
Aldrig mer kommer den att kunna ge ett ljud ifrån sig.
Aldrig mera få kontakt.
Det är väl klart att jag förstår.
Och där står vi i givakt. Drar upp axlarna och försöker stänga ute.
Ilskna små snöflingor.
Vi försöker stänga ute allt som är kallt och rått.
En tyst minut är en lång minut.
En soldat från vårt regemente som mött den heta zonen i Afghanistan
kommer heller aldrig mer.
Aldrig mera någonting.
Och plötsligt är det svårt att försöka att förstå.
Vi har varit ute i fält
Det var najs. Snödräkterna var inte så vita längre efter fyra dygn.
Men när solen är på det humöret och uppenbarar sig för att dessutom
slå på storslam och tina fram lite plusgradergegga åt oss.
Då gillar vi verkligen läget.
We like it skarpt.
What a beautiful morning
Kalixfors vid åttasnåret. Gotte love it.
Sick-waauuuurd
Det är mycket nu. Brandmannagreppet och bådas bössor.
Och så eldberedd förstås.
En välpaketerad stackars skadad soldat som snart kommer att må alldeles prima.
Bära bår som vanligt folk.
Och släpa bår under husgrund.
Sedan skjuts in i bandvagnen med sjuklingen. Tack och hej och lycka till.
Till mina kära vänner söderut
Kiruna 11okt 6:28
Bara så att ni hänger med. Nu är snön här.
Formation: Pingvin
Tajt, varmt och gosigt har vi det när det blåser lika snålt i Kalixfors som på Antarktis
Världen utanför
Här kommer vi hem efter en riktigt rolig vecka med gruppstrid
och skjutövningar dagarna i ända.
Alldeles lyriska.
Så läser jag nyheterna och ägnar lite uppmärksamhet om vad som
händer i världen utanför.
Världen där svenska soldater verkligen blir beskjutna.
På riktigt.
Inte undra på att jag måste slå mig ner och fundera en stund.
Vad är det som vi tycker är så roligt egentligen?
Riktiga skott på låtsasmål. Det är roligt tycker vi.
Hit me baby
Vi börjar bli snabbare nu. Särskild tillsyn är vi klara med på sisådär två timmar.
Äntligen tänkte vi efter att ha gjort klart särskild tillsyn på våra
vapen som tar en liten evighet även för den snitsigaste soldaten.
För oss tog det två.
Men nu äntligen skulle vi puttra hem med minibussarna den där
ynka milen till lägret för att kolla hockey och dricka cola och bada
bastu och allt vad det var.
Mina gamla orienterarben var för vansinnigt sugna på en sväng i
den fina tallskogen.
Perfekt med en tidig kväll jublade vi.
Eller va..? Ska vi gå tillbaka? Nu?!?
Jaha minsann. På med stridsutrustning och stridspack.
Fördela pansarskott och sjukbår i gruppen.
Knäcka lysstavar och sen marsch pannkaka.
Och som på beställning tittade fula troll fram ur den mörka skogen titt
som tätt längs vår väg.
Du är skadad. Upprätta båren. Ni märker hur långt ni ska bära.
Stå på knä. Ta bort lysstavarna. Plocka isär vapnen. Klara färdiga gå.
Sätt ihop vapnen.
Dra bilen. Här är repet. Jag trycker hur mycket jag vill på bromspedalen.
Svetten rann varm och skön längs ryggen där vi travade på i mörkret.
Även om den sista kilometern var misstänkt vansinnigt lång kunde ingen
ta ifrån oss de ljumma höstvindarna och den tokigt klara stjärnhimlen.
Eller dextrosolen i jackfickan.
Tallarna gungade ikapp där vi sockerchockade spatserade fram och sjöng
för full hals.
Jag vet inte om det var Brittans tidiga verk eller uppåttjacket i tablettform.
Men jag var för himladens lycklig över att vi slapp åka bil.
Dagens låt. Och hela natten lång.
A week at the skjutfält of Lomben
Vi kickade igång veckan med klätter och pet på en stridsvagn90 i Boden
På museet i Boden kunde vi se att vårt kära matkärl Snuskburken
har varit med sedan tidernas begynnelse. No shit. 
Väl på plats på Lombens skjutfält övade vi gruppstrid hela veckan. Mellan krigandet är
det pepptalk vid brasan. Grupppchef hit och ställis dit och skjutområden här och där.
Och så en observatör och växel stridsställning. Det är mycket att hålla reda på. 
Bössorna fick rast vila på stället medan vi sköt panarskott på rörligt mål.
Livet är fint när man är mätt. Glada hejarop i Lombens matsal. 
Mörkerstrid. Här skjuter vi närlys för att se var de rackarns fienderna håller hus.
Gissa dagen
Jajemen. Torsdag it is.
Kast med liten handgranat
Lika stor och lika tung som en skarp men här i smurfblå övningskostym.
Närmast idag, sa löjtnanten om mitt kast och log. Som om det vore en bra grej.
Nix. Inga handskar får man ha här inte. Men hej, krut we like
Det finns en massa olika handgranater fick vi lära oss.
Spräng och chock och satan och hans moster.
Till en början fick vi nöja oss med blåa övningshandgranater.
Överarmskast som verkligen är min starka gren.
Och en liten granat som sa poff.
Kul.
Men sen jäklarns pirrade det till i magen när de skarpa
handgranaterna plockades fram. Inte nog med att marken
gungade och revbenen fladdrade när de smällde av på
andra sidan skyddsvärnet.
Dessutom fick jag vara förevisningsexempel på vad som
händer om granaten smällar av innuti värnet.
Förstås med en poffande övningsvariant.
Men att bli kastad som en vante utanför värnet med 110kg
löjtnant som slänger sig som skydd ovanpå.
Det kändes. På riktigt.
Här ska du få se vad vi fick lära oss sen:
Stridsparsettan till tvåan: "Jag spränger - du rensar!"
"Spräng kommer!"
"Ett tusen, två tusen, tre tusen, fyra tusen." Pang i bygget!
Det är dumt att springa in för tidigt.
In!
Rensning pågår med AK5 i högsta hugg
Love you too
jag gav mig ut i strid i början av veckan.
Ni vet.
När det finns en där hemma som inte är som någon annan kan det
ju hända att man bara vill kasta sig ner under lakanen fort som
blixten när man äntligen får komma hem igen.
Och så blev det.
Jag älskar dej också sängen. Ingen våningsäng i världen klår dej.
Sug och svälj - trevlig helg
Jag tar det gamla talesättet från Sollentunas urskogar till en
helt ny nivå denna helg.
Det är mycket nu. Det ska tuggas väl och låta smälta på tungan
och sväljas på momangen.
Ibumetin och bafucin och noskapin och bromhexin och otrivin och
massa c-vitamin. Och förstås en butter min.
Men just som jag muttrar över sangriafesten som jag missar på
andra sidan stan avrunrundar jag uppåt och tar min femte klunk
av den snålt tilltagna 10-15ml 3ggr dagligen-medicinen.
Det är då jag upptäcker det.
Hostmedicin innehåller ju etanol.
Etanol och skål i bål och avgrundsvrål och svarta minnesluckehål.
Minsann tänker jag och smuttar lite till på min segflytande och
plötsligt mycket godare laktrisdryck.
Som om helgen vore räddad.
