Lajsa

Om en kille hade sett oss hade han nog fnyst Tjejer...!
Eller så hade han kanske också velat. Och behövt.
För oss var det liksom inget konstigt
Det var bara en helt vanlig dag.

Den första hade fått ett fint brev.
Den andra får inga kärleksbrev längre utan läste gamla.
Den tredje ägnade sig åt kärlek i pocketform.
Medan den fjärde bara tyckte att det känds lite tomt.
Och advokadon var för hård.

Det är väl anledning nog till att låta tårarna trilla.
Så där som bara tjejer gör.

Och får.




Lip-varning!

Idag fick jag min tredje. Fast först fick jag blunda och känna efter.
Klart jag visste vad det var. Lite grövre än en riktig och så i plast förstås.
Tack Jocke.

Min första var en lila. Min kusin fick ur sig ett nervöst Va fan, Lisa! när jag lyckligt ovetandes öppnade mitt uppseendeväckande paket på julafton.
Det var från min vän Lisafisa som absolut tyckte att jag skulle öppna min julklapp inför släkten.
Det fick önskad effekt, antar jag.

Sedan fick jag en gul av mina fnittrande Turar när jag skulle ge mig av till Schweiz.
De tyckte att jag skulle ha en sådan när jag bodde i folktomt alpland.

Nu är bara den stora frågan
Varför tycker alla att det är så kul att ge mig bananfodral?

Har jag missat något?

Jag har ju glömt att berätta den stora nyheten. Vi har fått tillökning i klassen.
Vinden har vänt.
Ryktet nådde oss redan i somras att det skulle börja en ny kille.
En kille?!

Perfekt, tänkte jag och Snusen och bestämde oss för att bråka om honom.
Lite lagom festligt och tidsfördrivigt i Kirunas höstmörker.
När skolan började visade sig killen heta Andreas.
Och Andreas visade sig ha en flickvän.
Som utbildar sig till polis.

Då kändes det helt plötsligt som en dum ide.

Kronprinsessan var i stan för att inviga sametinget. Alla samer gick runt i sina fina koltar och hade stort kalas i stadshuset. Vi var så klart också där och spanade och fick åtminstone gå på röda mattan.
En bra stund efter att alla särskilt inbjudna gäster gjort det förstås.
Men vad gör väl det?

Jag bjöd in några egna gäster till vår lilla balkong istället. Många rynkade på näsan och tackade vänligt men bestämt nej.
Det var bara i min mun det vattnades vid tanken på surströmming.
Men mina särskilda kom i alla fall.


Snusen gillade förstås surisen redan på första försöket.
Emma och Ålis var lite väl kinkiga.
Jocke var gentleman och tackade för upplevelsen och var i alla fall glad att ha något att skriva om på sin blogg.
Det var snällt sagt.
Så hade vi förstås ett par riktiga karlar till bordet som visste hur man ska äta surströmming. Speciellt vår favorit australienska utbytesstudent åt med god aptit.
Kanske inte helt förvånande ändå.
Kommer man från ett land där man äter pålägg som för en svensk ser ut som god nutella men som består av brutala mängder jäst och salt, backar man knappast för en salt, aningens jäst, liten fisk.

Men det gör inget att mina särskilt inbjudna gäster var lite kräsna med maten. Mellan alla hysteriska, tokiga skratt och skrik spanade jag lite på bergen och vildmarken bortom husen.
Alldeles precis utanför staden.
Och så ibland kikade jag  ner på gatan där ännu en same kilade förbi i sin kolt i kvällsolen.

Och kvällen kunde inte bli bättre.

                                                

Det är ju märkligt. Ena dagen är 6km nedför en riktig utmaning.
Andra dagen är 15km uppför lätt som en dans.
Kanske lite för att vi nyktrat till.
Kanske mest för att vi sjöng.

You drive me crazy
You fucking back
You are så bra-ant
With you I'm stuck

Ooo-oooh CRAAAZYYYYY

Dagen efter man har druckit ett glas vin för mycket eller kanske tagit en skvätt tequila mer än man borde så ska man titta på film och beställa pizza och sova oförskämt mycket.
Eller ställa klockan på 9.30.
Packa väskan trots att ögonen går i kors.
Dricka hysteriska mängder vatten och äta en rejäl portion gröt.

Sova kan man göra på tåget mot Katteratt.
Eller i solen efter att man tagit lunchpaus efter 1km vandring.

För det är trots allt inte omöjligt att ge sig ut på vandring när levern egentligen har annat att stå i.
Då kan man gå där i dalgången och lyssna på forsens brus och tänka på gårdagens synder.
Eller morgondagens hjältedåd.
Eller absolut ingenting.

Och fick man inget hugg på krogen får man det i alla fall i en folktom norsk fjord.
Sejen nappade så flitigt att vi fick kasta tillbaka minst hälften.
Då var vi glada att vi inte kastat in handduken utan masat oss iväg trots allt.

Kvällens låt var liksom självklar.

Sej inte nej. Sej kanske kanske kanske.

Det är inte helt lätt att komma ihåg alla dessa lavar och mossor.
Men efter att ha tagit oss långt upp på fjället bara för att se på den berömda isranunkeln kommer jag i alla fall inte att glömma den i första taget.
För visst var det den vi såg på samma fjäll förra året...?

Norska kusten var i alla fall en nyhet detta år.
Sjöborre är min favorit. Den ska jag komma ihåg.

Dessutom har jag kokat mitt livs första egenplockade blåbärssylt!
Det ingick förstås inte i högskolestudierna. Men som sagt är det mycket lavar att komma ihåg.
Hysteriskt mycket.
Då är det lätt att tappa fokus och börja plocka bär istället.
Eftersom vår snälla lärare inte straffade mig gjorde gud det istället.
Fast det är ingen suspekt könssjukdom eller annan sorts böldpest som jag fått på ögat.
Det är bara ett myggbett.

Jag lovar.




(Tyvärr kunde jag inte ta en bild när ögat bommat igen totalt.
Jag såg helt enkelt inte var kameran var.)

Nu är det dags igen. Upprop i morgon och första tentan redan nästa fredag. Skola hela dagarna denna vecka. Till och med förläsning på kvällarna.
Och så klämmer vi in ett eget arbete nästa vecka också.
Vi ska till och med tälta i klassrummet för att vi inte hinner hem emellan.
Man skulle kunna tro att det skulle kännas lite motigt och kämpigt så här på söndagkvällen.

Men inte då.

Vi hade en deal.  Supermazdan skulle hålla de 94milen upp till Kiruna om han fick ett sprillans nytt batteri.
Synd bara att vi avverkade de 94 milen innan vi ens kommit fram.

Men glömmer man de heliga åkabil-havrekexen som vi bakat så kärleksfullt halva natten med svensktoppen på högsta volym, då bara måste man åka tillbaka.
Eller när Snusen slänger mobilen i buskarna när vi kissepausar i diket.
Och åker man bara rakt igenom Jokkmokk och tänker på annat så hamnar man lätt på fel väg.
Du förresten, har du nånsin hört talas om de här konstiga ortsnamnen?
Nä men då provar vi åt ett annat håll.

För att inte tala om Gällivare som väljer att lägga ned hela skyltbudgeten på femton skyltar mot Koskullskulle av alla ställen men inte en enda Kirunaskylt.
Då blir det helt enkelt några extra svängar som gör resan lite längre.
Och mer spännande.

För vi tycker om att bogseras.

När Snusen ska åka tåg brukar hon köpa en biljett för 800kr.
Försover sig och köper en till.
Snusen är förstås alltid värst men jag försöker apa efter.

Beställer en biljett till Hudviksvall för 185kr.
Tar bort bekräftelsen i smyg från inkorgen och överraskar mig
själv precis lagom innan avgång.
Köper en sista minuten för 229kr.

Det blir ju mer sport så. Om och när jag väl kommer till Hudvik
imorrn har vi ju bara 94mil med supermazdan kvar.
Lite för okomplicerat för vår komplicerade smak.

Whish us luck

Ibland vill man bara bita sig i kinden. Eller tungan. Eller armen.
Eller vad som helst.
Bara bita ihop helt enkelt.
Men så forsar tårarna ändå och snoret kommer hack i häl.

Då går jag ut i mörkret för ett som är säkert är att Allan kommer som ett skott.
Han bits inte alls.
Han bara slickar och tvättar och naffsar lite.
Och jag klappar och kliar och gosar tillbaka.
Så spinner han och kurrar och sträcker på sig.
Bara för att vi har det så bra.
Varmt och mysigt och lent och hårigt.

Efter en liten evighet får Allan nog och skuttar iväg.
Hej då Allan, ropar jag ut i mörkret.
Så är den biten klar.

Då är det bara att snyta sig.




                               

Snusen har börjat  att få den välkända Kiruna-ångesten. Mig har den då inte huggit tag i än. Jag är tvärtom riktigt taggad.
Så taggad att jag kollar efter kurslitteratur på Adlibris.
Där är det så fiffigt att man kan även se vad andra köpt som köpt den boken man kikar på.

Då får man tips om andra floror och fältböcker om svampar och mossor och....

Va fan?!


Kunder som köpt denna bok har
även köpt:

	Melankoliska rum : om ångest, leda och av Johannisson, Karin Pris: 179 kr

How could they know att jag är kirunastudent?!

         


Vägen hem från tåget tog en timme istället för tjugo minuter.
Men vi såg så mycket mysigt på vägen.
Stötte på ett ensamt äpple gjorde vi också.

Min käre lille vän och jag

Nu har jag bockat av några obockade svenska to do-måsten. Jag har kokat kräftor och skalat och sörplat i en röd liten stuga mitt i sommar-Sverige för första gången i mitt liv.
Sådant bara måste göras.
Har man en mamma från Luleå är man liksom uppvuxen med surströmming till nubben.
Och så har jag badat och fiskat i en av de där berömda sjöarna som man lärde sig på mellanstadiet men aldrig lyckades skilja från den andra.
Men Vänern var fin.

Eller var det Vättern?

Efter några dagar ute i Ålands skärgård slog det mig att verkligen alla klippor är så himla perfekta.
Kommer man med en nätt liten 2manskajak är det hur lätt som helst att lägga till var som helst. Överallt finns perfekta ställen att att lägga sig att sola eller bada eller hitta vindskydd till gasköket.
Men det är inte bara klipporna.
All mat smakar hur gott som helst.
Och alla skämt är bara hur bra som helst.

Man kan ju undra vilken otrolig tajming eller bra planering det krävs för att få till en sådan paddeltur?
Det var inte för att vi hade världens bästa kajaker. Är den så skev att den hela tiden drar åt vänster är det faktiskt inte en kajak i toppklass.
Och inte hade vi världens bästa mat heller. Tonfisken på burk skulle dock kunna kvala in som världens billigaste.
Men sitter man genomvåt i vågor stora nog att de sköljer över en upp till axlarna och motvind så det heter duga men ändå har hysteriskt roligt och inte ett problem i världen
- då vet man.

Då har man hittat världens bästa vänner.
Ena riktiga klippor.

- Nu har jag varit singel i nästan en månad. Syns det någon skillnad, tycker du?
- Ja, du ser mycket mer... eh... självständig ut! Och nyfiken!
Du liksom spanar efter en hunk i vassen hela tiden.

Det är förstås bara orutinerade singlar som spanar bland obebodda öar i ytterskärgården.

I en kajak mitt ute på Ålands hav.

Du, är det den brutala motvinden vi känner,
- eller är det vår fartvind?

Men fan i helvete sluta tjuta jäkla gamla skitelement!
Jag ska upp 04.45 - låt mig sova.
Men vänta, grannen har ju fest.
Tjutet kommer snart att försvinna i allt dunkadunka.

Åh, den är låten gillar jag.

Nu ska jag ge mig av till Åland igen. Lite för att paddla.
Mest för att underhålla mina affärskontakter.
Jag ska nämligen starta ett företag med ett kreativt litet
energiknippe som jag träffade sist jag var där. Vi har
redan kommit långt i våra affärsplaner.
Lotto fönsterputs AB.
Jag ska putsa fönster och Otto ska ta betalt.

När vi blir stora.

"Hey ich hab das Bild als mein Hintergrundbild auf meinem Laptop genommen!
Ist superschön!!!"



Meisam använder min bild från Fjällnäs som skrivbordsbild på sin dator.
Det är en komplimang som heter duga, det.
Jag blir liksom alldeles jätteglad ända in i den innersta maggropen.
Ibland behövs det så väldigt lite för att göra någon så himladens glad.

Tänk på det, you superheros out there.