Årets första dopp
It only happens in Kalmar
några sidor senare...
- Det här måste vara förklaringen till cigaretterna i jul.
De var ett slags vink. Vilken vinkarnas vink!
Läs En lycklig man av Arto Paasilinna.
Där kan allt hända.
Riktigt lustig, very good :)
s. 76
"Du har väl haft häst någon gång?
Det visade sig att Manssila hade ägt en häst
så sent som för tre år sedan, och väl fortfarande
skulle göra det om inte rektor Rummukainen hade tagit den för älg
och skjutit den under höstjakten."
Let´s trade some white stuff
Jag trodde att det var vår i Kiruna. Igår gick jag utan vantar för första gången sedan september och vårjackan fick komma fram ur garderobens mörkaste vrå.
Med dubbla tröjor under.
Förstås.
Det är ju ändå Kiruna. Och på gatorna tittar asfalten fram.
Det är inte snö överallt längre!
Så kommer man ner till tropikerna. Den varma luften slår emot mig när jag kliver av flyget som om jag var i Bangkok.
Men det är Stockholm.
Här kan man cykla med bara en endaste tröja på sig!
Och det endaste enda vita jag ser är vinet och vitsipporna i min korg.
Det är helt otroligt! Jag hade glömt vad riktig vår var. Och i morgon är det kalas!
Life is good!
En korg kommer lastad....
"Lisa, vad ska du bli i ditt nästa liv?"
utan ägnar sig enbart åt att para sig och lägga ägg.
Kanske en dagslända då? Fatta........
Sedan fokuserade vi på hemtentan igen.
Zuhauseprüfung vielleicht
Så kanske det heter. På tyska. På svenska heter det i alla fall hemtenta.
Det är helt otroligt skönt. Att sitta med både frågor och svar samtidigt.
Och att sitta med både dator och havrekex tillsammans.
För det är så vi gör det.
Precis som om vi var små och gjorde läxorna tillsammans, Snusen och jag.
Fast vi har inga antika 90talshårddiskar i knät och så får vi äta hur många havrekex vi vill.
Så många så att det blir lunch av det
För våra mammor är inte häääär!
Måndagsklubben
Det är så himla enkelt. Man måste ju ändå äta och sova. Så varför inte packa lilla ryggsäcken och gasköket och trampa iväg till skogs och göra det? Varför lägga sig i sina dammiga gamla lakan när man kan krypa ner i dubbla sovsäckar och ligga och mysa i värmen medan vattenflaskan bredvid fryser till is.
En helt vanlig måndagskväll.
Det gjorde vi. Vi vandrade iväg så där lagom långt så att vi inte såg stan längre utan bara skog och fjäll. Efter en bit på elljusspåret svängde vi av rakt in i fjällbjörkskogen. Vi var till och med så totalt okomplicerade att vi inte ens hade skidor eller snöskor med oss.
Då finns det två saker att göra.
Antingen sjunka ner i snön till knäna eller helt enkelt krypa fram.
Efter maten när solen börjat dra sig undan och skaren blev hårdare trippade vi runt bland de små björkarna.
Det var då vi kom på det. En ny lek!
Älva eller tjockis.
Beroende på om man sjunker igenom skaren eller inte.
Vi blev väl lite av båda skulle man kunna säga.
Jag var hur som helst lyckligare och odammigare än tidigare på dagen.
PEEVOOX
Där hade vi tur.
När vi kom upp till Låktatjokko var det dags för nästa glada överraskning. Middagen som serverades var inte pyttipanna utan på Svergies högsta fjällstation serverades en trerätters gjord på Svergies möraste renrumpa.
Galet gott!
Och vem hade kunnat tro att värdparet där uppe var utbildade civilekonomer och inte utbildade kockar?
Inte vi i alla fall, men så var det.
Dagen därpå trodde vi på en 9km lång opistad skidtur ner i dalen. Innan vi vaknade av att taket höll på att lyfta och tittade ut och såg just ingenting, förstås. Vitt bara vitt så långt ögat kunde nå.
Då trodde vi mer på att aldrig få återse civilisationen igen.
Det blev en dag insnöade i fjällstugan.
Och jag hade då aldrig kunnat tro att jag skulle vinna alfapet när jag satt där med bokstäverna P E E V O O X.
Livet är helt enkelt fullt av överraskningar. Stora som små.
Nu ska jag grubbla mindre på framtiden.
Det mesta har en förmåga att lösa sig på sätt man aldrig kunnat ana ändå.
Just have faith.
Får jag vara med i din blogg nu?
- Allt har kännts lite motigt på sistone..
- Ja, jag såg det på din blogg!
Och dessutom åker 150mil för att komma och skämma bort mig här uppe i norraste norr, då får man.
Är man världens bästa mamma så är man.
94 mil i bil
Lisa i Lingonfabriken
Varje gång vi äter blodpudding så har vi galet god hemmagjord lingonsylt till. Den kommer från Snusens jordkällare hemma i Hudvik. Och varje gång jag fascinerat tittar ner i syltburken så sitter Snusen där och berättar om hur hela kärnfamiljen är ute i skogen och plockar bär och kokar sylt med glada hejarop.
Lite misstäksam har jag ju allt varit.
Gör man verkigen så?
Men nu har jag varit där och sett den berömda outtömliga jordkällaren.
It's for real!
Men! Så kom jag på det! Om dom nu gör all sylt själva istället för att köpa färdig, varifrån kommer då alla dessa syltburkar?! Det kan ju knappast vara gamla BOB-burkar precis.
I smell somethig fishy.....
Pick me! Pick me!
Kind of studentleg.
Men så kan det hända att man sitter där med det lilla utfällbara bordet översvämmat av anteckningar och block och neonrosa understrykningar och diagram över hur det står till med våra små sjöar runt om i Sverige.
Dessutom kan det hända att man även har en termos varmt vatten med sig och istället för att köpa en dyr köttbullemacka för halva studiebidraget i restaurangvagnen så rör man ihop en liten käck rätt av nudlar som man köpt för 3,90 på coop.
Då är det inte så krångligt längre.
Helt plötsligt är studentleg överflödigt.
von Wendt
Det finns inte en fågel hon inte känner till och någon avancerad yogaposition hon inte kan stå i.
Helst på huvud och med benen knutna i en robans bakom öronen.
Dessutom kan hon skapa konst.
Jag har fått en äkta von Wendt. Den är så himla fin!
Tack Emma!
"AJ är fel"
och lärt oss Första hjälpen i terräng.
För fulla muggar dagarna i ända.
Vi har lärt oss att vrida avbrutna benpipor rätt och gissa plåstret. Då är det inte några bamse- och lilleskuttplåster som gäller på tummar som hänger på trekvart efter ett varv i liftstolpskugghjulet.
Vi hyperventilerar och skriker och har ont upp över öronen.
På låtsas förstås.
Vi paketerar och pysslar om. Bär varandra på bår och fixerar nackar.
På blodigaste allvar.
Så lär vi oss att slänga oss med termer som "inte helt fördelaktigt" , som de hårda killarna uttrycker det, om någon till exempel har haft sönder de flesta inre organen och tarmarna dinglar utanför.
Och viktigast av allt: "AJ är fel"
Gör det mer ont på den skadade än när man började så har man gjort fel.
Det är ju ganska logiskt...
Precis som när man säger Aj aj aj när man tittar på bankkontot . Då vet man ju innerst inne att man antagligen har prioriterat lite fel i hushållsekonomin den månaden.
Eller när man utbrister Aj som fan! när man bedömt lite fel vid tandtrådspillandet och sågar i tandköttet.
Men det svåraste för vissa killar som hemskt gärna vill vara hårda verkar vara att våga vara lite mjuka också.
Att våga se en vän i ögonen och säga att jag gjorde fel.
Det ingick inte i just den här kursen men borde kanske göra det.
Aj är faktiskt fel om det gör ont i en väns hjärta också.
Det kan vara svårare att rätta till än både lösa tummar och uthängande tarmar.
Nu får vi stolt bära våra SLAO-märken
Always look on the bright side....
Denna helg var som gjord för en skidtur.
Solen sken, temperaturen var lagom många minus och skidorna hade superbra fäste.
Till och med lite väl bra superduper-klistrigt fäste.
Så när jag försökte tvinga skidorna till att glida och tog i för kung och fosterland, och dessutom hade halva fosterlandet nedpackat i en gigantisk ryggsäck på ryggen, så var det slut på det roliga.
Det där som fäster och håller ihop mig strejkade. Totalt.
Varje rörelse gjorde plötsligt ondare än att föda barn.
Kvalificerad gissning.
Och varje kilometer fram till tältplatsen var helt plötsligt oändligt lång.
Enkel uträkning.
Men vi såg det från den ljusa sidan och slog oss ner för att äta lunch istället.
Efter ytterligare några kvalificerade gissningar så kom vi fram till att det onda i alla fall inte är prostatacancer.
Och pinnbröd med kanel är ännu godare än pinnbröd med oregano. Speciellt när man har smälta chokladbitar i.
För tar expeditionen slut när den knappt hunnit börjat så får man flunsa och äta hur mycket av matsäcken man vill.
På en gång.
Det gjorde vi.
Och vi njöt av solen
Och fjällen.
Och att smärtan inte var prostatacancer.
Och idag när vi åt lunch ute på balkongen, istället för i fjällvärlden, njöt vi av att ha frysta grönskaer till.
Som vi värmt i micron.
Det hade vi gått miste om på turen.
Dessutom slapp vi gå upp för den långa backen från stationen. Idag.
För det gjorde vi igår.
Med en smärta som i alla fall inte var prostatacancer.
Och förmågan att se allt positivt går på högvarv.
Vad är väl pinnbröd på fjället.....
Learning by doing
Alltså luft och atmosfär och en massa moln.
Det finns väldigt många olika slags moln kan jag säga er.
Så det passade ju himladens bra att jag suttit och pluggat flitigt på planet de två senaste helgerna.
Då var jag ju där. Jag nästan tog på dom. Om det gått att veva ner rutan förstås.
Det gick inte. Men tentan gick bra. Strålande. Finemang. Lätt som en plätt.
Nu vill jag lära mig om stjärnor och planeter också. By doing.
Skjuuut iväg mig bara!
Porrsurfning
- 11 grader!
- Plusgrader!
- Åååh....
- Mera, mera!
- Kolla Kalmar också.
- Nä?! 15 grader!
- ÅÅÅåååååhhh!!!
- Wooaaaw!
Sedan gick det för Kirunaborna.
