Vuxenpoäng
lägenhet som Sofia ska sätta klorna i.
Är det tänkt.
Min vuxna vän berättar om belåning och något om
85% och så var det det där som var nu efter valet
också. Eller om det inte var.
Jag försöker hänga med men min blick dras hela
tiden mot annonsen i marginalen.
Och jag undrar bara en sak.
Har lilla sjöjungfrun blivit tjock?
Puh. Det är bara comhem-tanterna som klätt ut sig. Trodde jag missat en ny film!
Vi försöker
Stupad efter strid
Från Afghanistan kom en hårdhudad sjukvårdare för att lära
oss allt om TSO. Taktiskt omhändertagande av stridsskadad.
Och han skrek och han gormade.
Jobba på med grisklövarna. Snabba på. Ni ser ut som en PRO-förening.
Fänriken om någon borde ju veta vad som krävs.
Och vi jobbade och slet.
Försökte hänga med.
Försökte att förstå.
Vikten av att vara skärpt och hålla koll.
Heta zoner, varma zoner och så de kalla.
Hade jag lämnat min lille vän i kalla zonen i skåpet hade den överlevt.
Nu mötte den sin sista stund i den heta zonen i min ficka.
Aldrig mer kommer den att kunna ge ett ljud ifrån sig.
Aldrig mera få kontakt.
Det är väl klart att jag förstår.
Och där står vi i givakt. Drar upp axlarna och försöker stänga ute.
Ilskna små snöflingor.
Vi försöker stänga ute allt som är kallt och rått.
En tyst minut är en lång minut.
En soldat från vårt regemente som mött den heta zonen i Afghanistan
kommer heller aldrig mer.
Aldrig mera någonting.
Och plötsligt är det svårt att försöka att förstå.
Världen utanför
Här kommer vi hem efter en riktigt rolig vecka med gruppstrid
och skjutövningar dagarna i ända.
Alldeles lyriska.
Så läser jag nyheterna och ägnar lite uppmärksamhet om vad som
händer i världen utanför.
Världen där svenska soldater verkligen blir beskjutna.
På riktigt.
Inte undra på att jag måste slå mig ner och fundera en stund.
Vad är det som vi tycker är så roligt egentligen?
Riktiga skott på låtsasmål. Det är roligt tycker vi.
Mitt liv som medelålders
Vi börjar med att gå i en cirkel.
Och!
F ö r s ö k nu att gå i takt!
Söndagkväll är numera buggkväll. En näve unga friska kirunastudenter
och ett gäng glada spänstiga 30++. Hej vad vi trivdes fint ihop.
Dessutom lingonplockning i skogen och Sveriges nationalrätt för kärnfamiljer.
Det vill säga tacos runt köksbordet i Abisko.
Vad mer kan man begära av en helg?
Nä just ingenting, tänkte jag och somnade raklång på soffan långt mycket
tidigare än vad mina jämnåriga tyckte var ok för en lördagkväll.
Men lugn bara lugn. Vi är inte helt förtappade utan var faktiskt ute i fredags.
Dock med aningens för lite vin i ådrorna för att kunna se det charmiga i
Kirunas brutala uteliv. Jag vet inte vad som var värst.
Det vi faktiskt såg eller det vi gick förbi och låtsades att vi inte såg.
Ett är då säkert. Jag är hellre en ungdom som fallit in i medelålderslunk än
en sådan där medelålders typ som fortfarande håller på med fjortisfasoner.
Mooot Abisko! Gotta love pensionärslivet
Dagens låt! Vi övade grundsteg till sommarens favoritdänga. Tjo och tjim.
Livet är orättvist
Based on a true facebookstory
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
saker och ting. Så där sitter han i min högtalare och spelar visa
efter visa för mig medan jag grubblar och funderar.
Viktigast av allt är nog att komma ihåg det där, som de som levt
livet brukar säga. Att man bara ska ångra det man inte gjorde.
Lasse spelar vidare och jag fortsätter att anteckna för mig själv.
Bara ångra det man inte gjorde... Det man inte gjorde...
Lite enkel matematik säger mig dock att det finns en hel stor vid
värld där ute full av saker som man inte gjort och där med kanske
borde ångra.
Då utgör ju saker som man faktiskt gjorde bara en ytterst
mikropytteliten del av all potentiell ånger? Milda Matilda.
Det låter ju inte särskilt lovande, måste jag säga.
Herr Winnerbäck, nu behövs det en munter sång här!
Jag får liksom ingen ordning - tack för den!
Gungungar
Jag tänkte på en sak där jag stod i köksfönstret och
spanade på två ungar som härjade loss på gungorna.
De gungade så där högt, du vet, så man med hjärtat i
halsgropen tror att man ska flyga ut i världsrymden.
Eller ännu bättre.
Att det är nu som man äntligen lyckas få gungan att
snurra ett helt varv runt gungställningen. Kanske två.
Varför gör man inte sådant längre?
...har inga vapen att ta till
Bild från SvD
Inte ens Finlands jaktplan F18 kan susa fram genom luften oberörd.
Tänk va. Är det bara jag som tycker att det är helt otroligt?
Vi tror att vi är nästintill odödliga med all fräsig teknik vi har och så
stannar hela europa upp av minimala partiklar i luften.
Superminimala.
Mindre än byggdammstorleken. Så små är de där askmolnspartiklarna.
Med Ingen soldat på högsta surfar jag runt bland gigantiska och imponerande
jaktplansidor. Domedagsfeelingen är total.
Det är lätt att inse hur himladens små och klena vi är.
Och att enormt många gånger mindre små ting än oss kan stjälpa oss totalt.
Pladask säger det bara.
Då när inga gränser fanns
Att man alltid kunde lite till.
När jag stod i ridhuset och spanade bort mot containern en bit bort var
jag helt övertygad om att om jag lade mig raklång på gruset med mina
svarta ridstövelgummitår kvar på tröskeln skulle jag kunna nå containern
med fingertopparna.
Om jag bara sträckte mig lite, lite till hela tiden. Om jag aldrig gav upp.
Till slut skulle jag nå fram.
Till slut skulle min mellanstadiestora kropp kunna nå många fler meter än
den faktiskt var lång.
Sedan växte jag upp och insåg att det finns gränser och stopp för vad
man kan och räcker till.
Lite av en lättnad? Ja visst.
Ganska så skittråkigt? Jajamänsan.
8 år
Fall fritt
"Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla
ja, då ska det finnas tid att falla fritt."
Fall fritt - Melissa Horn
Hur ska det gå?
Det är som om det vore något i luften. Någon slags syrebrist.
Eller bara ofokus.
Jag försöker verkligen. Jag har till och med hittat en burk ginseng
i mina gömmor som jag hoppas ska göra susen.
Omega3-piller kastar jag också i mig i bara farten.
För säkerhets skull.
Men så hänger jag ändå inte ritkigt med. Melissa Horns nya album dyker upp på Spotify innan det ens släppts och min reservlillasyster är tydligen i Norge.
Hon verkar bo där.
Mina finska surdegsrågkakor blir förvånansvärt bra efter att ha låtit degen sura och tjura till sig i tre dygn istället för bara ett.
Jag glömde visst.
Annars blir det mest pannkaka av allt.
Eller svampar och äpplen.
Men än är det långt kvar till tentan.
Och ännu längre till resten av världen där utanför min.
Hur ska det gå - Melissa Horn
Undra sa flundra
Men vem ska skjutsa iväg allt grubbel?
