Lajsa

Husen på Terassgatan sken ikapp med solen när den väl kom tillbaka efter vintervilan





Vad hände? Det är många som frågat mig varför jag slutade blogga.
Vadå slutade?
Jag har ju precis börjat.
Börjat jobba heltid. Börjat lägga bud på lägenhet.
Börjat nöta på skatetekniken med mina nya skidor samtidigt som jag
övar att tacklas som en karl på hockeyträningarna.
Börjat ränna på banken och skriva under viktiga papper och försökt
sätta mig in i rörliga räntor och bottenlån och topplån.

Precis samtidigt som solen börjat hitta tillbaka till denna avlägsna del
av jordklotet och min mamma börjat inse att det är hon som måste ta
sig hit på finbesök om hon ens vill se skymten av sin försvunna dotter.

Jag har även börjat inse det fina i att laga lasagne istället för müsli till
middag och läsa böcker istället för facebook statusar.

Så se, här är det då inget som avslutats.
Det råkar bara vara så väldigt mycket annat som har påbörjats.







        Just som mamma var på besök bjöd Kirunahimlen på fina pärlemormoln






                                         ... och en haj!






                       

Med icebugs finns det ingen anledning att inte springa om vintern.






Vägar jag aldrig sprungit på förr och skyltar jag aldrig sett.
Det är fint att spontanspringa.
Kanske höger här. Lite vänster där. Och så rakt fram.
Stjärnorna lyser i all oändlighet i villakvarteren. Bra val.

Ett typiskt dåligt val är när gränderna blir mörka och gamla
sjukhusbyggnader tornar upp sig.
Men å andra sidan pinnar benen på som fortast när
läkarskräcken flåsar i nacken.

Tillbaka bland stjärnor och tomtar vinkar jag till en farbror
som står och spanar i all sin ensmhet i fönstergluggen.
Hjärtmuskeln slår ett extra slag i allt konditionernande.

Det är så mycket nya vägar och busslinjer att jag alldeles
glömmer allt vad klocka och trötthet heter.
Och framförallt var jag är.

Desto mer funderar jag på att skriva en bok om det hela.

Vilse i förorten - träning för gatsmarta.

Eller något annat tjäckt och världsförbättrande.





    På Bättringsvägen. Jodå, det finns på riktigt. Se vad man hittar när man springer.







Bild härifrån

   Frankeras ej och god jul och krigsplacering och en katt i tomteluva. Jo jag tackar.





Kungen med sin stab har för himla bra koll på sitt folk i detta avlånga land.
Jag virrar runt och letar det där viktiga pappret som skulle skickas in inom
tolv månader.
Är det elva och en halv månader sedan nu, mån tro?
Nisse på transportstyrelsen har bättre koll och skickar ett nytt innan jag ens
hunnit sansa mig i letandet och fråga.
Med portofritt svarskuvert för att riktigt underlätta det hela. Tack tack.

Till detta skoterkort behövs förstås en bild. Exakt en sådan ID-bild som en
annan nisse rotat fram ur försvarsmaktens skrivbordslådor och skickat som
en glad överraskning. Precis på samma dag.

Vilken pli kungen har på sina undersåtar, va?

När jag öppnar ytterligare ett fönsterrkuvert i min överfulla låda kan jag inte
låta bli att föreställa mig att detta är från kungen själv.
Vem skulle annars besluta sig för att öppna kassavalvet på vid gavel och ge
alla flitiga soldater som harvat i landets kyligaste ände en rejält välförtjänt
julklapp?

Tiotusen sexhundra riksdaler?!?

Kungens nissar står just nu och skottar guldpengar och jag vet inte vad jag
ska ta mig till med min lilla förmögenhet.
Funderar på att köpa mig en liten öde söderhavsö.
Och jag är ganska säker på att jag inte behöver säga något den här gången
heller.

Någon av kungens alla nissar kommer säkert att skicka förnödenheter ändå. 






                         
                    Nä. Vi var inte så nöjda med att behöva ta kort när vi kom in
                    okammade från fältveckan. Men nu satt det ganska fint ändå.

                            läser passande nog om växthusgaser i värmen




Solen steker och jag bränner mig fortare än jag ens hinner
plugga hälften av vad jag borde där nere på innegården. Vår
glassiga glaciär är nästan borta och gammeltanterna i huset
har saftkalas med personalen.
Men är det inte lite väl varmt?
Nej det är väl lagom tycker en annan. Trots att det var
snöoväder i förrgår är det ingen som vågar bli allt för lycklig
en dag som denna.
Så kan det vara när man råkar bo i gnälliga landet Lagom.

Jag är trots allt fruktansvärt osvenskt nöjd och förväntansfull
där jag sitter med metanutsläpp och växthusgaser upp i halsen.
Det gäller att passa på för man vet då aldrig vad det bjuds på
härnäst.

Bara lite mer snö igen vore väl alldeles underbart klämkäckt
och Kirunakomiskt? Ja du, nu är det nästan så att jag hoppas!

Bring it on ba'!





                                    Dagens enda moln på himlen


            
                       Jämfört med förrgårdagens enda GIGANTISKA snömoln

Imorse frågade Finni mig med ett leende varför jag hade så bråttom
in på mitt rum igår när jag kom hem från krogen?
Hon hörde allt att jag susat in som en vessla och låst om mig på en gång.
Varför efterfestar inte duuu med de andra barnen?
Senare kom Snusen in och slog sig ned i min fåtölj. Hon ville veta vad
det var för grabb som jag skickade hem i morse. 
Farbror Joakim ville så klart också ha en uppdatering. Smaskigt smaskigt.

Det är roligt hur fort ryktena sprider sig när man bor i korridor.
Speciellt när jag snabbt som blixten fick en hunk med hem från krogen.
Enligt de som inte ens var med ut alltså.
När jag i själva verket inte var så sugen på att efterfesta själv med tomma
ölflaskor i köket åt jag istället mina knäckisar på mitt rum.
For the record så skalade jag en apelsin där i min ensamhet också.
Och det var havregrynsgröt jag stökade med i köket i morse.
Ingen karlakarl.



Det som däremot är sjukt skrämmande är att jag och min gröt, also
known as fabulous krogragg, tittade på veckans avsnitt av Uppdrag
granskning och försökte uppdatera oss om världen där utanför.
Ni har redan hört om Linnea från Bjästa.

Idag är en sådan dag då jag blir rädd för er allihopa där ute.
Finns det verkligen ingen hejd på människor?!
Om mina bästisar i korridoren istället varit Knutbysekt-liknande människor
likt Bjästabor hade jag kanske rent av haft nya karlar på rummet varje kväll?
Bedrivit bordell och försett Kirunas lågstadieelever med knark och flått katter
och ätit daggmask och lurat av juveler från husets dementa pensionärer.

Sprid det gärna vidare.

Och lägg för guds skull till lite annan högst relevant information ni hört från
vattentäta källor som bekantas bekanta.
Idioter.



  
     Lita på mig - jag har serious skvaller för you. Lajsa äter mig till frukost.

Alla som är 23 år har förhoppningsvis gjort det. Man blir lätt lite nervös första gången, att det ska göra ont och så. Men bara man får det överstökat så kan man ta det lilla lugna sedan.
För när cellprovet väl är gjort är nämligen resten en baggis.
Antingen visar det inget alls, eller så kan man ha små fjuttiga celländringar som är helt naturliga och oftast går över av sig självt. Just för att det bara är celler som ändrar sig en smula.
It happens aaaaall the time.
I värsta fall kan man behöva peta bort några bångstyriga celler så att de inte har en chans att senare utvecklas till cancer.
Mer än så är det inte.
Plättlätt.

Så länge det inte gäller mig förstås. Så länge jag slipper få brev om återbesök som får det att svindla för ögonen och susa i öronen bara jag läser Anmäl dig i receptionen.
Burr.
För att inte tala om de två hiskeliga små äckliga bokstäverna Dr. som står framför namnet på människan jag ska träffa.
Uuuh.
Vårdguiden är inte heller en tröst i mörkret där det står att det i värsta fall kan behövas en enklare operation under lokalbedövning.
LOKALBEDÖVNING?!
Vem försöker ni lura egentligen? Kill me hard and shot me slowly men lokalbedövning?!
I dont do that!
Man kan även söva uppjagade personer.
VADÅ UPPJAGAD?!?

När ångestmaskineriet går på högvarv och jag sedan försöker att läsa det vänligt formulerade brevet en gång till upptäcker jag det.
Det kanske allra värsta av allt.
Människan bakom hela spektaklet har skrivit under med en handstil som inte ens har ett spår av något som liknar ett namn.
Det är ju helt otroligt!
En människa som inte ens kan få till bokstäver med en kulspetspenna ska karva och rota innuti min kropp med skalpeller och knivar och sablar och snöskyfflar och trädgårdspett och gud vet allt.
Knappast!

Här finns bara en utväg. Vid 23 års ålder gör jag det enda vettiga för att lugna min läkarskräck.
Jag slänger mig på golvet och låter krokdiltårarna forsa med snoret hack i häl.
Och så förstås det panikfyllda vrålet:
Jag vill inteeeeee!!!
Efter det somnar jag utmattad i en hög och är lugn för en stund i alla fall.

Men annars, för er andra, så är det här med cellprovet en bra ide.

Det kanske allra onödigaste som finns är väl ändå att vara långsint?
Klart att man ska få bli arg och upprörd, men då får man lov att bli det
ordentligt på en gång och sedan låta det vara.

Som om någon, tjaaa låt oss säga drämmer iväg en med all sin kraft rakt
in i ett sablarns stolsben till exempel.
Då har man verkligen all rätt att bli jäkligt irriterad eller rentav pissförbannad.
Det blev min tå.
Men att så här flera veckor, ja till och med månader, senare fortfarande
bli tjurig och grinig så fort vi varit ute och motionerat tillsammans är väl ändå
totalt onödigt. Get over it.
Det blir ju ingen av oss lyckigare av.

Och jag har ju faktiskt sagt förlåt.


             

Jag är världens snällaste brevbärare. Sicksackar fram mellan soptunnor
och klättrar genom rabatter och över snöhögar. Allt för att ni ska få er post.
Ibland kan det hända att jag blir lite grinig när ni inte kan tänka efter lite.
Men det är inget inget INGET emot hur upprörd jag blir när ni inte tänker alls.

När jag hela dagen måste dela ut flera tidningar från Ja till livet.
Inbetalningskort för årsavgift. Vems lycka är det ni ska köpa för de 195 kronorna?
Kan vi inte göra så här istället?
Om ni inte har den blekaste om under vilka omständigheter det lilla grodynglet
innuti en vilt främmande människas kropp har kommit dit.
Om ni inte har en susning om vad för förutsättningar som väntar för det att bli ett
lyckligt barn.
Kan inte ni bara sköta ert då?

Börja gärna med att skotta framför brevlådan.





        Tre snöskyfflar och en cornetto kan man också få för 195 pix.

Det är ju märkligt. Hela långa dagen har jag stått rakt 
upp och ned och sorterat julkort i inte mindre än tio timmar.
Och snorat och nysit och huttrat och frysit.
Hade jag varit karl hade jag åkt raka vägen hem och lagt
mig på sofflocket och siat om världens undergång.
I alla fall min egen.

Istället satsade jag på kognitiv beteendetillfriskning och styrde
kosan mot nya kolossala Sollentuna Centrum.
Denna gång hittade jag både ut och in och Gina och H&M.

Trots mina feberblanka ögon och fisbleka kinder såg jag helt
klart potentialen där i provrummets ilskna belysning.
Jag tror banne mig att det ryckte mer i partynerven än
den välkända snorsnurvel- och nysningsreflexen i näsan.
En flaska av min nya favoritorkide och så var saken biff.

En kur som knappast biter på karlar.




                                                                           AAAaatjooo!

En del saker borde bara totalförbjudas.
Som idiotiska små skitungar som inte har
något att göra på fredagkvällarna utan går
runt och stampar sönder folks vindrutor.

Din pissiga lilla jävel!
Får vi tag i dig så ska du få dra oss fram i
pulkorna överallt dit vi inte kan åka längre.

Hem till Snusen är det 94 jäkla mil, ditt as!


                        Those were the happy days.
                       En av våra lyckliga roadtrips.

Det är så hysteriskt vansinnigt galet superskönt.
Få breda ut sig på sina alldeles egna 90cm.
Spana bort mot fönstret.
Bakom rullgardinsglipan är det tjock och ruggigt.
Grått och rått.
Puffa till kudden och sedan dra täcket runt sig som en kåldolme.

Kika på klockan som bara hunnit ticka sig fram till åtta.
Perfekt.
Puffa till kudden igen, trots att man knappt kan röra sig
där innuti hoprullningen.

Två timmar senare är det dock dags att ta tag i sitt liv.
Allt som borde och måste och helst av allt vill göras.
Bara en snabbdusch först. Jättesnabbt. Så klart.
Och framför allt jättevarmt. Och jätteskönt.
Och hoppsan. 
Jättelänge.
Men nu så ska jag verkligen ta och sätta fart.

Alldeles alldeles strax.......

Ibland är det lätt att få för sig att man måste så mycket.
Borde så mycket.
Mest, bäst och flest.
Då kan det vara en liten tröst att kika in i mammas skafferi.
Några lugnande ord mellan bakpulver och karameller.
Tack.

Det ska jag komma ihåg.

Är det inte helt otroligt, egentligen. Precis som vi var så nära himlen man kan komma där uppe på sydtoppen, ja faktiskt mitt bland molnen, då kom det ner en liten människa där uppifrån.
Eller ja, inte precis i famnen på oss.
Som tur var.

Men det måste ändå ha varit ganska nära. För man får väl utgå från att storken börjar sina transporter på ganska hög höjd.
Och att han sedan hittar rätt. För hon kom fram precis som hon skulle till min farbror och hans Åsa.
Och tänk att allt annat också blev rätt.
Tio fingrar och tio små tår.
Ett riktigt litet mirakel.
Minst sagt.

Hon heter Sally.

I fredags fick vi lära oss att dansa vals.
2 timmars träning med en tjeckisk farbror kvällen innan balen fick fason på oss allihopa.
Vår hjälte Frank var lika nöjd med sin bragd med oss i gympasalen som han var när han tog sig till OS-final med sin kanot.
Sa han i alla fall.
Men jag tror honom faktiskt. Vi blev otroligt bra.
Bak - sida - ihop. Fram - sida - ihop. Bak - sida - ihop..........

Det finaste i kråksången är att det tillhör allmänbildning också.
Sa Frank.
Perfekt, tänkte jag.

Det kan nämligen vara så att jag var sämst av alla på nutidstipset på mellanstadiet. Jag hade inte koll på en endaste nyhet men fick åtminstone beröm för att jag vågade berätta för klassen hur lite poäng jag fått.
Det skulle till och med kunna vara så att jag brutit ihop en påskafton när vi spelade ett jäkla frågespel som skulle vara så himla trevligt men alla frågor var bara totalt osvarbara.
Vem kommer ihåg gamla kungar? Eller Ted Gärdestads låtar? Och världshav?
Alla hav är ju samma vatten. Typ.

Men det spelar ingen roll längre.
Shit the same
Ni kan ha era TP-tårtbitar för er själva.
Jag sköter min allämbildning på annat håll.
Snurrandes i min blåa blåsa.

Nu har jag haft ont i magen alldeles för många dagar. En dålig grej att göra då är att läsa Vimmelmammans blogg.
Eller så är det inte det.

Hon har nämligen haft djävulskt ont i magen i ett år nu. Beroende på en tumör stor som en clementin. Nu har hon 80cm kortare tjocktarm och bara en halv lever kvar.

Eller så är det inte så bara. Hon har ju kvar sin man och son och självaste livet.
Än så länge.
På sätt och vis gör det ännu lite mer ont i magen av att läsa hennes blogg.

Eller så är det då man inser att man inte har så ont i magen.
Eller så stora problem över huvudtaget.

Det finns en lag i Sverige. Den står inte skriven någonstans men alla känner till den ändå. Och nästan varje kotte följer den. Mer eller mindre slaviskt.
Tyvärr.

Idag hade vi redovisning. Efter att jag var klar tog vår lärare mig under armen och kastade mig i en bassäng med pirayor.
Kändes det som i alla fall.
Man skulle också kunna säga att han gav ordet till klassen och det var dags för lite konstruktiv kritik.

Marja-Kari var först med att öppna munnen. Och när hon gör det säger hon alltid precis vad hon tycker. Med klar och tydlig stämma. 
 - Det var...
Jag hann gå igenom hela min powerpoint i raketfart innuti huvudet. Så där som alltid. Leta fel. Skulle jag kanske ha...? Eller var det kanske....? Eller....?
- .... mycket bra.

Resten av klassen stämde in. Jag fick så mycket beröm att mina kinder om möjligt blev ännu rödare än dom redan var.
Så nu tänkte jag göra det man egentligen inte får. Bryta mot lagen.
För jag håller med.
Jag var mycket bra.

Nu står han där med tajta spandex och bar överkropp.
Nya flickfavoriten Crash. 

Fast vadå ny, det var han ju redan på lågstadiet.
Klättrade upp i högsta granen på skolgården. Så högt att bara brandkårens stege kunde få ner honom.
Så fick han dansa flest tryckare på klassfesterna också. Redan då.
Just nu är det annan fest som gäller,
efterfest med mina stora idoler från den tiden -
Lili och Susie.

Han ska då alltid vara värst, den där snygg-lars.