Tjejer ÄR lättroade
Ekologi
Titta ut genom fönstret där i Kiruna. Huuur mycket liv ser ni?!
99.99% av alla organismer skulle lägga sig ner och dööö om dom behövde bo där.
Och dom skulle vara nöja med det!
För det är pisskallt!
Men vi överlever trots det här uppe. Kanske för att de flesta organismer jag känner i denna stad lägger sig ner och lägger sig med varandra.
Ny granne
- har jag hört.
Men jag ska inte vara en bitter granne här under. Nej, jag ska vara en trevlig och vänlig granne och hälsa om vi ses. Jag vet bara inte ritkigt vem det är som bor där än, men om jag ser någon här i huset som har fyra stora fötter, två stora öron och en lång snabel då vet jag - då är det han!
Hej vad kul det är att vara nyinflyttad!
Ring en vän.
Så hoppade Åland och Sam av, puss och kram - sköt om er - have a nice flight - och god jul, och jag hoppade fram i förarsätet.
Ja just ja, det var en massa pedaler här också ja....
Fan! Hur kan man ha glömt hur man kör en manuell bil på bara ett år?!
Fråga publiken var uteslutet. Pratar man stockholmska vill man helst inte låta norrlänningarna få vatten på sin kvarn. Lite stolthet måste man ju ha kvar!
Så, ringa en vän då? Vem ringer man och frågar vilken pedal som är gasen?! Vems hånskratt vill man helst höra i en sådan här aningens nervös situation?
Det slutade med att jag fick ta en chansning och gissa helt enkelt. Det framgick i alla fall rätt snabbt vilken pedal som inte var gasen. Resten gav sig liksom av sig självt.
Sedan bar det av!
i 40 knyck på 90-vägen masade jag mig fram och var livrädd för både den gamla volvon och det snorhala väglaget. Kändes som en typisk dag att dö där mitt i snöstormen, Men då slog det mig, jag har ju faktiskt gjort det här förr! Halkan! Jag kan ju det här! Vänta vad var det nu man gjorde där på halkbanan...? Just det, blundade och skrek medan en farbror pratade med en från den lilla högtalaren i taket och drog i bromsen med någon slags fjärrstyrning när det behövdes.
Tyvärr har inte Sam en sådan vänlig liten gubbe i sin bil så jag fick vara min egna vänliga röst som talade mig till rätta.
Efter att ha blivit omkörd 38 gånger, ett antal sladdar och en friterad rumpa senare, (stolsvärmar-avstängar-knappen hade jag absolut inte tid att leta efter!) var jag äntligen ÄNTLIGEN hemma!
Jag var så glad över att de övre makterna och den rara lilla farbrorn hade varit med mig, nu ska jag leva from som ett lamm och vara tacksam för livet.
Och så ska jag sjuttsicken komma ihåg det här med pedlalerna också!
Broms... nej... koppling - broms... nej, eller.... jo.... koppling - broms - gas?
You raise me up
Each restless heart beats so imperfectly;
But when you come and I am filled with wonder,
Sometimes, I think I glimpse eternity."
We are family
Då slog det mig att JAG kan ju faktiskt alla Thereses siffror och nummer också. Den tanken slog mig i och för sig redan för några år sedan när jag stod där på tågperrongen med en biffig biljettkontrollant som ville ha alla mina personuppgifter för att kunna skicka mig en saftig räkning.
Då hade jag verkligen kunnat vara Therese Karlsson.
Speciellt eftersom jag dessutom vet hennes mammas mellannamn och pappas skostorlek. Och har du fortfarande det där lösenordet på mejlen, det där du vet...som jag vet?
Men jag hejdade mig, förstås, och efter att jag dessutom desperat försökt lura i farbror Fantasilös att jag var dyslektiker och knappt visste vad jag hette eller bodde gav jag motvilligt ut mina egna siffror och nummer. Kanske främst för att jag inte skulle kunna göra något annat mot min käraste vän. Eller hålla masken när hon förvånat får böter från SL hem i brevlådan...
Vilken makt vi har över varandra egentligen! Som en riktig liten maffiafamilj!
Som tur var en väldigt kärleksfull sådan som ska hålla ihop för evigt.
For ever and ever.
Tills döden eller allt för smaskigt avslöjande facebook-statusuppdateringar skiljer oss åt.
michapicha.blogg.se
Bra tänkt
DET SKULLE FINNA EN KNAPP SOM GJORDE ATT MAN BARA SKREV STORA BOKSTÄVER!!"
...men ändå så olika.
Jag och Snusen kanske har en del olikheter ändå.
I helgen var det julfest. Med dresscode. Det betydde att vi tjejer, till killarnas stora förtjusning, för en gångs skull såg ut som just tjejer med klänning och strumpbyxor istället för friluftskläder. Det var en kväll med nya upplevelser för oss alla. Fast på olika vis.
Där jag kommer ifrån är vi nämligen hårt drabbade av växthuseffekten. Bara man har tagit en liten fördrink kan man svansa ut i festblåsan utan att märka av att det inte längre är sommar. Så funkar det inte i Kirunas vargavinter:
- Jag har aldrig gått på fest med täckbyxor förut!
Och där Snusen kommer ifrån är det tuffa tag. Där är till och med tjejerna så hårda att dom snusar grovsnus.
- Och jag har aldrig gått på fest med strumpbyxor förut!
Lapp-terapi
En av mina favoritbloggar är argalappen.se. Folk skriver verkligen helt hysteriska lappar emellanåt. Det går många smyg-galningar lösa där ute kan jag lova!
Nu har jag insett att jag är en av dom! Eftersom jag alltid varit blyg och snäll har jag liksom inte riktigt tagit ut min ilska på folk förr. Nu börjar däremot aggressionen sippra ut i form av lappskrivande.
Det började någon gång i höstas när någon idiot hade hängt tillbaka diskborsten med en halv bulldeg kvar i borsten. Hallå?! Make sure that the dishbrush is CLEAN before you hang it back! PLEASE!!!
Det är faktiskt ett ganska stort irritationsmoment att dela kök med massa främlingar. Speciellt när man har städdag och ingen har haft förmågan att ens försöka göra lite snyggt efter sitt soppkok som kokade över. Då kliar det i lapp-skrivar-fingrarna kan jag lova. Och om man inte kan städa på sin städdag är det lika bra att meddela det med en lapp, annars riskerar man nämligen att få städpolisen på sig. Dear infant-neighbours, I wont be home tonight so I can't babysit you and clean up the kitchen after you, so if you spill something could you MAYBEEEE try to clean it up after yourselves like normal grown ups are able to do?!?
Fast den slängde jag och skrev istället en lite vänligare variant. Såklart. Jag är ju fortfarande lite blyg och sansad och hade ju ändå fått utlopp för min vrede med min första lapp. Och så är jag ärligt talat lite rädd för städpolisen också. Han kan stänga av internet sägs det.
Men det hindrar inte lappskrivandet att fortsätta. Häromdagen kom någon från andra korridoren, smyg-skitarna som Snusen kallar dom, och använde vår finfina toalett som vi har pimpat med blommor och julgransglitter - utan att använde toaborsten efter sig! Då var måttet rågat igen. Use the fucking toiletbrush you retarded smyg-shitter skrev jag med min rödaste tuschpenna så pappret glödde. Min arga lapp byttes åter igen ut till en något vänligare variant när frustrationen hade fått sitt utlopp och jag kände att den kokande ilskan och ryken ur öronen hade lagt sig.
Summan av kardemumman så kan jag bara säga att lapp-terapi hjälper. Mer terapi åt folket!
Nere i vår tvåttstuga,
Det är inte bara jag som skriver lappar - Matay har tagit lappskrivandet till en ny nivå.
Sjukt lika som klonade bär
Dessutom har vi båda en brorsa som heter Johan.
Bara det är ju otroligt, men vänta bara:
När vi flyttade hit till Kiruna hamnade vi i samma korridor - helt ensamma, bara vi två i en alldeles egen korridor.
Vi råkade ha samma smak när det gäller mat - bönor, tonfisk och havregryn - så vi har delat skafferi sedan dag ett.
Vi har samma svängiga humör - Aaaaaah vad är det för feeeel på den här stan!?! Måste flytta!! En kvart senare: Är inte Kiruna bara föööör underbart?!?!
Vi lyckas alltid handla likadana saker - allt från en tekopp på ÖB till gardinfransar. Pulkor köpte vi självklart samtidigt.
Så går man ut i korridoren, jaha ja Snusen har sin bräda ståendes där. Vänta lite är den inte lite lik... det är ju samma märke som min gamla trotjänare. Men den är ju hundra tusen år gammal så den kan ju omöjligt vara precis samma. När jag vände på den för att se framsidan höll jag på att få dåndimpen - vi har exakt likadana urgamla brädor!
Eller andra starka varor....
Saken är biff
Igår på syjuntan satt jag och Åland och spände musklerna och jämförde. Idag har jag en fruktansvärd träningsvärk i höger spännis-överarm.
Men vad gör man inte? Åland har nämligen börjat gymma och tror nu att hon ska bli en biff. Pffft. Sällan!
För säkerhets skull ska jag dock börja göra lite fler armhävningar, så fort armen gör lite mindre ont förstås. Lite respekt måste man ju ändå ha för henne, hon har ju i alla fall starka nypor som gav mig sådan här värk av att bara klämma lite på min stackars arm.... Tänk då armmusklerna...... hualigen.
Fortsättning följer...
Åland.
Knappast skräckinjagande. Inte ett dugg. Hoppas hon inte gymmar imorrn bara....
Wallice och jag
Jag är tydligen en Wallice-look-a-like. Det är något med kinderna tror jag, eller den oemotståndliga charmen?
Man blir ju hur som helst rörd, för jag tar det som en komplimang.
Så det så - Pilutta er!
