Ring en vän.
Ja, men visst, självklart kan jag skjutsa er till flyget!
Så hoppade Åland och Sam av, puss och kram - sköt om er - have a nice flight - och god jul, och jag hoppade fram i förarsätet.
Ja just ja, det var en massa pedaler här också ja....
Fan! Hur kan man ha glömt hur man kör en manuell bil på bara ett år?!
Fråga publiken var uteslutet. Pratar man stockholmska vill man helst inte låta norrlänningarna få vatten på sin kvarn. Lite stolthet måste man ju ha kvar!
Så, ringa en vän då? Vem ringer man och frågar vilken pedal som är gasen?! Vems hånskratt vill man helst höra i en sådan här aningens nervös situation?
Det slutade med att jag fick ta en chansning och gissa helt enkelt. Det framgick i alla fall rätt snabbt vilken pedal som inte var gasen. Resten gav sig liksom av sig självt.
Sedan bar det av!
i 40 knyck på 90-vägen masade jag mig fram och var livrädd för både den gamla volvon och det snorhala väglaget. Kändes som en typisk dag att dö där mitt i snöstormen, Men då slog det mig, jag har ju faktiskt gjort det här förr! Halkan! Jag kan ju det här! Vänta vad var det nu man gjorde där på halkbanan...? Just det, blundade och skrek medan en farbror pratade med en från den lilla högtalaren i taket och drog i bromsen med någon slags fjärrstyrning när det behövdes.
Tyvärr har inte Sam en sådan vänlig liten gubbe i sin bil så jag fick vara min egna vänliga röst som talade mig till rätta.
Efter att ha blivit omkörd 38 gånger, ett antal sladdar och en friterad rumpa senare, (stolsvärmar-avstängar-knappen hade jag absolut inte tid att leta efter!) var jag äntligen ÄNTLIGEN hemma!
Jag var så glad över att de övre makterna och den rara lilla farbrorn hade varit med mig, nu ska jag leva from som ett lamm och vara tacksam för livet.
Och så ska jag sjuttsicken komma ihåg det här med pedlalerna också!
Broms... nej... koppling - broms... nej, eller.... jo.... koppling - broms - gas?
Så hoppade Åland och Sam av, puss och kram - sköt om er - have a nice flight - och god jul, och jag hoppade fram i förarsätet.
Ja just ja, det var en massa pedaler här också ja....
Fan! Hur kan man ha glömt hur man kör en manuell bil på bara ett år?!
Fråga publiken var uteslutet. Pratar man stockholmska vill man helst inte låta norrlänningarna få vatten på sin kvarn. Lite stolthet måste man ju ha kvar!
Så, ringa en vän då? Vem ringer man och frågar vilken pedal som är gasen?! Vems hånskratt vill man helst höra i en sådan här aningens nervös situation?
Det slutade med att jag fick ta en chansning och gissa helt enkelt. Det framgick i alla fall rätt snabbt vilken pedal som inte var gasen. Resten gav sig liksom av sig självt.
Sedan bar det av!
i 40 knyck på 90-vägen masade jag mig fram och var livrädd för både den gamla volvon och det snorhala väglaget. Kändes som en typisk dag att dö där mitt i snöstormen, Men då slog det mig, jag har ju faktiskt gjort det här förr! Halkan! Jag kan ju det här! Vänta vad var det nu man gjorde där på halkbanan...? Just det, blundade och skrek medan en farbror pratade med en från den lilla högtalaren i taket och drog i bromsen med någon slags fjärrstyrning när det behövdes.
Tyvärr har inte Sam en sådan vänlig liten gubbe i sin bil så jag fick vara min egna vänliga röst som talade mig till rätta.
Efter att ha blivit omkörd 38 gånger, ett antal sladdar och en friterad rumpa senare, (stolsvärmar-avstängar-knappen hade jag absolut inte tid att leta efter!) var jag äntligen ÄNTLIGEN hemma!
Jag var så glad över att de övre makterna och den rara lilla farbrorn hade varit med mig, nu ska jag leva from som ett lamm och vara tacksam för livet.
Och så ska jag sjuttsicken komma ihåg det här med pedlalerna också!
Broms... nej... koppling - broms... nej, eller.... jo.... koppling - broms - gas?
Kommentarer
Trackback
