Lajsa

Inom loppet av 24timmar har jag först vält ner en stor flyttlåda från taket i förrådet  rakt ner i huvudet och därefter gick jag in och snubblade handlöst i trappen och slog mig så att jag bara ville grina som ett litet barn. 

Efter att ha drömt mardrömmar om att jag dog på jobbet spände jag på mig en cykelhjälm, som dess värre fick ett väldigt kort hakband när jag drog i den där lilla mojängen. Det märkte jag mitt i den längsta o brantaste backen som det inte är läge att ens försöka stanna i, så innan jag fått stop på postcykeln och fått av mig hjälmen var syrenivån rätt låg och stämband, och allt vad man nu har i halsen, totalt deformerade.

Jag lät som Kalle anka.

Åter tillbaka efter rundan, efter att ha skurit mig på de flesta fingrarna och slagit smalbenen i tramporna ett antal gånger (vilket iofs tillhör det vanliga rutinerna numera) så skar jag mig lite till på B-posten innan farbrorn i hörnet kom och undrade om Lajsa gillar nötter, och det gör hon ju. Glad över en näve välbehövlig energikick sorterade jag vidare till dess att en stor nötbit satt fast i halsen och dagens andra andnödsattack inträffade.

Äntligen hemskickad och glad över att ha överlevt dagen skulle jag mysa lite med min käre pojkvän och tända lite ljus. Det slutade med en romantisk doft av bränd korv och ett kalt finger, men om det gör mest ont av brännskadan eller dagens tidigare, ovanligt djupa, kirurgsnitt vet jag inte.

- Jag har blivit så jäkla klantig på sistone, beklagade jag mig.
- BLIVIT?! undrade Patrick menande.

Jaa, för så här klantig har jag då inte varit förut!
 
Och jag hoppas att det går över för imorrn ska jag vakta två små barn och helst ska dom åtminstone ha alla fingrar kvar efter det.

   Jag har alltid velat ha ett coolt smeknamn.
Lisa-Fisa har aldrig kännts så där jättehett och att mamma kallat mig för Flisan av och till genom åren gills liksom inte heller.

   När vi började sjuan skulle jag och mina två kära vänner vara ballast i klassen genom att vara Annie, Tess och Lizzie med det nya folket. Det funkade ungefär en vecka, sedan kallade vi varann fö våra gamla tråkiga Annelie, Therese och Lisa igen. I allt virrvarr att lära sig alla nya namn var det nog aldrig någon annan som uppfattade våra balla smeknamn heller...

   Så förstå att jag var avis när jag lärde känna Micha! Hon är visst döpt till Michaela men det är det inte en endaste människa som vet för alla, alla, ALLA kallar henne för hennes coola balla artistnamn Micha!

   Förutom kanske dom på posten då förstås... Första veckorna jag jobbade där undrade jag ideligen vem den här tjejen Michaela var som dom pratade om, och dom undrade nog lika mycket vad det var för hemlig Molgan-kompis jag yrade om när jag sprang runt och ropade efter Micha.

  Micha Picha Pich Michis Majch.

  Oöverträffliga Micha är så himla bra på det här med smeknamn att hon minsann aldrig kallar mej för Lisa. Lika lite som hon kallar Malibu för Malibu eller Åkesson för Åkesson. Nej det är Malli och Åke som gäller för våra alkoholhaltiga vänner. Och jag minsann får heta  Lajsis eller Lajsa eller Liisis eller Liis eller vad nu piffiga Micha får för sig för stunden.

   Det har till och med slagit på jobbet! Lite lagom i alla fall. En endaste brevbärare som står stationerad längst in i hörnet på vårt postkontor brukar skråla "starkt jobbat, Lajsa!" när jag kommer in efter min runda.

   Men jag är så nöjd, så nöjd. No more Lisa-Fisa.