Lajsa

Det kan verka enkelt. Jag behöver ju egentligen bara packa ner
allt jag äger som är grönt.
Plus en vit snödräkt och bössan.

Men det är de små detaljerna som avgör om man överlever eller
inte där ute i vildmarken.

Just nu grämer jag mig över att jag inte hittar konservöppnaren.
Skratta ni, men de finns de som svultit ihjäl i ett konservförråd.
Sägs det.

Så om jag inte kommit tillbaka om två veckor - då vet ni.

Då har herr Bullen bokstavligen retat ihjäl mig.



                                
                                  Ta mig om du kaaan!

                    Norska tallbarr av finaste exemplar





Idag kom en fotograf till vår gamla islada.
Det ska visst göras en bok om Matojärvi.

Jag fick hjälpa honom att fixa och dona för
att få till bilderna.
Släcka lampor här och ta bort nät där.
Och så förstås spola isen skinande blank.

Däremellan hann vi prata om vad som är
den bästa kameran att ta med på fjällturen.
Eller fisketuren.
Eller den där lilla svängen i skogen.

Inte är det så fasligt noga, enligt honom.
Bara man går ut och njuter.

Det fick mig att tänka på en gång när jag
låg raklång på en solvarm klippa i Norge.

Jösses vad jag njöt.
























                                                   Efjorden

          


Det är så himla fiffigt ordnat på mitt jobb. När det börjar närma sig
slutet på det hela strejkar firman så till den milda grad att jag bara
längtar bort.
Perfekt.
Visst har det varit fint att härja fram med den ena vuxenleksaken efter
den andra. Min senaste favorit har varit fyrhjulingen.

Odla fräknar i fartvid. På arbetstid. Jo jag tackar.

Isarna och dess vapendragare har förstås blivit putta när de inser att
barmarkssäsongen börjat smyga ikapp för att ta över.
På hederligt gammalt seperationsångestvis har de trilskats som aldrig
förr.
Ismaskinerna har varit för jäkliga och isen går paj.

Hoppas ni smälter ihjäl, kontrar jag med i fräsig ton och låtsas att jag
inte kommer att sakna dem heller.

Så kastar jag in snickarbyxorna för den här gången.

Sommarlov it is!





                
WROOOM säger det där jag far i blixtens hastighet över konstgräset.





Bild

                                        Utsikten från vårt fikarum.





Det är mycket nu. Slutspel på tv:n och minst lika viktiga matcher
i vår egen ishall.
Norrlandsmästerskapen som uppladdning inför TV-pucken.
Jovisst.
Det har funnits att göra för vaktmästare Olsson i helgen kan jag
lova. Precis som alla de andra dagarna denna makalöst oändligt
hysteriskt långa vecka.

När jag på söndagkvällen sjunker ihop som ett nyslaktat kanin-
skinn i min fåtölj lyckas jag ändå klämma fram lite happy thoughts
i självlurande ändamål.

Visst, jag ska jobba redan i morgon igen - men jag är ju i alla fall
ledig resten av den här veckan.

Jag går loss med min sten i högsta hugg.
För nä.
Här finns det då ingen tid att springa ut i
förrådet efter hammaren.

Jag har fullt upp med att vara så där
vansinnigt noggrann med mina små
svartingar.

Väldigt noggrann och bara lite ivrig.

Och ja. Därav är det endast en ram som
hänger på sniskan också.

Många var skeptiska till min geniala pulkaflytt.
Blommorna med, visade det sig i efterhand.
De kroknade en aning efter att ha fått sig en
nypa frisk arktisk vinterluft.

Men.

Mina kära vänner. Håll i hatten.

Låt mig presentera en äkta återuppståndelse.





                   Trivs så det knakar så att säga.

En hugger ved och den andre skottar snö. Och den tredje. Tjaaa... Tar det lilla lugna.






Jag har alltid varit lite anti skoter. De bara väsnas.
Folk som far fram på de där maskinerna har ingen
känsla för att uppskatta avstånden.
Vidderna och vildmarken.
De hinner inte njuta så där som vi skidåkare gör.

Och Tornedalen har jag väl inte heller haft någon direkt
längtan till.
Tornedalskaffe har man ju hört talats om.
Kanske den snålaste hopblandning man kan göra på
varmt vatten och en stackars ensam kaffeböna.

Men se dra på trissor. Helgen spenderades på skoter i
Tornedalen.

I den tornedalska stugvärmen snålades det då inte i
kastrullerna kan jag rapportera.
Och där jag satt och gled fram genom skog och över älvar
med armarna hårt om min tornedaling till karl ändrade jag
mig en smula vad det gäller det där med skoteråkandet
också.

Jag njöt visst av varje centimeter vi for fram.




                  Många små sjöar och ännu fler tallar hann vi passera.

                                                  Kaisepakte




                                                      Torneträsk




Solen skiner och fjällen ligger och lapar sol.
Mitt i semestern åker jag hemåt för att jobba
extra en dag.

Surt? Närå.

Här slår vi på positiva trumman. Som tur var
stod nämligen en ensam hyrbil i Abisko och
längtade hem till stan.

Gratis resa på första parkett. Jo jag tackar.

Och dessutom får man stanna på vilken p-ficka
man vill och sola när man är ute med enmanna-
företaget Olssons Bilkörarservice AB.

Det hade det där tjuriga tåget aldrig gått med på.

Så se på maken.

Jag var visst ganska lycklig trots allt där jag låg
på min motorhuv.
 








          

Snusen, Ålis, två föredetta renar och en borr.

                     ...you never go back. Som de säger.




Mina gamla ramar blir alldeles vansinnigt tjusiga när
de får lite svart färg.
Så väldans fina att jag kommer på mig själv med att
speja runt omkring mig efter fler grejer jag skulle
kunna måla svarta.

Tänk om man skulle ta och... Bara lite här...

Men så avbeväpnar jag mig från penseln och sätter
locket på burken.
Helst skulle jag sätta på ett litet litet lås också.
Och kasta den lilla lilla nyckeln till de stora hungriga
hajarna i Luossasjön.

För säkerhets skull.

Snusen och jag sitter och ugglar vid samma bord.
Nu igen.
Snusen får dricka kaffe ur min finaste kopp och så
äter vi en halva var av vår favoritfrukt.
Allt är som det ska.

Trots att Snusen hunnit bli vansinnigt gammal sedan
sist vi sågs.
Men så får hon paket till morgonkaffet och jag tror
inte hon är så ledsen för det där med åldern längre.

Jag tror till och med hon är lika munter som vårt
frukostbord är färgglatt.








        

Jag borde skotta balkongen har jag tänkt länge nu.
Åtminstone så att det går att komma ut på den.
Men borde är tråkigt och fika är roligare.

Knappt hann vi tömma våra tekoppar så är soldat
Kuoppala ute och skottar balkongen i en flygande fläng.

Behovet att få suga i sig en giftpinne var visst akut.
Vips kunde skottningsbehovet bockas av i samma andetag.

Praktiskt.

Och just som vår stad började anta en lite väl lugnsotsgrå
nyans slog en annan önskan in.
Det kom ett nytt lager vitt.
Nu skiner den nya snön ikapp med solen så att det nästan
gör ont i ögonen där jag står i vid min balkongdörr och
kisar.

Jag står och spanar på finvädret och om det månne spatserar
förbi någon fikasugen rökare jag skulle kunna lura upp på en
kopp.

Det har blivit dags nu igen.

                                        En kärleksfull nyans av vitt.




Jag målar hela lägenheten vit. Väldigt vit.
Men så när färgen tar slut innan hallen är
klar slår mig en tanke.
Kanske skulle här behövas en mer
välkomnande färg.
Lite värme.

Så istället för att köpa ännu en burk med
skolkrita i flytande form går jag bananas
bland färgburkarna och väljer antikvit.

Antikvitt!

Vilket lyft.

Våghalsige Olsson kallas jag numera.





                                             Ja. Mycket nöjd.

Det finns en för himla fiffig sida som nog kan vara en av
de bästa på hela internätet.
På www.ord.se är det bara att skriva in ett ord och sedan
översätta det till vilket språk som helst.
Nästan.
Så himla enkelt.
Det sa jag åt min käre far när han ringde och undrade vad
gummilist heter på engelska.

Jasså. Jaha... Vad sa du? Dubbel-v......

Där satt jag och lyssnade på min pappas långsamma
pickande på tangentbordet.

Nä men vad är det här nu då. Sushi....?!

Det var då det slog mig. Det där med vad som är himla enkelt
kan variera skarptberoende på vilket årtionde man är född.

Kiruna Kommuns första kvinnliga vaktmästare på ishallarna
får många glada hejarop. I veckan blev en gymnastisklärare
så till sig vid sargkanten att jag riktigt såg den spänstiga
feministen i henne slå frivolter.
Även om den yttre kroppen modell äldre stod stilla.

Nämen en tjej! En brud som kör ismaskin - vad häftigt!

Så där låter det ofta. Och visst är jag glad att de inte kastar
tomater på mig.
Även om det händer att en och annan frågar efter vaktmästaren
men helt kommer av sig när det minsann är jag som är det.

Näää, jag har kanske ingen snopp som hänger och dinglar
- än sen då?!

Vill jag bara slänga ur mig ibland. Men gör det förstås inte.
Jag är ju ändå en snäll och duktig tjej.

Trots att jag har snickarbyxor.

Ni vet hur det är. Man trillar hem på sena kvällskvisten
efter att ha låst och bommat igen på jobbet.
Men någonting gnager en.

Var det inte någonting mer jag skulle göra ikväll....?

Äsch, tänker jag och klättrar ut i köket för att bre mig
en knäckemacka istället.
Efter trekvarts klättrande utan att komma fram kan jag
inte fortsätta att låtsas längre.

Men okej då.

Jag skulle visst gå ut i förrådet med lite prylar.




                          Välkommen in. Om du kan.

Jag har dragit mitt sista lass. För den här gången.
Där jag gått gatorna fram med pulka efter pulka
har jag funderat på hur himla fint det vore att
bli nomad.
Leva på fjället med min pulka.

Och så har jag förstås tänkt tanken att jag är lyckligt
lottad som flyttat nedbacks och inte uppförsbacks.

Som vi pulknomader kallar det.

Nu när alla grejer är på plats fortsätter mitt
optimistiska flyttsinne att lura mig. Nu gäller det
nämligen bara att få lite ordning på det hela.

Bara. 

Haha. Hahaha. Hahahahahahahaaaa....

Jag har skrattat hela veckan.