Let's pulk it
Jag fick hjälp av en stor stark brandman att flytta.
En stor stark brandman med släp.
Det gick förstås väldigt geschwint.
Nästan tråkigt.
Därför sitter det fint att jag glömt både det ena och det
andra i mina gömslen och vrår.
Så att det blir flytta av med pulkan ändå.
Precis som det var tänkt från början.
Äntligen
Här brukade jag ta en genväg
Men det kunde ju inte herr Traktor veta. Senväg we call it.
Manic Monday
Det är soliga dagar som dessa som man ska vara till fjälls.
Lapa sol och vinteräventyra så det står härliga till.
Men vad vore väl en bal på slottet, tänkte jag och nöjde mig
med att bestiga Luossavaara. Och för ovanlighetens skull
spatsera ner på den opistade baksidan av skidbackeberget.
Vilken briljant ide!
Spatsera som blev till att plumsa som blev till att ta till
kryptricket när skaren vek och snöleoparden i mig kom fram
samtidigt som skoterspåren försvann.
Halvvägs ner för berget var det så djup snö att rulla var det
enda sättet att någonsin få återse civilisationen.
Många tankar hann fara genom huvudet när jag emellanåt
blev liggandes för att låta huvudet snurra klart efter kroppens
alla varv i nedförsbacken.
Och pusta ut efter alla utmattande försök till simtag i snön.
Vilket jävla ställe att dö på. Fy fan vad ocoolt.
Med mjölksyra i låren och snö innanför kläderna snubblade den
skadeskjutna snöleoparden några timmar senare in innanför dörren.
Och ja.
Man skulle kunna säga att jag fått vinteräventyr så att jag teg.
Utsikt från Luossa. And still damm on the lins.
Som en älva trippade jag fram på skaren
För att sedan önska att jag var en hare där jag simmade i snön
Men hej. Det är skillnad på rödrävar och nätta fjällrävar
Eisbär Electric
Ein eisbär. Eller isbjörn som vi säger auf Schwedisch.
På den gamla ismaskinen på Matojärvi står det
att den har Bärenstarke Technik.
I min tysthet har jag undrat hur stark denna
björnstarka teknik egentligen är?
Den gamle Eisbär Electric orkar ju knappt upp i
märkbar framåtrörlighet.
Kom igen då, vill jag bara säga till den. Hur jobbigt
kan det vara att bara glida runt isen några varv
per dag?
Efter 14 dagars evigt jobbande i vår lilla stads alla
två ishallar är jag inte så kaxig längre.
Jag börjar också känna mig som en sådan där
isbjörn.
En gammal elektrisk isbjörn som någon dragit kontakten
ur och sedan slagit ihjäl.
Grönt är skönt och vitt är mitt
Var och varannan dag ränner jag på Bumerangen
med mina guldpengar i näven.
Se, de tar inte kort där - men knappt betalt heller.
Så nu har jag fullt med saker och ting för mitt nya lilla
hem utan att vara ens i närheten av utarmad.
Stolar byrå bord säng och en sjujäkla massa porslin.
Gärna lite kantstött och helst alldeles vansinnigt udda
ska det vara.
Och är något inte redan tillräckligt tjusigt blir det snart
det med lite ny färg.
För som man sa till de utstötta barnen på lågstadiet -
Fy vad tråkigt om vi alla vore lika.
Tji för nytt - snart blir det flytt!
Här markeras nya revir på gamla prylar
Tetris - ab imo pectore
En dag som denna hjärtedag funderar nog många över det här
med kärleken.
Jag ägnar mig åt tetris.
Men jag inser att det inte nödvändigtvis måste vara så att
man ska se det hela som ett spel.
Jakten på perfekta kombinationer som sedan bara ska raderas
och ge poäng.
High score och givemefive från polarna.
Tills allt rasat på i en sådan takt att man sedan slår i taket.
Game over och play again.
Det kan ju faktiskt vara något helt annat.
Av de där bitarna kan man satsa på att bygga något stort och
intressant.
Ja, rent av något riktigt vackert kan det bli.
Och när jag tänker på det, kanske det är så att jag sitter här
och funderar på det där med kärleken ändå.
Ab imo pectore - eller 'Av hela mitt hjärta' som vi säger på svenska.
Neuschwanstein
Snusen och jag har ett slott som är nedmonterat i 1500 bitar.
Kör i vind, säger vi och Snusen pysslar ihop bitarna till ramen
medan jag berättar att jag faktiskt varit där.
På riktigt.
Det hjälper föga och pusslet förblir i väldigt många lösa bitar som
vägrar att passa ihop.
Men vad gör väl det, fnyser vi och är lika lyckliga för det.
För Snusen och jag, vi är i alla fall en perfect match.
Ice Ice Baby
Inte utan min ismaskin tänkte jag att mina memoarer ska heta
För en vanlig dödlig skulle man kunna tro att en is
är en is.
En platt kall död is.
Men det vaktmästerliga hökögat ser kolossala skillnader
i isens tjocklek.
Om inte annat med hjälp av borrmaskin och mätsticka.
Och det hyvlas och spolas och slangas och kantfräses.
Ett par dagar senare kan det skilja flera millimeter från
tidigare mätningar.
Så när ni ser en vaktmsätare tuffa runt på sin ismaskin.
Varv efter varv.
Till synes ganska händelselöst och kanske rent av tråkigt.
Då behöver ni inte vara oroliga.
Det är egentligen rena rama bergochdalbanan hon är ute
och åker på.
Och inte helt otroligt ekar ice ice baby... untz untz mellan
hörselkåporna.
Januari
Husen på Terassgatan sken ikapp med solen när den väl kom tillbaka efter vintervilan
Vad hände? Det är många som frågat mig varför jag slutade blogga.
Vadå slutade?
Jag har ju precis börjat.
Börjat jobba heltid. Börjat lägga bud på lägenhet.
Börjat nöta på skatetekniken med mina nya skidor samtidigt som jag
övar att tacklas som en karl på hockeyträningarna.
Börjat ränna på banken och skriva under viktiga papper och försökt
sätta mig in i rörliga räntor och bottenlån och topplån.
Precis samtidigt som solen börjat hitta tillbaka till denna avlägsna del
av jordklotet och min mamma börjat inse att det är hon som måste ta
sig hit på finbesök om hon ens vill se skymten av sin försvunna dotter.
Jag har även börjat inse det fina i att laga lasagne istället för müsli till
middag och läsa böcker istället för facebook statusar.
Så se, här är det då inget som avslutats.
Det råkar bara vara så väldigt mycket annat som har påbörjats.
Just som mamma var på besök bjöd Kirunahimlen på fina pärlemormoln
... och en haj!
