Lajsa

     Vi börjar bli snabbare nu. Särskild tillsyn är vi klara med på sisådär två timmar.





Äntligen tänkte vi efter att ha gjort klart särskild tillsyn på våra
vapen som tar en liten evighet även för den snitsigaste soldaten.
För oss tog det två.
Men nu äntligen skulle vi puttra hem med minibussarna den där
ynka milen till lägret för att kolla hockey och dricka cola och bada
bastu och allt vad det var.
Mina gamla orienterarben var för vansinnigt sugna på en sväng i
den fina tallskogen.
Perfekt med en tidig kväll jublade vi.

Eller va..? Ska vi gå tillbaka? Nu?!?

Jaha minsann. På med stridsutrustning och stridspack.
Fördela pansarskott och sjukbår i gruppen. 
Knäcka lysstavar och sen marsch pannkaka.

Och som på beställning tittade fula troll fram ur den mörka skogen titt
som tätt längs vår väg. 

Du är skadad. Upprätta båren. Ni märker hur långt ni ska bära.
Stå på knä. Ta bort lysstavarna. Plocka isär vapnen. Klara färdiga gå.
Sätt ihop vapnen.
Dra bilen. Här är repet. Jag trycker hur mycket jag vill på bromspedalen.

Svetten rann varm och skön längs ryggen där vi travade på i mörkret.
Även om den sista kilometern var misstänkt vansinnigt lång kunde ingen
ta ifrån oss de ljumma höstvindarna och den tokigt klara stjärnhimlen.
Eller dextrosolen i jackfickan.
Tallarna gungade ikapp där vi sockerchockade spatserade fram och sjöng
för full hals.

Jag vet inte om det var Brittans tidiga verk eller uppåttjacket i tablettform.
Men jag var för himladens lycklig över att vi slapp åka bil.





                            Dagens låt.  Och hela natten lång.