Lajsa

Något har hänt den här sommaren. För första gången sedan evigheters evigheter har jag faktiskt läst klart en hel bok.
Och inte bara en.
Det hela började när jag hoppade mellan bussar och färjor på väg till Åland. Då sitter en lagom tjock pocket fint.
För väl framme skulle jag ju bara jobba rumpan av mig och inte ha tid att läsa.
Fast ganska ofta fick faktiskt rumpan känna sig nedslagen på den öde ön.

Tur var det för då fick jag sitta i skuggen med Katja. Vi trivdes ihop. Hon behövde fly från Prag med sin familj när hon var liten, vilket jag inte ens hade en aning om att folk gjort.
Prag?!
Där som var så trevligt och rekordbilligt på vår tågluff.
Men jaha, avlyssningsapparater i vardagsrummet och öststatsutbud i klädaffärerna.
Jag förstår.
Även om min allmänbildning inte sträcker sig så värst långt så förstod jag ändå så mycket annat.
Hur det är att vara en liten 8-årig flicka med grubblerier och funderingar känns ju som igår.
Eller ibland idag. 
Hopplösa föräldrar som inte förstår nånting och barnvaktstanter som luktar konstigt. Sådan där konstig lukt som sticker illa i barnnäsor.
Och annat mys som man trot eller ej kan dela med en unge från ett annat land och annan tid.
Fantastiskt.

Sommarbarn av Katerina Janouch är en sådan bok jag önskar att jag själv skrivit.



Trots att jag försöke läsa de sista sidorna så långsamt det bara gick så tog boken slut ändå. Jag rotade runt lite i bokhyllorna i rummen jag städade om mornarna och en av få icke-finska, lagom tunna böcker som jag hittade var en Harlekin-bok.

Aha, tantsnusk!

Dom har man ju hört talas om. Tyvärr var det den uslaste bok jag någonsin läst. Hur barnet i slutet blev till är ett mysterium.
Antagligen genom handtag eller famntag.
Eller något annat töntigt den brutalt dåliga författaren inte lyckades få fram.
Besvikelsen var total.

Så när jag bäddat ännu ett rum på Glada Laxen hittade jag en bok som var lite väl tjock, nästan skrämmande, men hade en tjusig framsida. Sidney Sheldon låter kanske som en snygg baywatchbrud men är en rar farbror. Fast med läskigt amerikanskt fixade tänder.
Spännande.
Dessutom skriver han lika spännande som han ser ut. Efter att ha skummat igenom de första sidorna var jag fast.



När himlen faller ned är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det låter kanske lite väl vanligt med en journalist som börjar nysta i mord, men den här var speciell.
Bara en sådan sak som att hjälten har en 12årig adoptivson med stympad arm? Vem kommer på det? För att inte tala om alla trisseltrassliga intriger och spel. 
Jag vet numera vad superhemliga Krasnojarsk -26 är och vad det är för typer som jobbar på FRA.
Egentligen.
Hur många författare skriver så att man varken märker när en åttaårig parvel har ner flaggstången eller står bredvid en och vattnar gräsmattan till swimmingpoolsbristningsgränsen?
Det gör herr Tandrad.

Restaurangen fick klara sig utan flagga ett par dagar men inte gjorde det mig något.
Jag var ju fast i boken.

No book is too tjock anymore.