Sweet dreams
När vi var små satt Therese klistrad framför Cityakuten varje måndag.
Eller tisdag.
Eller vilka kvällar det nu var som jag fick sitta ensam kvar på golvet med Barbie och hennes vänner medan Therese slukades av alla snygga läkare.
Och blod och slangar och pipande maskiner och hjärnsusbtans.
Hennes fascination var ungefär lika stor som min panikslagna skräck.
Men så har Therese alltid varit lite tuffare än lilla sparvbensspinkiga jag som svimmade bara av att ta blodprov på vårdcentralen.
Nu springer Therese runt på kirurgavdelningen och uppfyller sin stora dröm.
Någonting säger mig att jag kanske borde bli rädd när min bästa vän entusiastiskt berättar om hur de tömmer varandra på blod.
Sticker varandra på lektionstid.
Och på helgerna.
Alldeles frivilligt.
Men jag tar det lilla lugna. Känner faktiskt hur jag blir alldeles glad.
Och förväntansfull.
Tänk att drömmar verkligen går i uppfyllelse.
Nu är det bara att vänta på att resten också ska slå in.
Jag blir så himladens nyfiken på hur det kommer att vara.
Hur det kommer att kännas.
När vi far fram med varsin Ken i rosa cab.
Honey I'm hooome!
