Lajsa

       

Det är fascinerande hur hjärnan fungerar. Lördagens goda ide var att ge
sig ut på en springrunda. Mota bort de där bacillerna i snorgångarna och den
envisa tröttheten en gång för alla. Och så lite endorfinlycka till på köpet.

Jag och mina spänstiga tajts spurtade förbi en hunk med hund.
Och fantiserade om hur han bara ville ha mig.
Sedan ett par medelåldersrunda tanter.
Som bara ville va mig.
Vid nästa övergångsställe tog det dock stopp.
Röd gubbe.
Och verkligheten kom ikapp.

En hink med kallt vatten som sköljs över en.
Synfältet som blir till myrornas krig.
Den där känslan av att vilja kräkas ut och in
på hela kroppen tills bara skinnet är kvar.
Men jag kan inte kollapsa nu! Inte här?!

Det var nog inte bara vetskapen om att min fanclub 
och mina bittra fiender sakta kom ikapp bakifrån som
fick mig att springa rakt ut i trafiken utan att vänta på grönt.
Det var nog snarare den där underbara illusionen som aldrig sviker.
Den som behövs ännu mer i vissa situationer än andra.
Vare sig det är grönare gräs eller skönare asfalt
att krypa ihop till en boll på som man är ute efter.
För vi vill ju så gärna tro. Och helst få uppleva.
Att det alltid är åtminstone lite bättre någon annastans.
På den andra sidan.

Om det så bara handlar om ett övergångsställe.




                                                                                       Bra tänkt hjärnan!