Lajsa

Där satt vi rakt upp och ned mitt uppe på fjället med varsin varma koppen.
Alldeles tysta.
Det fanns liksom lika lite att säga som något att se där i regnmolnet när skymningen kom smygande.
Lite väl ruggigt och hungrigt för småprat.
Lite väl många kilometer i benen för att vara alldeles pigga och glada.
En sak var vi dock överens om.
Våra vänner från där hemmavid skulle nog inte se tjusningen i vårt val av fedagsnöje.

Det är det nog bara vi som gör.