Lajsa

Dagen tog slut innan vår vandring gjorde det.
Himlen var alldeles rosa långt där bortom fjälltopparna.
Innan det blev natten.
När vi kom runt krönet på berget kikade fullmånen fram.
Plötsligt blev det ljust igen. Snön lyste och gnistrade.

Och där pulsade vi fram alldeles tysta på led.
Vi hade trott att vår lilla utflykt skulle gå lite fortare.
Att det skulle vara lite mer barmark.
Men nu gick vi där mitt ibland tusen miljoners miljarder iskristaller
som frasade och krasade när vi plöjde oss fram.
Det kändes nästan overkligt.
Tänk om jag bara drömmer?

Nästa sekund låg jag där raklång.
Undrar om flaskan i ryggan är hel? Undrar om något i mig är helt?
Och medans jag sedan undrade hur jag överhuvud taget skulle ta
mig upp igen hade jag kunnat, om det inte gjort så förbannat ont,
tänka en positiv tanke.
Att det var visst på ritkigt ändå.

Fast det hade räckt om någon nöp mig i armen.