Lajsa

Det är vid sådana här tillfällen man ska säga något fint.
Som att jag kommer ihåg första gången vi sågs.
Men det gör jag inte.

Antagligen låg vi som små dreglande amöbor i varsin vagn.
Ganska troligt möttes vi för första gången någonstans på de
där två hundra metrarna mellan våra likadana radhus.
Det enda som skiljde oss åt under så många år.
200 meter som på senare år växte till 200 mil.
Utan att vi är längre ifrån varandra.

För det är det som är det fina när man känt någon så länge
att man inte har en chans att komma ihåg någon början.

Då finns det förhoppningsvis inget slut heller.