Lajsa

Det är så himla gulligt. Egentligen. Trots att
de har alla odds emot sig hänger de ihop ändå.
I vått och torrt.
Många gånger åker de på stryk och får plåstras om.
Men någon slags mening måste det ju finnas.
Varför skulle det annars bli just dom?
Med lite extra kärlek och omvårdnad ska de nog
hålla ihop länge till.

Mina tår som inte tål löpning och
mina fötter som hemskt gärna springer.





                       "Romeo take me somewhere we can be allone
                          I'll be waiting, all there's left to do is RUN"
                                       Love Story - Taylor Swift

Snusen är hemma igen! Som jag längtat.
Från att ha varit hos mor och far där man får äta
minst tuuusen mjukmackor med huuur mycket pålägg
som helst är hon nu tillbaka där vi knaprar knäckebröd.
Med en klick smör på sin höjd.
Och från att ha varit på förfest med fem brudar och lika
många rejäla dosor karlsnus är hon nu tillbaka i vardagen
hos mig och mitt fjolliga laktristjejsnus.
Som dessutom öppnas töntigt sällan.

Så för att Snusis inte ska längta tillbaks på momangen
rusar jag i förebyggande syfte till ica.
Det blir ju knappast kött och sås och potatis.
Nä, dillstuvad till och med?! Berätta mer.
Men det blir det finaste man kan köpa med vår matbudget.
Och med vår syn på kärlek.

Blodpudding 7,90:-


                    Med vår hemkokta lingonsylt förstås.

Det var en gång två bästisar som bodde tillsammans på 22kvm.
Lajsen och Majchen.
Det var stökigt och bökigt och trångt och alldeles....
...alldeles underbart.

Vi uträttade stordåd som att inreda en walk-in-closet, extra plugghörna,
gästrum, hemmagym och skafferi bara genom att hyra ett extra förråd.
Vi satte världsrekord i språng till ica när vi fem i nio på tisdagkvällarna
kom på att vi skulle fira lillfredag.
Vi hade galna fester på taket med våra galna grannar och hatade ivrigt
Gravida Kvinnan och hennes katter som till slut ringde polisen bara vi
andades för högt i korridoren.
Vi lyssnade på världens härligaste bästa bitterljuva Allt du är med Loke
tills Michas öron blödde lika mycket som mina ögon grät.

Men mest av allt låg vi och pratade om kvällarna och oroade oss för framtiden. 
Undrade vad det skulle bli av oss när vi blir stora och hur det ska gå?
Ända tills vi kom till den stora insikten om hur det ligger till.
Hur kärleken är som en aladinask.

Nu några år och flyttlass senare, efter att ha tuggat i oss både nitlotter som
romrussin men även finfina trillingnötter, har åtmintone Majch fått skutta
vidare till nästa lager.
Och hittat sin drömprins.
Tänk om vi vetat då det vi vet nu. Hur bra det skulle gå för oss.
Trots allt.
Hur ingenting är omöjligt och att han faktiskt fanns där ute.
The one and only.
Den vita pralinen.

Som visade sig vara svart.







Michapicha

Du vet den där sköna känslan. När du bara flyger fram.
När hela livet känns som en musikal.
Ain't no backe braaant enough!
Sedan kommer Björn Rosenströms överentusiastiska Sockiplast-visa.
Du bara svävar fram på små rosa moln.
Och vill bara ha mer. Det får inte ta slut.
Flyga lite till.
Lite längre.

På dina adidas-randiga rosa moln.

Ibland vill man bara bita sig i kinden. Eller tungan. Eller armen.
Eller vad som helst.
Bara bita ihop helt enkelt.
Men så forsar tårarna ändå och snoret kommer hack i häl.

Då går jag ut i mörkret för ett som är säkert är att Allan kommer som ett skott.
Han bits inte alls.
Han bara slickar och tvättar och naffsar lite.
Och jag klappar och kliar och gosar tillbaka.
Så spinner han och kurrar och sträcker på sig.
Bara för att vi har det så bra.
Varmt och mysigt och lent och hårigt.

Efter en liten evighet får Allan nog och skuttar iväg.
Hej då Allan, ropar jag ut i mörkret.
Så är den biten klar.

Då är det bara att snyta sig.




                               

- Nu har jag varit singel i nästan en månad. Syns det någon skillnad, tycker du?
- Ja, du ser mycket mer... eh... självständig ut! Och nyfiken!
Du liksom spanar efter en hunk i vassen hela tiden.

Det är förstås bara orutinerade singlar som spanar bland obebodda öar i ytterskärgården.

Det känns faktiskt helt okej. Näst intill bra.
Det är inte slutet utan början på något nytt.
Jag vet att det är rätt.
Det är lugnt.
I hela kroppen.

Ena sekunden alltså. Nästa går jag itu.
I tusen bitar.
Konfetti som blir en enda röra.
Det är inte sant? Det kan inte vara sant!
Det får inte vara sant.

Men det är det.

... när man efter arbetsveckans slut kommer hem, somnar raklång på hallgolvet och en stund senare vaknar i en pöl av dregel


Man vet att man har världens bästa pojkvän....

... när han säger att man inte alls ser ut som ett vrak trots att man är så  trött att man grinar som en 2-åring och dessutom ger en en puss trots att man snorar som en hel dagisavdelning

Där är han. Bäst i världen.

Den kärlekskranke: Jag vill också ha någon...

Den vise: Ja, men du har inte gått igenom tillräckligt många idioter än bara.

Den kärlekskranke: Men måste man verkligen det...?

Den vise: Ja det är så det funkar. Du har ju egentligen inte haft nån riktig idiot än. *Censur* är ju typ den värste och han räckte ju faktiskt inte särskilt långt på skandal-skalan. Dessutom har du ju redan haft en seriös bra kille. Det är som med en aladinask. Du har redan huggt den vita chokladbiten på det här lagret och nu måste du tugga i dig lite romrussin och körsbärslikör innan du får börja på nästa. Man får faktiskt inte tjuva från andra lagret!

Den kärlekskranke: Va får man inte? Men...

Den vise: Ja men det finns ju många goda också i väntan på nästa lager. Som höstnougaten är ju fin, du vet dom där små löven...

Och så var det dags för idolerna att sjunga den låt tittarna röstat fram.

- Patrick, vilken låt skulle du välja åt mig?
-  Här kommer Pippi Långstrump (Utan att tveka en sekund)
- Haha, va....
- Eller har Ronja Rövardotter nån låt?
- Ja, ett vårvrål....

Men annars tror jag att jag upplevs som väldigt mogen, glamorös och civiliserad.