Lajsa

Mamma körde en stenhård antirökkampanj när vi var små.
Andra laster däremot är det fritt fram för.

King.com är den senaste.

Jag är en riktig julhitler. Kvällen innan julafton ska granen kläs.
Tomtar och ljusstakar ska stå på rätt plats.
Lite knepigt när vi nu bor i ett nytt hus med andra skrymslen och vrår.
Jag ska sätta upp julkyrkan och min lillebror änglaspelet.
Sedan ska vi leta efter ljus och hitta de längst in i smala skåpet i köket.
Och änglarna ska plinka tills mamma får fnatt och vi blåser ut dem.

Och det är bara kvällen innan dopparedan.
Självaste julafton är ännu mer minutiöst fastspikat.

Ett litet aber är dock om man är skilsmässobarn. Moderna familjer tenderar att
varken hålla sig till mallar eller konstanta former.
Så där satt jag på en pall hemma hos min farbror och kikade med ett öga på
Kalle Anka och med det andra på alla nyfunna främlingar.
Min nya släkt.
                                 
Min farbrors nya tjej, hennes bror och föräldrar.
Och den nya färska bebisen.
De gamla barnen som sprang mellen min farbror och deras mamma ett kvarter bort.
Precis som min fasters nya killes barn också fick kila iväg.
Jag och lillebror höll oss i alla fall på plats med vår pappa.
Vår halvbror saknades dock som var hela dagen hos sin mamma.
På kvällen åkte jag i min tur hem till min.
Och mammas nya man och en plastbror och en extra farbror.
Brorsan åkte till sin blivande fästmö för att så småningom utöka familjeträdet ännu mer.

Hänger du med? Inte riktigt enligt kärnfamiljsschemat.
Men i år är jag tillräckligt stor för att inse det vitkigaste. Trots kalabalik i julklappsutdelningen när alla skulle vidare till sina andra nära och kära och före detta favoriter var vi ju tillsammans.
I nya former och hopbakningar.
Men ändå.
Vi var tillsammans och lyckliga och proppmätta.

Det är ju faktiskt det som står högst på önskelistan. Och nya skidvantar förstås.
                                                                         

                                                                         

                        Och inget till mina andra kusiner 
                        heller. De kanske blir lite trumpna.
                        Sally är nämligen den enda kusinen 
                        som får julklapp av mig i år. 
                        I rättvisans namn dock.

                        Hon har ju inte fått någon förut.


                        

Jag tror inte mina ögon. När jag var liten och mina småkryp
till kusiner var ännu mindre var vi hela somrarna i farmors stuga.
Verkligen hela somrarna.
Hanna och Mattias var verkligen jättesmå.
Och jag var deras jättestora idol.

Mattias plockade farmors enda vita ros till mig på min födelsedag.
Och HannaPanna från Kannadanna var alltid hack i häl
med sitt krulliga hår och sin slitna gamla åsna.

Nu är de snygga som få. Borstade och kammade.
Utan skogsvägsgrus i skrubbsåren och myggbettsbölder
som bara kan botas av farmors livsfarliga salubrin.

De verkar ha blivit stora på något vis?



Bilder från Hannas blogg.

Idag var dagen då jag tog tag i den eviga frågan var sjutton det är som jag bor egentligen? Jag har faktiskt inte haft någon vidare koll på det. Alltså, var jag bor enligt viktiga papper och register och där min viktighetspost dimper ner.

För snart två år sedan låg nämligen jag och Therese och viftade på tårna vid en poolkant någonstans utanför Rom. Just som vi låg där och njöt av att vi höll vår tågluffarbudget när vi bara tog en fanta till lunch fick jag ett sms av mamma:
Hej idag har vi köpt gula huset. Jättefint! Flyttar 14 dec. Puss och kram
Jahaa det gula huset... typ vilket gula hus?

Det visade sig ligga i Bromma och Brommat visade sig ligga någonstans i närheten av stan.
Så nära att det bara blir två klipp på bussremsan istället för tre.
Låter trevligt, sa jag och flyttade genast hemifrån och tillbaka till gamla kära Sollentuna.
På den vägen är det.
Så idag packade jag cykelkorgen och gav mig av. Sicksackade fram mellan totalt okända vägskyltar.
Abrahamsberg? Riksby? Olovslund?
Brommaplan kände jag i alla fall igen - Sveriges mest olycksdrababde rondell.
Jag trampade vidare allt jag kunde med livet i behåll.
Ängsby?
Ah, en riktig camping med riktig vattenrutschbana och glasskiosk. Bådar gott.
Ålsten?
Låter ju inte helt snyggt.
Men det visade sig inte vara fulare än att det fanns villor som slott och en stor fräsig båthamn.
På en en skylt stod det faktiskt slott. Alltså ett riktigt.
När jag läst halva informationsskylten insåg jag att snuskungen som bott där inte var en snusk-unge utan en snus-kung.
Minsann, tobak alltså. Sen läste jag inget mer.

Jag kikade på alla små skyltar jag kunde hitta om båttorp och stora träd.
Gamla farbröder och 30-talets funkishus.
Så där höll jag på hela dagen. Trampade fram och tillbaka så mjölksyran sprutade i lår och skinkor och svetten kliade under hjämlen.
Fem timmar senare tyckte jag ändå att jag hade lite bättre koll.
När jag väl hittat hem igen alltså.

Det bästa av allt var när jag susade fram på en av kommunens lagom breda tillrättalagda lite-natur-åt-folket-stigar i skogen, där borta vid...
vahettere... Ålsten?
Hursomhelst.
Där hittade jag en liten slingrig avstickarstig som ledde ner till vattnet.
Bortom alla gator och brus. Bara en och annan båt som tuffade förbi.
Vågor som skvalpade och lövsus i träden.
Det endaste enda som kom åt mig där var vinden i håret och solen på näsan.

Då kände jag mig faktiskt hemma.