Lajsa

Jag är en riktig julhitler. Kvällen innan julafton ska granen kläs.
Tomtar och ljusstakar ska stå på rätt plats.
Lite knepigt när vi nu bor i ett nytt hus med andra skrymslen och vrår.
Jag ska sätta upp julkyrkan och min lillebror änglaspelet.
Sedan ska vi leta efter ljus och hitta de längst in i smala skåpet i köket.
Och änglarna ska plinka tills mamma får fnatt och vi blåser ut dem.

Och det är bara kvällen innan dopparedan.
Självaste julafton är ännu mer minutiöst fastspikat.

Ett litet aber är dock om man är skilsmässobarn. Moderna familjer tenderar att
varken hålla sig till mallar eller konstanta former.
Så där satt jag på en pall hemma hos min farbror och kikade med ett öga på
Kalle Anka och med det andra på alla nyfunna främlingar.
Min nya släkt.
                                 
Min farbrors nya tjej, hennes bror och föräldrar.
Och den nya färska bebisen.
De gamla barnen som sprang mellen min farbror och deras mamma ett kvarter bort.
Precis som min fasters nya killes barn också fick kila iväg.
Jag och lillebror höll oss i alla fall på plats med vår pappa.
Vår halvbror saknades dock som var hela dagen hos sin mamma.
På kvällen åkte jag i min tur hem till min.
Och mammas nya man och en plastbror och en extra farbror.
Brorsan åkte till sin blivande fästmö för att så småningom utöka familjeträdet ännu mer.

Hänger du med? Inte riktigt enligt kärnfamiljsschemat.
Men i år är jag tillräckligt stor för att inse det vitkigaste. Trots kalabalik i julklappsutdelningen när alla skulle vidare till sina andra nära och kära och före detta favoriter var vi ju tillsammans.
I nya former och hopbakningar.
Men ändå.
Vi var tillsammans och lyckliga och proppmätta.

Det är ju faktiskt det som står högst på önskelistan. Och nya skidvantar förstås.