Lajsa

                                                                                      
Igår kväll tyckte min käre mor att jag var tossig som skulle ut och gå
så sent som efter elva. Trots att jag är tjugotre år och bor hundrafemtio
mil hemifrån så fortsätter min mamma att vara just mamma.
Bara runt kvarteret då!
Det är ju kolsvart ute!
Ja i södra Sverige ja, fick jag påminna min gamla norrbottning till mams
innan jag gav mig ut i det där nästanmörka blåa skenet.

Det är det som är det fina med Kiruna. För att inte tala om gruvan och alla
andra små fjälltoppar som omger staden. Åt vilket håll man än spanar så
blir blicken så nöjd att det sipprar ända ner till hjärtat.
Får man dessutom sällskap på kvällkvisten kan man gå runt i flera timmar.
Ända tills det ljusnar där vid ett. Och sedan gå lite till.
Det gjorde vi.

Idag faller snöflingor stora som lovikkavantar och solen lyser ikapp med dem.
Väl inne skakar väggarna igen. Det är underjorden som stökar och står i.

Det är sådana där märkliga saker som bara händer i Kiruna. 
Och efter två år här är jag fortfarande sådär alldeles tossigt nykär.





                                       Kiruna piruna, älskling pälskling