Lajsa

Det är sista veckan på vår berömda sockerstrejk nu.
Det har liksom gått över förväntan. Hittills.

Vi har bakat muffins till syjuntan utan att slicka skålen.
Gjort ett mästerverk till Halloweentårta utan att nyfiket smaka.
Tittat på Jockes oförskämda mängder lingonsylt till blodpuddingen.
Flera kvällar i rad kännt doften av kladdkakemästare Kristians 
kladdigaste kladdkakan-experiment utan att döda.

Så idag kom den hårdaste prövningen av dem alla.
Bokstavligen.
Som en blixt från klar himmel låg jag plötsligt där nedbrottad
på rygg med Snusen på alla fyra över mig.
Med något galet och hysteriskt i blicken.
Likt en mellanstadiemobbare försökte hon pressa in en
pepparkaka i munnen på mig.
Få mig att förlora och ge upp.
Men icke då.

Dock fick hon mig att nervöst tugga i mig alla mina naglar.
Nu är det inte längre blodpudding eller smaka ballerinas
nya pepparkakskex som jag längtar mest till.
Den här sockerstrejken har gått in i en ny fas.
Och jag hoppas att veckan går fort.

Innan dess går ingen säker.