Lajsa

Någon som hört Mc'Donalds värdelösa radioreklam?

"Det finns många funderingar om Mc'Donalds, här är en:
- Lär man sig något speciellt på Mc'Donalds? Ja förutom att steka hamburgare då...
- Ja visst man lär sig bland annat att ge god service, arbeta i lag, hantera stress...."

...och så smörar gubben på om hur bra det är att jobba på Mc'Donalds.

Som gammal medarbetare skulle jag vilja tillägga lite här:

Man utvecklar ett oerhört bra balanssinne, eftersom fritösen läcker ut snorhal olja på hela golvat och om man inte passar sig kan man få upp väldigt hög fart, snubbla på en lös klinkerplatta och fara rakt in i läskmaskinen.

Man lär sig mycket om kost. För den som trodde att lök var en liten knöl som växte i jorden får lära sig något nytt när man får se Mc'Donalds frystorkade lök som kommer i bitar och bara ska ligga i blöt en stund för att bli en härlig lökbit till burgaren.

Man lär sig att hantera människor i krissituationer, Ett bra exempel är vrålhungriga byggjobbare som hänger på låset när man öppnar. De är stora som hus men blir griniga som små barn och fly förbannade om det inte finns 28 Bigmac till dem var 7 sekunder efter att resturangen öppnat.

Och appropå det där med att vänta... Äntligen får man någon slags tillämpning av det där flummiga om olika tidsrymder och dimensioner som man lärde sig i fysik B.

Jo, så här är det: Killen i köket säger att Mc Chicken utan lök och med glutenfritt bröd ska ta 3 minuter. Dessa  3 minuter är en hel förbannad evighet för människan som beställde den och personen i fråga hinner få allvarligt stresspåslag, grava humörsvängningar, hjärtattack och uppleva jordens undergång innan han har sin krångliga beställning i handen. Som kassörska sneglar man på klockan och ser att kökskillens 3 minuter tog 14 minuter i den verklighet som man själv lever i. Alltså nånstans mitt emellan vad de två andra människorna upplevde. Intressant.

Man lär sig att ha många bollar i luften, eller rättare sagt många olika varinater på menyer i minnet. För när en 4barnsfamilj med virriga föräldrar kommer in och ska beställa mat till alla och dessutom ångra sig 32 gånger var så kan man inte hålla på att knappa in alla olika varianter de kommer på. Från det att man trycker på första knappen på kassaskärmen till dess att man tagit betalt och tryckt på serverad-knappen får det nämligen inte ta mer än 1 minut. I så fall inträffar en katastrof. I alla fall blinkar det rött på skärmen och arbetsledaren blir butter när han/hon tittar på dagens statistik för lunchruschen. Därför är det alltså bättre att komma ihåg vad familjen virrpanna rabblar upp till dess att det verkar som att det bestämt sig, sedan knappa in det, hiva fram käket fort som fan, ta betalt som om det gällde livet och sedan le och säga smaklig måltid. Annars förstörs ju McDonalds policy.

Man lär sig att uppmuntra folk. I alla fall till att köpa något mer. "Vill du ha plusmeny? Större läsk och större pommes frites. En dipsås till det? Kaffe efter maten?"

Man lär sig att se det fina i människor och att tro på sig själv. För det måste man när det kommer in en överdrivet snorkig och sjukt otrevlig östermalmstant som frågar lilla du hur länge den där Mc fishen egentligen legat där? Man hojtar in till köket där någon ropar att den bara legat i 2 minuter. Man vet att den egentligen legat i 42 minuter. För att kunna ljuga sig blå och säga bara 2 minuter krävs det ju att man tror på det själv! Och även om det inte verkar som det, så måste man ju tro att dte finns något fint även i sura kärringar som hon. Annars skulle man aldrig orka gå till jobbet nästa dag.

Sist men inte minst lär man sig att uppskatta varje jobb man har efter detta. För vad man än tjänar och vad man än gör så kommer man aldrig mer att tjäna så lite för att svettas så mycket och severa så mycket onyttig och flottig mat till så många.

Så smörgubben, ta och harkla fram det också i nästa reklam va?