Arabiska
Ni vet, man kikar ut genom fönstret och börjar fundera på hur den där låten går?
Undrar om brevbäraren är man eller kvinna?
Tänk om jorden verkligen är platt ändå?
Och hur högt är det där huset mitt emot egentligen?
8 våningar idag med.
Sedan fokuserar jag en stund men nya grubblerier sätter snart stopp.
Trots att jag verkligen försöker.
Frågor klurigare än hur klimatförändringarna ska sluta och på hur många sätt man egentligen kan klassificera alla dessa kärr och mossor på?
Hur jag än vrider och vänder på det går det bara inte att reda ut.
Den största frågan förblir ett mysterium.
Va fan har jag skrivit egentligen?
I mammas skafferi
Borde så mycket.
Mest, bäst och flest.
Då kan det vara en liten tröst att kika in i mammas skafferi.
Några lugnande ord mellan bakpulver och karameller.
Tack.
Det ska jag komma ihåg.
Äntligen
Om än bara i små blyga mängder så här till en början.
Men ändå.
Vi vet vad det betyder.
Nu är det snart slut på nattsvarta kvällar.
Inga fler asfaltsgrå gator och betongtrista trottoarer.
Snart är hela staden vit.
Vi går mot ljusare tider
Vår sista dans
" Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans "
Melissa Horn
Melissa Horn - Vår sista dans
Vår lilla stad
Det fina med Kiruna är att man blir glad för så lite. Det är bara i Kiruna som man kan bli så glatt överraskad över att få se hela 10 pers på gatan.
Samtidigt.
Och det är bara här man tycker att stan har ett enormt utbud om man i bara farten lyckas gå fel och går in på Dressman istället för systemet vägg i vägg.
Du, det finns lite att välja på ändå.
Efter skoaffären och systemet var dock shoppingrundan avslutad.
Då begav vi oss ner till coop med ryggsäckarna på.
I Kiruna får man nämligen se töntig ut. Speciellt om man vill smälta in.
På vägen hem i solskenet var vi alldeles sprudlande lyckliga.
Med ryggsäckar fullproppade med tonfiskburkar och nötter och annan studentmat.
Och varsit par klackisar.
Hör och häpna.
Jag vet inte om vi var mest nöjda över att vi hittat skor för bara 19 kronor eller den nya upptäckten att man faktiskt kan räkna coop till en skoaffär också.
Två skoaffärer i samma stad alltså.
Vi blir verkligen glada för ovanligt lite här uppe.
Eller så har vi lärt oss att uppskatta ovanligt mycket.
Kladdkake-bake-tävling 2009
Polly, marshmallows, lime, chili, morötter, apelsin, kokos...
Och extraliv-svampen från Super Mario.
Det fanns ingen hejd på de hemliga ingredienserna.
Men i magen fanns det både stopp och hejd och en botten.
Det frestar på att provsmaka 9 stycken olika kladdisar kan jag lova.
Men vad gör man inte för den ädla sporten Kladdkakebakning.
Hur det gick?
Vår banankladdis låg i delad ledning och fick sedan stryk i extraomröstningen.
Men vi är inte bittra.
Dubbelnougaten var också fin.
Grattis Kristian!
When 2 becomes 1
Lite för att vi delar mjukosttub och tonfiskburk.
Mest för att vi är mellanstadiebästisar.
Eller snarare tar igen att vi inte ens kände varandra när vi var mellanstadiegamla.
Vi tar igen det med stormsteg skulle man kunna säga.
Kan vi inte dela på något så har vi likadant.
For sure.
Ryggsäckar, underställ, liggunderlag, kåsor, sporkar, vattenflaskor, ja hela kittet.
Och när vi kryper ner i tältet efter att ha tagit varsin nöt ur varsin likadant ihopblandat godispåse så ligger vi där och pratar och fnissar.
Som överlyckliga åttaåringar som tjatat till sig att få sova över.
Men det många inte vet är att det en kväll gick lite längre.
Till och med steget längre än den gången vi var ute och joggade i våra reflexvästar och likadana pinsamt kritvita sprillans nya joggingskor, likt ett par campingpensionärer i likadana tränignsoveraller.
Nej den här kvällen var verkligen något extra.
Vi var nämligen inte Lisa Röd och Lisa Svart längre.
Snusen och Rödis.
Vi var plötsligt två Lisa Röd.
Sommaren är över
Det har den kanske egentligen varit lika länge som det varit frost på nätterna, mörka kvällar och kala grenar.
Men det blev så tydligt igår kväll.
Var jag än legat och latat mig i sommar har Ayla varit där.
I hammocken. På gräset.
Inne på sofflocket med fönstret på vid gavel och regnet som öst ned utanför.
Men så igår tog hon sitt pick och pack och försvann.
Plötsligt var vi på sidan 538.
För varje saga har sitt slut.
Och lyckligtvis även en fortsättning.
Vi ses i Hästarnas dal.
Liftarens guide till galaxen
Först var jag lite skeptisk, storstadsbo som man är. Men alla mördarfantasier gick upp i rök när Erling svängde in till vägkanten och plockade upp oss.
Han visade sig vara en av de gladaste farbröder som går att finna från Lapplands inland.
Pratglad var han också.
125 km till Kiruna gick fort.
Han hann berätta om sin syskonskara på sju som alla åkt linbana upp på fjället för att kalasa i en stuga.
Till och med deras äldsta syster på 85 år och deras avlidne bror var med.
Allihopa.
Så berättade han om sina fem egna barn och den timrade stugan de bott i med äggoljade väggar och exfrun som drivit örtagård och varit lite av en häxa.
Cancer har han haft också. För 30 år sedan.
Det var dock en bagatell så länge man bara håller humöret uppe.
Man måste vara lite naiv och åtminstone tro att allting är möjligt.
Det är roligare att planera fest än begravning.
För det viktigaste av allt, fick vi lära oss, är att aldrig ta ut sorg i förskott.
Men glädje däremot!
Ja må dom leva
Min lillebror och reservlillasyster fyller år på samma dag, den 19e september.
Mycket praktiskt.
Men när jag satt där uppe på fjället och skickade glada födelsedagshälsningar på löpande band stack det plötsligt till i hjärtat.
Jois fyller 21 och har för länge sedan slutat tjata på mig om att köpa ut snus åt honom.
Och Ällun fyller 20.
Nu kan hon också gå på systemet själv minsann.
Dom små liven....
Vad ska dom nu ha sin gamla storasyster till?
Friday Night Live
Alldeles tysta.
Det fanns liksom lika lite att säga som något att se där i regnmolnet när skymningen kom smygande.
Lite väl ruggigt och hungrigt för småprat.
Lite väl många kilometer i benen för att vara alldeles pigga och glada.
En sak var vi dock överens om.
Våra vänner från där hemmavid skulle nog inte se tjusningen i vårt val av fedagsnöje.
Det är det nog bara vi som gör.
Snälla snälla snälla
Viiksisiippa
Först kände jag mig som en dålig blivande naturvårdare. Det kanske inte verkar så himla svårt att välja ut en art av 3 500 rödlistade arter.
Nej, men det svåra är att känna den brinnande passionen för en liten lav och orka skriva på en rapport fram till jul för att rädda denna lilla torra sak från utplåning från jordens yta.
Jag är ledsen, men jag kan inte säga att en lav skulle få mitt hjärta att gå itu om den försvann.
Eller en mossa, eller en jäkla obegriplig starrsort, eller...
Så plötsligt bara var han där. Såg på mig med sina små pillimariska ögon.
Den minsta av sin sort, alldeles lurvig och med det fantastiska finska namnet Viiksisiippa.
Mustaschfladdermus på svenska.
Mitt hårda, och ja orättvisa, naturvårdshjärta bara smälte.
Klart att du ska få finnas kvar.
What ever it takes, kompis.
Cave rolls
Man lär sig något nytt varje dag. Som att om det är trångt i grottan kan det vara lättare att rulla sig fram än att krypa.
Vi kallar det cave rolls.
Och även om passagen kan verka omöjligt trång så går det faktiskt. Bara man lägger sig på mage med huvudet på sniskan och pressar sig igenom på den rätta millimuttern.
Om det så krävs ett par djupa andetag och några skräckslagna tårar.
På vägen tillbaka efter en sväng i gångarna gick "magpressaren" som en dans.
Trots en rar klasskamrat som påminde oss om den brutala massan berggrund vi hade över huvudena och de oexisterande nödutgångar.
Och trots att jag växt på vägen in.
Men varken på längden eller tvären.
Som tur var, då hade det blivit tight.
Utan på det där andra viset. När man har klarat något riktigt läskigt.
Helt plötsligt var jag lite starkare. Lite tuffare.
Lite mer bergsäker på mig själv.
Day of the living dead
Ni vet, man slår upp ögonen och undrar varför man ligger där raklång med alla kläderna på?
Man funderar på varför lamporna är tända och vilken dag det skulle kunna vara?
Resten är det dock ordning på.
Mobil, kamera, nycklar, leg, tesked allt kom med hem.
Eller vänta, en tesked?!
Det måste helt enkelt vara dagen efter en lyckad kväll.
Insparkilainen
Idag är det hopp och lek hela dagen lång. Stim och stoj. Klackarna i taket.
Vi har inspark för de nya naturguiderna.
12 tappra själar har tagit sig upp till Kirunas vilda studentliv.
Kanske låter futtigt?
Kanske det är.
Även om man skryter med att en liten skara space master-utbytesstudenter från asiatiska high tech-länder också kommer på middagen ikväll låter det inte särskilt ballt för någon som kommer från en riktig studentstad.
Men vi misströstar då inte.
Här håller vi modet uppe och ser det från den ljusa sidan.
Mindre disk och mera vargtass till oss.
Och det är liksom bara välkomstdrinken.
Förstå hur många vi blir sen när man börjar se dubbelt.
Wake me up when September ends
Det finns en mening med allt, säger de.
De som inte vet någonting.
De som aldrig varit med om det värsta,
mest fruktansvärt meningslösa.
Mitt i livet. Mitt i allt.
På en elfte septemberdag som denna.
Helt utan mening.
R.I.P.
Förortsungen goes wild
En susande dånande sådan.
Jämt när jag var ute i skogen och rännde låtsades jag att det var en norrländsk fors.
Numera bor jag i mina drömmars norrland. Så en kväll när jag låg där i sovsäcken och lyssnade på ett avlägset forsande ljud blev jag först förbannad.
För i helvete!
Efter 19 km vandring rakt ut i Lapplands vildmark?
Är vi så här jävla nära en motorväg?!
Popiga Pajala
Jag hade väl packat myggnätet? Eller kan de elaka små liven redan ha dött i höstkylan?
Sedan fick jag annat att oroa mig för.
Våra egna liv.
Det var nämligen både älg- och björnjakt i buskagen.
Ingen dog.
Inte ens när en ledsen jägare hytte med näven åt oss efter att vi skrämt iväg hans älg.
Med liven i behåll försökte vi göra något livat i Pajala en onsdagkväll.
Lill-lördag och allt.
Man hade kunnat tro att det skulle vara dött och folktomt.
Det var det.
Vi bänkade oss i vår vandrarhemssoffa och såg Populärmusik från Vittula.
Based on a true story.
Då förståd vi.
Jaha, det ska vara så här.
Populärmusik från Vittula får fem älgar.
They try to make me go to rehab but I say no no no
Aldrig tvärtom. Jag vill inte ens ha dom i närheten.
Jag gillar inte ens att läsa andras bloggar.
Och så ljuger jag också.
Men det är så mysigt att läsa om Björn Ferrys träningar i Storuman. Med förövrigt-extrabonus-material som är så himla roligt mest för det är så jäkla tråkigt.
"För övrigt så har jag köpt en äggkokare. Testade den igår och det blev bra."
Ibland undrar jag verkligen varför. Vad är det som får mig att läsa alla andras bloggar istället för att göra något vettigt?
Är det igenkänningsfaktorn?
Vi köpte faktiskt också en äggkokare förra året på en loppis.
Den var dock inte bra.
Eller är det bara så kul att se när det går bra för andra? Och deras äggkokare.
Jag vet inte.
Kul på riktigt är det i alla fall att läsa Spiderchicks soffrecension.
Och bra på riktigt går det för kirunafotografen Tobias.
Och jag, jag finns ju nästan på riktigt när jag kikar runt på andras bloggar och tänker att det där var väl inget.
Jag har minsann en likadan själv. En alldeles egen blogg.
Visst, en fis i cyberspace.
Men ändå.
Hellre en fis än vakuum.
Illustrativ bild från årets soffrecension.
Spiderchick
I believe in miracles
Eller ja, inte precis i famnen på oss.
Som tur var.
Men det måste ändå ha varit ganska nära. För man får väl utgå från att storken börjar sina transporter på ganska hög höjd.
Och att han sedan hittar rätt. För hon kom fram precis som hon skulle till min farbror och hans Åsa.
Och tänk att allt annat också blev rätt.
Tio fingrar och tio små tår.
Ett riktigt litet mirakel.
Minst sagt.
Hon heter Sally.
Kebnekaise
Det var deffinitivt inte lätt, men inte heller så tungt längre.
Benen kändes inte direkt tomma, men inte heller blytunga.
Helt normalt kändes det faktiskt inte.
Fast samtidigt, hur ska man veta vad som är normalt?
Det finns ju liksom inget annat att jämföra med.
Det är bara ett berg som är högst.
Positiva tankar #3
Där nerifrån ser man inte Kebnekaise än.
Tänk, vilken hög topp man än tittar på här så vet vi
- vi ska upp på en som är ÄNNU högre!
Trevlig helg
Ryggan är packad
och kängorna på.
Långt ska vi vandra,
högst ska vi nå.
Hej och hå -
på toppen ska vi stå.
Flitiga Lisa
Man skulle kunna tro att jag bara sitter och kluddar. Kanske till och med att jag tycker att det är tråkigt med naturvårdens historia. Men det gör jag inte.
Och jag lyssnar faktiskt.
Samtidigt.
1872 invigdes världens första nationalpark i Yellowstone.
Jag ser det framför mig. Massor av indianer och cowboys mitt ute i Vilda västern.
Om det nu är där den ligger. Och där dom bor.
Måste jag ta reda på.
Och 1983 kom EU's 3e miljöprogram och 1987 det 4e och...
Klart jag lyssnar. Berätta mer.
Kostymkillar i korridorer.
Eller kan det kanske röra sig om GoreTex-hjältar i gummistövlar?
Måste också redas ut.
Bara en liten paus i korvstoppningen först.
Den glödande pennan måste få lugna ner sig lite.
Få ha lite roligt också.
Och jag får försvinna in i min fantasivärld en sväng.
Där måste jag nämligen ingenting.
True Love
När hela livet känns som en musikal.
Ain't no backe braaant enough!
Sedan kommer Björn Rosenströms överentusiastiska Sockiplast-visa.
Du bara svävar fram på små rosa moln.
Och vill bara ha mer. Det får inte ta slut.
Flyga lite till.
Lite längre.
På dina adidas-randiga rosa moln.
