Lajsa

De flesta vet nog att jag och Snusen hänger ihop som ler och långhalm. Att vi alltid sitter bredvid varandra som mellanstadiebarn på utflykt när vi har lunch i lingonriset på våra exkursioner.
Lite för att vi delar mjukosttub och tonfiskburk.
Mest för att vi är mellanstadiebästisar.
Eller snarare tar igen att vi inte ens kände varandra när vi var mellanstadiegamla.

Vi tar igen det med stormsteg skulle man kunna säga.
Kan vi inte dela på något så har vi likadant.
For sure.
Ryggsäckar, underställ, liggunderlag, kåsor, sporkar, vattenflaskor, ja hela kittet.
Och när vi kryper ner i tältet efter att ha tagit varsin nöt ur varsin likadant ihopblandat godispåse så ligger vi där och pratar och fnissar.
Som överlyckliga åttaåringar som tjatat till sig att få sova över.

Men det många inte vet är att det en kväll gick lite längre.
Till och med steget längre än den gången vi var ute och joggade i våra reflexvästar och likadana pinsamt kritvita sprillans nya joggingskor, likt ett par campingpensionärer i likadana tränignsoveraller.

Nej den här kvällen var verkligen något extra. 
Vi var nämligen inte Lisa Röd och Lisa Svart längre.
Snusen och Rödis.

Vi var plötsligt två Lisa Röd.