The mess förföljer mig!
Nu är jag hemma. Altså det hemma där min mamma bor och mina gamla kartonger med skolböcker och barbiedockor står.
Man tror ju att det ska vara lite ordning och reda då.
Inget mer flyttande mellan studentrum eller stök och bök i 2manna-tält.
Men vad är det man ser?!
Varende planka och spik på hela huset ska visst bytas ut o målas om.
Varendaste endaste en!
Främmande karlar är här och spikar och bankar om dagarna.
De spikar så flitigt att tavlorna inte ens får hänga kvar på innerväggarna.
Men det blir nog fint när det blir klart.
Som man brukar säga.
Puh...
...den går fortfarande igen.
Yrvaken
När det faktiskt snöat på morgonkvisten.
Och termometern ljuger om 3 futtiga grader utomhus.
För det kan ju knappast stämma. Det är ju vår nu!
Eller?
När jag sedan yrvaket slår på datorn för att få kontakt med omvärlden undrar en liten annons om jag vill gå ner i vikt och tappa julkilona.
JUL-kilona?!
Det är då den totala förvirringen sätter in.
Hur länge har jag sovit egentligen?
Jag som trodde att det var slutet av maj?
Att det skulle bli sommarlov snart?
Hellooo?! Where am I ?!
Det finns en gud
och har precis börjat göra
laktosfri vaniljyoghurt.
Som jag väntat!
Haaaalleluljaaaah!!!
Thank god I'm poor and snål!
De är precis lika äckliga som man kan förvänta sig.
Men det jag allra minst har så här i slutet av månaden är pengar. Så jag hejdade min instinkt att rusa iväg till Konsum och stannade hemma och kikade trumpet på min tomma ledsna fruktkorg istället.
När jag sedan satt och åt lunch stod radion på.
Som av en händelse.
Nyheterna rullade igång och ibland undrar man ju om saker och ting verkligen sker bara på måfå:
"Konsum Lappgatan i Kiruna utsattes under förmiddagen för ett väpnat rån..........."
Konstigt
Dom på Konstfack är nog inte helt som dom borde.
Anna Odell heter tydligen en stjärna som går där.
Hon tycker att det är konst att iscensätta en psykos och självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm.
Smaken verkar vara som baken.
Inte helt i toppform.
SVDs nyheter
Segelflyg
När jag var ute och spatserade i vildmarken hörde jag ett brummande ovanför mig och jag var så klart tvungen att stanna upp för att kika vad det var.
Det pirrade till i magen.
Jag har också suttit i ett sådant segelflyg som blev bogserat där på himlen.
De små planen har nämligen ingen egen motor utan måste bogseras upp på lagom höjd. Det brummar och skumpar och så sitter man där och lyssnar efter ett klonk-klonk.
Då är det bogserlinan som släpper. Efter det blir det totalt tyst och man bara glider fram.
Det är ju helt otroligt!
Inte att det funkar. För det gör det ju. Med fysik och termodynamik och allt vad det är.
Men att man vågar!
Galet.
Kiruna från ovan. Fast taget från ett mindre galet SAS-plan
It takes a nerd
Det många kanske inte vet är att på den finns det massa små granater. Det är ett litet mineral som helt naturligt växer som om det vore en liten slipad ädelsten.
Fantastiskt!
Tänk vad många som gått miste om detta!
Eller helt enkelt inte brytt sig. Det gör i alla fall inte någon av dem som jag försökt pracka på lite intessant natuguidning mitt i skidbacken.
Den här veckan har vi fått lära oss ännu mer intressanta saker om naturen, nämligen om fjällets olika fåglar.
Och läten.
Det är svårt. Inte ens målande beskrivningar som "Tjuhu följt av ett tjuhuhu" eller "En gammal symaskin som får andnöd på slutet" gör att det blir helt solklart vilken fågel det är vi hör.
Jag börjar inse mer och mer vad det är för framtid jag går till mötes.
Som naturguide kommer jag att vara väldigt beroende av att hitta nördar.
Nördar som kan lite mindre om det som jag kan lite mer om.
So, where are you?
Årets första dopp
It only happens in Kalmar
några sidor senare...
- Det här måste vara förklaringen till cigaretterna i jul.
De var ett slags vink. Vilken vinkarnas vink!
Läs En lycklig man av Arto Paasilinna.
Där kan allt hända.
Riktigt lustig, very good :)
s. 76
"Du har väl haft häst någon gång?
Det visade sig att Manssila hade ägt en häst
så sent som för tre år sedan, och väl fortfarande
skulle göra det om inte rektor Rummukainen hade tagit den för älg
och skjutit den under höstjakten."
Let´s trade some white stuff
Jag trodde att det var vår i Kiruna. Igår gick jag utan vantar för första gången sedan september och vårjackan fick komma fram ur garderobens mörkaste vrå.
Med dubbla tröjor under.
Förstås.
Det är ju ändå Kiruna. Och på gatorna tittar asfalten fram.
Det är inte snö överallt längre!
Så kommer man ner till tropikerna. Den varma luften slår emot mig när jag kliver av flyget som om jag var i Bangkok.
Men det är Stockholm.
Här kan man cykla med bara en endaste tröja på sig!
Och det endaste enda vita jag ser är vinet och vitsipporna i min korg.
Det är helt otroligt! Jag hade glömt vad riktig vår var. Och i morgon är det kalas!
Life is good!
En korg kommer lastad....
"Lisa, vad ska du bli i ditt nästa liv?"
utan ägnar sig enbart åt att para sig och lägga ägg.
Kanske en dagslända då? Fatta........
Sedan fokuserade vi på hemtentan igen.
PEEVOOX
Där hade vi tur.
När vi kom upp till Låktatjokko var det dags för nästa glada överraskning. Middagen som serverades var inte pyttipanna utan på Svergies högsta fjällstation serverades en trerätters gjord på Svergies möraste renrumpa.
Galet gott!
Och vem hade kunnat tro att värdparet där uppe var utbildade civilekonomer och inte utbildade kockar?
Inte vi i alla fall, men så var det.
Dagen därpå trodde vi på en 9km lång opistad skidtur ner i dalen. Innan vi vaknade av att taket höll på att lyfta och tittade ut och såg just ingenting, förstås. Vitt bara vitt så långt ögat kunde nå.
Då trodde vi mer på att aldrig få återse civilisationen igen.
Det blev en dag insnöade i fjällstugan.
Och jag hade då aldrig kunnat tro att jag skulle vinna alfapet när jag satt där med bokstäverna P E E V O O X.
Livet är helt enkelt fullt av överraskningar. Stora som små.
Nu ska jag grubbla mindre på framtiden.
Det mesta har en förmåga att lösa sig på sätt man aldrig kunnat ana ändå.
Just have faith.
Får jag vara med i din blogg nu?
- Allt har kännts lite motigt på sistone..
- Ja, jag såg det på din blogg!
Och dessutom åker 150mil för att komma och skämma bort mig här uppe i norraste norr, då får man.
Är man världens bästa mamma så är man.
Lisa i Lingonfabriken
Varje gång vi äter blodpudding så har vi galet god hemmagjord lingonsylt till. Den kommer från Snusens jordkällare hemma i Hudvik. Och varje gång jag fascinerat tittar ner i syltburken så sitter Snusen där och berättar om hur hela kärnfamiljen är ute i skogen och plockar bär och kokar sylt med glada hejarop.
Lite misstäksam har jag ju allt varit.
Gör man verkigen så?
Men nu har jag varit där och sett den berömda outtömliga jordkällaren.
It's for real!
Men! Så kom jag på det! Om dom nu gör all sylt själva istället för att köpa färdig, varifrån kommer då alla dessa syltburkar?! Det kan ju knappast vara gamla BOB-burkar precis.
I smell somethig fishy.....
Pick me! Pick me!
Kind of studentleg.
Men så kan det hända att man sitter där med det lilla utfällbara bordet översvämmat av anteckningar och block och neonrosa understrykningar och diagram över hur det står till med våra små sjöar runt om i Sverige.
Dessutom kan det hända att man även har en termos varmt vatten med sig och istället för att köpa en dyr köttbullemacka för halva studiebidraget i restaurangvagnen så rör man ihop en liten käck rätt av nudlar som man köpt för 3,90 på coop.
Då är det inte så krångligt längre.
Helt plötsligt är studentleg överflödigt.
"AJ är fel"
och lärt oss Första hjälpen i terräng.
För fulla muggar dagarna i ända.
Vi har lärt oss att vrida avbrutna benpipor rätt och gissa plåstret. Då är det inte några bamse- och lilleskuttplåster som gäller på tummar som hänger på trekvart efter ett varv i liftstolpskugghjulet.
Vi hyperventilerar och skriker och har ont upp över öronen.
På låtsas förstås.
Vi paketerar och pysslar om. Bär varandra på bår och fixerar nackar.
På blodigaste allvar.
Så lär vi oss att slänga oss med termer som "inte helt fördelaktigt" , som de hårda killarna uttrycker det, om någon till exempel har haft sönder de flesta inre organen och tarmarna dinglar utanför.
Och viktigast av allt: "AJ är fel"
Gör det mer ont på den skadade än när man började så har man gjort fel.
Det är ju ganska logiskt...
Precis som när man säger Aj aj aj när man tittar på bankkontot . Då vet man ju innerst inne att man antagligen har prioriterat lite fel i hushållsekonomin den månaden.
Eller när man utbrister Aj som fan! när man bedömt lite fel vid tandtrådspillandet och sågar i tandköttet.
Men det svåraste för vissa killar som hemskt gärna vill vara hårda verkar vara att våga vara lite mjuka också.
Att våga se en vän i ögonen och säga att jag gjorde fel.
Det ingick inte i just den här kursen men borde kanske göra det.
Aj är faktiskt fel om det gör ont i en väns hjärta också.
Det kan vara svårare att rätta till än både lösa tummar och uthängande tarmar.
Nu får vi stolt bära våra SLAO-märken
Always look on the bright side....
Denna helg var som gjord för en skidtur.
Solen sken, temperaturen var lagom många minus och skidorna hade superbra fäste.
Till och med lite väl bra superduper-klistrigt fäste.
Så när jag försökte tvinga skidorna till att glida och tog i för kung och fosterland, och dessutom hade halva fosterlandet nedpackat i en gigantisk ryggsäck på ryggen, så var det slut på det roliga.
Det där som fäster och håller ihop mig strejkade. Totalt.
Varje rörelse gjorde plötsligt ondare än att föda barn.
Kvalificerad gissning.
Och varje kilometer fram till tältplatsen var helt plötsligt oändligt lång.
Enkel uträkning.
Men vi såg det från den ljusa sidan och slog oss ner för att äta lunch istället.
Efter ytterligare några kvalificerade gissningar så kom vi fram till att det onda i alla fall inte är prostatacancer.
Och pinnbröd med kanel är ännu godare än pinnbröd med oregano. Speciellt när man har smälta chokladbitar i.
För tar expeditionen slut när den knappt hunnit börjat så får man flunsa och äta hur mycket av matsäcken man vill.
På en gång.
Det gjorde vi.
Och vi njöt av solen
Och fjällen.
Och att smärtan inte var prostatacancer.
Och idag när vi åt lunch ute på balkongen, istället för i fjällvärlden, njöt vi av att ha frysta grönskaer till.
Som vi värmt i micron.
Det hade vi gått miste om på turen.
Dessutom slapp vi gå upp för den långa backen från stationen. Idag.
För det gjorde vi igår.
Med en smärta som i alla fall inte var prostatacancer.
Och förmågan att se allt positivt går på högvarv.
Vad är väl pinnbröd på fjället.....
Learning by doing
Alltså luft och atmosfär och en massa moln.
Det finns väldigt många olika slags moln kan jag säga er.
Så det passade ju himladens bra att jag suttit och pluggat flitigt på planet de två senaste helgerna.
Då var jag ju där. Jag nästan tog på dom. Om det gått att veva ner rutan förstås.
Det gick inte. Men tentan gick bra. Strålande. Finemang. Lätt som en plätt.
Nu vill jag lära mig om stjärnor och planeter också. By doing.
Skjuuut iväg mig bara!
