Lajsa

Kors i göra petter sa jag och mr two där vi gav oss ut på en
springrunda på kvällskvisten.
Klockan var halv åtta och och det var ljust som en sommardag.
HALV ÅTTA!
Svooosh säger det bara så vrålar vi ikapp med midnattsolen igen.
Och svish kommer det att säga när team extreme ger sig iväg
till helgen för att leta påskägg på den mest exotiska plats vi
någonsin letat socker och gelatin i pappägg på. Vilken det nu blir
där borta i verdens vakreste øyrike.
Gissa om jag är så lycklig att jag skulle kunna spricka?

Bring it on ba'. Alltihopa. Rå hit me't! Bitte bitte - schneller schneller!




                Mr2 BUGrip extreme - världens bästa springsko. Bild härifrån.

Det är ju märkligt. Här flyr man civilisationen några dagar för att
slippa den värsta kändisstormen efter en hel fjärdedels sida i Kirunas
mest efterlängtade tidning varje vecka - Annonsbladet.
Och vad händer?
Jo, antal läsare på bloggen har brakat i botten medan jag varit borta.
Kabraaaak sa det bara.
Hur är det möjligt?!

Fyra fantastiska Kiruna-bor har uppmärksammat mitt kändisskap och
frågat om de får dra nytta av att de känner mig.
Javisst. Självklart. Feel free.
Men mina trogna bloggläsare har minsann haft annat för sig.
Vad sjutton gör ni om dagarna egentligen?
Solar er i min stjärnglans?
Skriver era memoarer om livet med mig vid er sida?
Petar er i näsan?
Har något slags heltidsjobb vid sidan av?
Just ja det kan jag inte fråga er här för ni läser ju inte min blogg längre!

Men jag är inte bitter. Och det borde inte ni heller vara. Ni som tillhör den
lilla exklusiva skolklass-stora skaran som stirrat blint på min blogg de senaste
dagarna trots att den varit lika död som en ohittad skidåkare i en lavin.
Jag ska nämligen tacka er alla i mitt nästa tacktal. Det blir kanon.

Folk gillar ju ändå inte utdragna tal.




                                               Duns!

                                    Bild härifrån


Vet ni inte vad det är? Alltså jösses. Det är liksom världens
ballaste plan. Hur många plan flyger uppe i stratosfären liksom?
Och har två megamotorer där bak och slagit 16 världsrekord?
Jag såg det i en tysk dokumenträr häromveckan. Den där jag
surrade om förut ni vet.
När forskarlaget hade parkerat den i Arena Arctica här i Kiruna.

Aaaa, sen har jag sett den på ritkigt nu också. Alldeles igår faktiskt.
I en hangar som bara vissa kommer in i.
Very Important Person ska jag nu lägga till på mitt visitkort.
Om jag tog bilder? OM jag tog bilder! Självklart, of course, såå klart.
Om ni får se?
Alltså tyvärr. Det är inte för vilket pick och pack som helst.
Får liksom inte spridas till kleti och pleti hur som helst.

Ledsen hörrni. Men googla vettja. 

                                                


                            med vänlig hälsning en mycket nöjd Fröken Dryg

Min käre mobil har fått en aning spel. Han kan inte ta emot
sms längre. Lite trist. Speciellt när han slutar med det alldeles
mitt i ett långt utförligt cliffhanger-meddelande.
Vi kan dock skicka sms, även om han säger att de inte går iväg.
Vid närmare eftertanke är det ganska fiffigt.

Jag kan reta er.
Mobililainen påstår att jag inte alls har det.
Och ni kan inte ge igen.

Varför hade jag inte den här mobilen på mellanstadiet?
Ålis är först på tur.


                    

Jag blir alltid lite besviken när jurysar ska utse vinnare.
De väljer alltid så knasigt. Men så idag när jag av en händelse
var inne och spanade lite på naturvårdsverkets sida såg jag
där några fräcka tävlingsbidrag.
Våra nationalparker ska visst hottas upp.
Och ja, alldeles lycklig blev jag när jag såg att de för en gångs
skull valt sådär alldeles väldans jätterätt att man bara håller med.
Trots att det varken var jag eller någon jag känner som vann.

Bra jobbat juryn. Än finns det hopp för världen.



   Snusen och Ålis hugger in på septemberlunch i vår favorit-nationalpark Abiskoooo
 

Nej det är inte ett lan för finniga tonårspojkar som försigår i vårt vardagsrum.
Det är OS.
Vår lilla lifesaving vindfynds-tv har dock inte orken att servera oss ljud hela tiden.
Och datorn som så flashigt visar livesändningen med både ljud och sådan skärpa
att man till och med ser mellantiderna blir också lite trött emellanåt och hänger sig.

Men vi är så nöjda så. Lite fördröjning över internet jämfört med tvn gör att man
kan multititta och få se samma saker två gånger om.
Halleluljah.
Inte ett stavtag eller minstaste svenskbom går vi miste om.
Teknikens värld är bara för underbar. Norges dubbla guldmedaljer likaså.

Men det största av allt är nog att jag för första gången out from nowhere faktiskt 
förstår min lillebror och hans kompisars lycka när de fick ha supertöntiga data-lan
med hjordar av datorer och långa uppesittarnätter.

Vi nördar är rätt lika ändå.

Efter 18 st Jaaaaaaa kom så ett Neeeeeeeej!
Jävla helvete! Sista då?! Kom igen kom igeeen!
                 
                      JAAAAAAAAAA!!!!
                  Men köööööööööör då!
              Kööör snabbare för faaaaan!

Så många timmar som vi lagt ned på denna ädla sport,
Snusen och jag. Och nu när stunden vi väntat så länge
på äntligen var här gav vi verkligen allt.
Vi hoppade och skuttade och höll andan och tummarna
tills knogarna vitnade. Och skrek förstås som besatta.
Stackars soffa och syreomloppet. Men det var det värt.
Där satt den!

Frågan är bara vem det var jobbigast för - han eller oss?
Det var i alla fall Björn som fick medaljen. Väl värt.

                       Heja Bjöööööörn!
                       Du är vår idoool!

Kirunabostäder har så här tio år in på det nya milleniet utökat
sin fenomenala service med helt ny banbrytande teknik.
Mejl.
Istället för att pricka in veckans halvtimmeslånga telefontid kan man
numera skicka mejl med felanmälningar och andra viktigheter.
Helt otroligt.
Vad blir nästa steg undrar man ju nyfiket? Kanske rentav anställa
någon som öppnar mejlen?
Och kanske till och med svarar på dem?

Nej nu svävade jag nog iväg lite väl långt.



              

                    
                     Precis som man borde på en dagen efter har jag
                     legat under en filt mest hela dagen. Fascinernade nog 
                     har jag hållt ögonen öppna och läst ut en bok också. 
                     Jovisst, du läste rätt.
                     Varannan vatten kallas det visst.

                     Eller kanske rent av vuxepoäng.

Även om det kan vara svårt att tro så brukar tydligen Magnus Betnér
få en del förmaningar innan har går upp på scen.
Som att inte skämta om judarna. Eller om svarta. Eller bögarna.
När han kom till Kiruna fick han däremot höra något nytt.

"Skämta inte om renarna?! Va faan...?!"

Så då gjorde han det. Så klart. Och världspolitik och hur det är att bli vaxad
mellan skinkorna och huruvida dvärgar borde få slå barn och vad man säger
till sin dotter som kommer med en teckning på fars dag som hon lika gärna
kan stoppa upp i röven.

"Fast det sa jag ju inte, hon är ju bara fyra.
Jag sa stjärten."

Antingen så är han världens sämsta pappa.
Eller världens bästa komiker.
Det var hur som helst sjukt kul.

Jag hade till och med kunnat betala för det.


        
                                    Thank you :)

Det har den kanske egentligen varit lika länge som det varit frost på nätterna, mörka kvällar och kala grenar.
Men det blev så tydligt igår kväll.
Var jag än legat och latat mig i sommar har Ayla varit där.
I hammocken. På gräset.
Inne på sofflocket med fönstret på vid gavel och regnet som öst ned utanför.

Men så igår tog hon sitt pick och pack och försvann.
Plötsligt var vi på sidan 538.
För varje saga har sitt slut.
Och lyckligtvis även en fortsättning.

Vi ses i Hästarnas dal.

I flera veckor har Therese klagat över att det luktar äckligt i hennes lägenhet.
Alltså brutalt apäckligt.
Nu vet vi varför.

Killen ovanför har legat död hela rötmånaden.
Herr Hustomte har förstås inte brytt sig om att folk klagat på lukten. På den tiden jag bodde i huset kunde brandalarmet stå och rigna en hel dag innan de kom och stängde av.
Det var för låg prioritet på sådana utryckningar i Sollentunahems ungdomshus.
Men resten då?
Alla andra?
Det gör så ont i hjärtat.

Var den här killen inte prio ett för någon?

Tänk att jag har orienterat helt galet mycket en gång i tiden.
Tävlat varje lördag och söndag. Åkt många mil i bil.
Jagat kontroller och rankingpoäng.
Springa elitklass eller lång?
Hur som helst bli lerig upp till knäna och svettig så det svider i ögonen.
Snorig och snygg.
Förbannad och trött.

Duscha utomhusdusch om det så är juli eller oktober.
Tacka gudarna för varmvatten.
Jämföra vägval och sträcktider.
Vem vann spurten?
Så iväg till nästa tävling. Och nästa.
Och skratta hysteriskt åt mina egna alla-barnen-skämt i baksätet.

Nu när det äntligen är barmark och jag älgar efter de små orange-vita om kvällarna förstår jag inte att jag kunde tröttna.

I kind of miss it.


O-ringen i Sälen, 2008

Något har hänt den här sommaren. För första gången sedan evigheters evigheter har jag faktiskt läst klart en hel bok.
Och inte bara en.
Det hela började när jag hoppade mellan bussar och färjor på väg till Åland. Då sitter en lagom tjock pocket fint.
För väl framme skulle jag ju bara jobba rumpan av mig och inte ha tid att läsa.
Fast ganska ofta fick faktiskt rumpan känna sig nedslagen på den öde ön.

Tur var det för då fick jag sitta i skuggen med Katja. Vi trivdes ihop. Hon behövde fly från Prag med sin familj när hon var liten, vilket jag inte ens hade en aning om att folk gjort.
Prag?!
Där som var så trevligt och rekordbilligt på vår tågluff.
Men jaha, avlyssningsapparater i vardagsrummet och öststatsutbud i klädaffärerna.
Jag förstår.
Även om min allmänbildning inte sträcker sig så värst långt så förstod jag ändå så mycket annat.
Hur det är att vara en liten 8-årig flicka med grubblerier och funderingar känns ju som igår.
Eller ibland idag. 
Hopplösa föräldrar som inte förstår nånting och barnvaktstanter som luktar konstigt. Sådan där konstig lukt som sticker illa i barnnäsor.
Och annat mys som man trot eller ej kan dela med en unge från ett annat land och annan tid.
Fantastiskt.

Sommarbarn av Katerina Janouch är en sådan bok jag önskar att jag själv skrivit.



Trots att jag försöke läsa de sista sidorna så långsamt det bara gick så tog boken slut ändå. Jag rotade runt lite i bokhyllorna i rummen jag städade om mornarna och en av få icke-finska, lagom tunna böcker som jag hittade var en Harlekin-bok.

Aha, tantsnusk!

Dom har man ju hört talas om. Tyvärr var det den uslaste bok jag någonsin läst. Hur barnet i slutet blev till är ett mysterium.
Antagligen genom handtag eller famntag.
Eller något annat töntigt den brutalt dåliga författaren inte lyckades få fram.
Besvikelsen var total.

Så när jag bäddat ännu ett rum på Glada Laxen hittade jag en bok som var lite väl tjock, nästan skrämmande, men hade en tjusig framsida. Sidney Sheldon låter kanske som en snygg baywatchbrud men är en rar farbror. Fast med läskigt amerikanskt fixade tänder.
Spännande.
Dessutom skriver han lika spännande som han ser ut. Efter att ha skummat igenom de första sidorna var jag fast.



När himlen faller ned är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det låter kanske lite väl vanligt med en journalist som börjar nysta i mord, men den här var speciell.
Bara en sådan sak som att hjälten har en 12årig adoptivson med stympad arm? Vem kommer på det? För att inte tala om alla trisseltrassliga intriger och spel. 
Jag vet numera vad superhemliga Krasnojarsk -26 är och vad det är för typer som jobbar på FRA.
Egentligen.
Hur många författare skriver så att man varken märker när en åttaårig parvel har ner flaggstången eller står bredvid en och vattnar gräsmattan till swimmingpoolsbristningsgränsen?
Det gör herr Tandrad.

Restaurangen fick klara sig utan flagga ett par dagar men inte gjorde det mig något.
Jag var ju fast i boken.

No book is too tjock anymore.

En del tycker att Ravan är en unken liten pöl.
Igenväxt med sjögräs och stranden är full av kanadagäss.

Det skulle jag nog också tycka om det inte var för att jag är uppväxt bara några barnbensskutt därifrån.
Och nu är stor och romantiserar allt lite extra.
Som den spännande jakten på den farliga ålen.
Eller den konstiga tanten som helst badade på den sidan av bryggan där allt läskigt sjögräs växte.
Och bryggan ja, som jag knockade skallen i gång på gång när jag övade ryggsim och inte kunde simma rakt.

Men har man en sommarmorgon badat näck innan grannskapet vaknat eller hittat till min och Majchens egna hemliga klippa där alla världsproblem blir till småpotatis, då vet man.

Ravan är rätt fin ändå.

Det är bara kadetter som är både "Hjäte på natten - hjälte på dagen"
För vissa andra av oss vanliga dödliga övergår superkraft-tillståndet till superkraftig baksmälla.

Men kul var det.