Lajsa

Denna helg var som gjord för en skidtur.
Solen sken, temperaturen var lagom många minus och skidorna hade superbra fäste.
Till och med lite väl bra superduper-klistrigt fäste.
Så när jag försökte tvinga skidorna till att glida och tog i för kung och fosterland, och dessutom hade halva fosterlandet nedpackat i en gigantisk ryggsäck på ryggen, så var det slut på det roliga.
Det där som fäster och håller ihop mig strejkade. Totalt. 
Varje rörelse gjorde plötsligt ondare än att föda barn.
Kvalificerad gissning.
Och varje kilometer fram till tältplatsen var helt plötsligt oändligt lång.
Enkel uträkning.

Men vi såg det från den ljusa sidan och slog oss ner för att äta lunch istället.
Efter ytterligare några kvalificerade gissningar så kom vi fram till att det  onda i alla fall inte är prostatacancer.
Och pinnbröd med kanel är ännu godare än pinnbröd med oregano. Speciellt när man har smälta chokladbitar i.
För tar expeditionen slut när den knappt hunnit börjat så får man flunsa och äta hur mycket av matsäcken man vill.
På en gång.
Det gjorde vi.
Och vi njöt av solen
Och fjällen.
Och att smärtan inte var prostatacancer.

Och idag när vi åt lunch ute på balkongen, istället för i fjällvärlden, njöt vi av att ha frysta grönskaer till.
Som vi värmt i micron.
Det hade vi gått miste om på turen.
Dessutom slapp vi gå upp för den långa backen från stationen. Idag.
För det gjorde vi igår.
Med en smärta som i alla fall inte var prostatacancer.

Och förmågan att se allt positivt går på högvarv.

Vad är väl pinnbröd på fjället.....