Lajsa

Alla sitter och jobbar med projektet som ska redovisas på måndag.
Jag blev otroligt nog klar redan i fredags. Bara det gör mig nervös.
Nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till. Hur hanterar man sånt här?
Vara klar i tid?!?!

I brist på annat ritade jag självporträtt med olika kroppsdelar.
Jag måste säga att min vänsterfot är överraskande bra på  att rita

               .

När man är liten kan det vara svårt att förstå varför ens föräldrar inte bara kan vara sams och bo under samma tak.
Sedan växer man upp och förstår.

Lördag kväll och middag hemma hos mamma:
Spagetthi och köttfärssås - med krossade tomater och vitlök -
och till efterrätt vaniljglass med varma blåbär

Dagen därpå åt jag hemma hos min käre far:
Spagetthi och köttfärssås - med grädde och svamp -
och inte helt otippat vaniljglass fast med varma hallon!

Inte konstigt att dessa två människor inte kunde hålla sams.

Ni vet hur det är. Man står där och väljer mellan 40 olika pizzor men vilken man än tar så kommer den du äter med att ha valt en godare
(Gäller ej Hawaii, varm ananas är äckligt)

Det är pizza-effekten.

Den kan tillmäpas på mycket. Egentligen allt. Därför har nu jag och Snusen valt samma färg på våra balla sponsrade naturguide-västar. Mest för att det bara fanns fula färger att välja mellan och man vill ju inte riskera att själv bli allra fulast. Vi har också valt likadant teckensnitt på den enda personliga touchen på  klasströjorna vi beställt. Där fanns det istället för mycket att välja på. Man vill ju inte bli avis. Och i lördags blev det inte helt otippat en vegetariana med pommac till för oss båda.

Och bara glada miner.

Glöm 10 000metersklubben. This is how they do it i Norrland.

Idag fick jag höra att sedan det kom in lite kvinnofolk som började att jobba i gruvan i Gällivare så startades det en ny klubb där nere i underjorden.
Minus-1000metersklubben. Är det inte klockrent?!

Jag ska bli första stockholmare med i den!

Förr samlades folk kring lägereldar. Oj vad utvecklingen gått framåt sedan dess. Nu samlas vi istället kring våra datorer om kvällarna. Fast på olika håll. Vi snickesnackar på msn och kollar in varandras bilder på facebook. Frusna själar kan finna lite värme på en dejtingsajt, eller om man som jag har frusna händer är det där lilla varmluftsutblåset på sidan av datorn perfekt.

Det berättas fortfarande historier. Vem dejtar vem och Paris Hiltons sexvideo är visst på drift. Kunskap förs vidare. En del nöjer sig med recept på en upphottad äppelkaka från tasteline. Andra vill lära sig att spränga tunnelbanestationer.

Och i skenet av skärmen får även fantasin flöda. Men inte är vi lika dumma och outvecklade som förr inte. WOW gå ner 14kg på  7 dagar! Och titta ett kärleksmejl! Till mig?! Eller hoppsan kraschade datorn nu...? Oj då, men går det månne att få tag i den där sexvideon kanske....?

Egentligen har det nog inte hänt så mycket sedan vi var grottfolk.

Om man bor i en stad med en gruva under så vet man precis
när man har legat vaken för länge. Det är liksom som ett gökur
men med ett dån och muller från underjorden istället för en liten
fågel som ko-kooo:ar. 
Tjugo över ett varje natt spränger dom i gruvan.
Det är för hinna att vädra ut innan gruvarbetarna kommer pigga
och glada morgonen därefter har jag hört.
Det låter vettigt.
Dessutom har dom robotar som jobbar där nere.
Det låter trist.

Så varje natt när jag ligger och vrider och vänder  mig och inte kan
sova och det där åskmullret från underjorden kommer så föreställer
jag mig att det är ett bergstroll som står där flera hundra meter under
markytan.
Ett enormt sådant, med tanke på hur mycket malm som tuffar iväg
med malmtågen varje dag.
Men även ett väldigt rart sådant som ger jobb åt halva staden.
Där står han och kämpar och svettas och stånkar och stönar....

Och här ligger jag i min säng. Min mjuka, varma säng.
Bäst att fluffa till kudden lite extra... aaah, sådär ja.
Åååh, så bra jag har det.
Inte en slägga att slunga eller malmbit att bryta bort. 
Var var jag nu i mina grubblerier?
Eeeh jo... näää... jag vet inte riktigt..... det var väl.... gääääsp....

Så somnar jag som en prinsessa.

Kiruna by night. Gruvan upplyst i flera våningar.

Snusens hårda ord med den försvunne skeden i högsta hugg.  Men den låg verkligen inte i lådan när jag tittade.....

Min andra hälft sedan snart tio år heter Lisa. Så flyttar man till Kiruna och vad hittar man väl där? Jo en till raring som heter Lisa!

Vi är liksom sambo-särbos här i varsin ände av vår lilla korridor.

Vi har redan gemensam vårdnad om en äggkokare och väntar tillökning med en vattenkokare så fort vi gör ett till bra loppisfynd.

Vi bara växer och växer i vårt förhållande. Lisa har lärt mig att äta ärtsoppa, det går faktiskt om man har mycket senap i, och till och med en skvätt kaffe slinker ner på mornarna. En liten skvätt med en stor dos mjölk och kanel och socker till förstås. Men ändå.

Och jag har lärt Lisa att äta ekologiska aprikoser utan svavel. Jag tror att hon inte ens känner ett sug efter svavel längre.

Däremot ska hon inte få mig att börja snusa! Bara en av oss kan ju kallas snusen.

Micha berättade att i Kalmar går dom runt i t-shirts och har picnic i gräset.

- Åh, va mysigt, sa jag och drog upp raggsockorna till knävecken och sippade i mig dagens fjortonde kopp värmande te.

Då insåg vi hur långt ifrån varandra vi är.

Isak bor i en supersöt liten lägenhet. Längst upp med balkong och ett alldeles eget kök med snetak. Men inte en indier i köket. Ingen curry-krydde-orgie. Inga tryckkokare som väser värre än ett flyganfall. Inga baljor med köttstycken som ligger i blöt. Och när Isak ska duscha tar han bara lilla dörren bredvid köket. Han behöver inte ens fundera på om låset fungerar eller inte för han delar inte dusch med 20 stycken mer eller mindre kufiska rymdstudenter av motsatt kön. Hittar han små suspekta hårstrån i duschen är det troligtvis hans egna. Och när Isak slår sig ner i soffan i sällskapsrummet, förlåt vardagsrummet, behöver han aldrig undra vad det är för en idiot som lämnat snorpapper där.
2900 kr i månaden.

Jag bor i korridor. Dusch i källaren. Toa i korridoren. Klaustrofobi i köket.
2600 kr i månaden.

Min lillebror har precis laddat ner Madagaskar åt mig så att jag och Patrick kan se den innan vi ska se tvåan på bio. Så att vi hänger med liksom.

Inte imponerande?

Den här då?!:

När jag tittade ut genom mitt fönster och såg skymningen kom en liten dikt fram från någon vrå ur hjärnan, antagligen den som lagrar alla dödsannonser jag läst i Svenskan:

Det är vackrast när det skymmer.... humm humm ... nånting... himlen rymmer.

En stunds googlande senare hade jag läst fler dikter än någonsin tidigare i mitt liv. Och då även inräknat alla gamla hederliga "toppen på snoppen"-dikter från Frida.

Pär Lagerkvist, Karin Boye, Nils Ferlin. Det finns så många söta små dikter. Och förstås många långa som tål att kluras lite på.
 
Jag blev så tagen att jag inte ens tjuvkikat på slutet av Madagaskar än. Då förstår ni.



utsikt från mitt fönster