Lajsa

Jag har en ny idol.

Det är en mellanstadie-stor liten kines som heter Mirai Nagasu. 

Vi har så mycket gemensamt. När jag gick på mellanstidiet gillade jag också att åka skridskor. Jag hade finfina isbjörns-lurviga skridskoöverdrag som min mamma hade i Luleå när hon i sin tur var liten skridskoprinsessa. På vintern var jag ute på vår lilla fotbollsplan som dom snälla papporna i området spolat till skridskoplan åt oss snälla barn. Jag övade och övade på fina piruetter och översteg. Fast jag kunde bara göra översteg åt ena hållet, kanske för att mina ben är olika långa? När det inte var kall vinter övade jag trippel axel på parkeringen när jag varit ute med soporna. Jag tog alltid sats ifrån där buskarna började och siktade på A-brunnen. Jepp, jag var helt enkelt en skridskoprinsessa.

Det är Mirai också. Fast hon har en persikofärgad dräkt och kan några kinesiska piruetter vi inte gjorde i Viby på min tid. Annars är vi ganska lika.

I min fantasi.

Idag har Greger namnsdag. Det är ju jag!

När jag var 16 och var på militärläger så träffade jag en grymt tuff tjej som heter Emma. Fast hon kallades för Bernt.

Jag undrade så klart varför i hela friden man vill kallas Bernt?! Det måste ju vara det fulaste som finns.

Då sa Emma att nej, det var det coolaste hon visste, men åt mig skulle hon minsann komma på det fulaste hon kunde. Så hon tittade mig djupt in i ögonen och efter en liten stunds fundering kom det och hon uttalade det så långsamt och fult hon bara kunde:

- GRRRRReeeeger.


Andra raden näst längst till höger posar Bernt lite världsvant. Stencool. Greger the Biff sitter som tredje person längst fram i sällskap av Orvar. Nämen kolla där i mitten är ju Ernst också! Sedan tog dom fula namnen slut.

Men kul hade vi!

Till alla er som kallat mig för obs-barn. Och bokstavsbarn. Och ni som suckat när ni försökt bjuda på gräddig potatisgratäng eller glassbåtar till efterrätt.  Eller försökt vara smarta och velat köpa en snabb och smidig kelda-soppa när vi ska slänga ihop en snabb och god fredagsmiddag tillsammans.

Inte nog med att det redan finns allt en laktosintollerant kan önska, som laktosfri glass, laktosfri fruktyoghurt och för att inte tala om den nya  favoriten laktosfri sprutgrädde, så har min idol (och hemliga kärlek) Björn Gustafsson tagit det ännu ett steg längre.

Han har gjort det lika fint att vara laktosintollerant som "glad och elegant". Ja det är till och med en lika fin komplimang att säga till någon att hon är laktosintollerant som att säga att hon är "strösslet på en glass" eller "det roliga i harsch".

Det enda som som finns kvar att önska nu är ju förstås att man var en laktosintollerant Caaarina Beeeeerg!

- Varsågoda! Gästerna först!
- Määh!! Mammaaa!! Vi är väl inte gäster heller!? Vi är ju dina baaarn!
- Ja men ni är ju aldrig hemma numera... (Med ett sting av sorg i rösten)
- Määh... ändå....

Så högg jag in på fisksoppan först av alla ändå. Inte för att jag är nån jäkla gäst, utan för att jag är ett litet barn hemma hos min mamma och får göra precis som jag vill.

- Jaha, så du ska tömma brevlådor också?
- Mm. Precis.
- Då blir du ju verkligen en del av samhället.
- Ja, eller hur, det är en ganska cool känsla. Utan mig stannar ju liksom samhället. Hela Sverige.



Dagens låt: (från min enda konfirmationsträff) Du vet väl om att du är vääärdefull...

...och så står alla med armarna upp i luften och precis som jag hajat vad som gäller och flaxar upp mina också, ja då är det helt plötsligt bara jag som gör det för alla andra har redan tagit ner sina. Så jobbar vi lite sådär i otakt ett tag, alla inbitna hurtiga friskis-fantaster och så jag på mitt hörn.

Sedan är det dags för ännu klurigare saker. Jag försöker verkligen hålla tungan rätt i mun och hänga med,  steg hit och dit och armar och ben åt olika håll. Precis som jag fått in knixen så hoppar jag lik förbannat in i grannen, för jaha, eh när hände det här då? Men då har dom i alla fall redan bytt övning.

Så ligger man där på golvet och äntligen något man kan: armhävningar. Trots att det är rätt halt för knäna med löpartights mot gympagolv och man ibland känner sig som en aborre på land.

Och så ner på mage för att göra rygglyft. Det är ungefär då jag upptäcker att jag är så koncentrerad att tungen hänger halvt ut ur munnen och försöker styra mig rätt, höger vänster höger vänster....

Men tunga mot dammigt golv är inte bra så in med den och fortsätt  med nåt nytt halvt stående på sidan... kniiiiip.

Så efter ytterligare lite hopp och studs är timmen slut.
Lite besviken över att ingen mjölksyra sprutat ur öronen förstår jag hur det är:

Jag är en Lill-Erik.

När hela klassen kryper ihop som bollar sträcker han på sig som en lycklig sparris, och sedan tvärtom. Det här med att studsa runt i grupp i takt är helt enkelt inte riktigt min grej, utan jag ska nog hålla mig till en stig i skogen. Men inte är jag ledsen för det inte! Med lite tur kanske jag också hittar en snäll elefant som heter Bruno att rida på därute i vildmarken - precis som Lill-Erik ! :)

Idag har jag tagit körkort och därmed uppnått ett av mina mål i livet: Att ta körkort innan Ellen Bällen, född -89, gör det :)

Dan innan dopparedan:

Mamma: ...och så en dag såg jag minst tio sidensvansar här!!!
Lisa: Va? Såna där små kryp? Nähä, fåglar?! Men dom där små... jaha dom heter silverfiskar dom. Jaha ja, men vad... eeeh.... kul för dej då....

För en del saker är bara skittråkiga, som historia och golf. För att inte tala om fågelskådning!

Julafton:

Lisa: Pynta pynta pynta tralla la... Finns det inget mer man kan hänga ut på altanen än lyktor, gran och glitter? Perfekt en talgboll också. Wow kolla en sån där liten fågel jag redovisade om på lågstadiet! En talgoxe, för det vet jag!

Göran: Nej, det är en blåmes.

Lisa: Jaha.... men dom är ju lika... Men kommer det en koltrast så är det  i alla fall Thereses fågel! Och Ellinor hade blåmes och Sheena domherre, den ville alla ha.

Fortfarande är jag måttligt intresserad av fågelarter, fast visst är dom lite söta dom små liven....

Juldagen:

Mamma: Titta nu är fåglarna här igen!
Lisa: Ja, titta den där lilla blåmesen, som inte är en talgoxe (Stolt). Han var här hela dagen igår! Titta han har två kompisar också!

Sedan diskuterar vi galna fågelskådare som far land och rike runt bara för att kika på fåglar och har töntiga klubbar för dom som kommit uppp i 300 olika fågelarter på sin lista, och den mer exklusiva skaran som kommer upp i ovanliga 400. Nördar alltså.

Mamma: Nuuuu kommer sidensvansarna!!!!
Göran: Nej det där är inte sidensvansar, för dom har toffsar på huvudet!
Mamma: Nä, men är du säker? Hämta kikarn!!
Lisa: Dom ser ut som tjocka duvor!!! Fast mindre! Jag har också en kikare i garderoben!!!

Lycklig över att äntligen få användning av min prenumerationspresent från National Geographic kikar jag sedan på småfåglar i våra äppelträd och buskar tills jag är alldeles yr i huvudet. Det kan hända att grannarna på andra sidan buskagen alltid har gardinerna neddragna för att deras nya grannar hänger med kikaren i högsta hugg i köksfönstret stup i ett...

Men vafan, 100 fåglar borde man väl kunna komma upp i?

Göran:  Jag tror vi har en fågelbok här nånstans...
Lisa: Hämta den!!!!!!!!!!


Jag trodde  då aldrig att det här skulle hända mig!

   Jag har alltid velat ha ett coolt smeknamn.
Lisa-Fisa har aldrig kännts så där jättehett och att mamma kallat mig för Flisan av och till genom åren gills liksom inte heller.

   När vi började sjuan skulle jag och mina två kära vänner vara ballast i klassen genom att vara Annie, Tess och Lizzie med det nya folket. Det funkade ungefär en vecka, sedan kallade vi varann fö våra gamla tråkiga Annelie, Therese och Lisa igen. I allt virrvarr att lära sig alla nya namn var det nog aldrig någon annan som uppfattade våra balla smeknamn heller...

   Så förstå att jag var avis när jag lärde känna Micha! Hon är visst döpt till Michaela men det är det inte en endaste människa som vet för alla, alla, ALLA kallar henne för hennes coola balla artistnamn Micha!

   Förutom kanske dom på posten då förstås... Första veckorna jag jobbade där undrade jag ideligen vem den här tjejen Michaela var som dom pratade om, och dom undrade nog lika mycket vad det var för hemlig Molgan-kompis jag yrade om när jag sprang runt och ropade efter Micha.

  Micha Picha Pich Michis Majch.

  Oöverträffliga Micha är så himla bra på det här med smeknamn att hon minsann aldrig kallar mej för Lisa. Lika lite som hon kallar Malibu för Malibu eller Åkesson för Åkesson. Nej det är Malli och Åke som gäller för våra alkoholhaltiga vänner. Och jag minsann får heta  Lajsis eller Lajsa eller Liisis eller Liis eller vad nu piffiga Micha får för sig för stunden.

   Det har till och med slagit på jobbet! Lite lagom i alla fall. En endaste brevbärare som står stationerad längst in i hörnet på vårt postkontor brukar skråla "starkt jobbat, Lajsa!" när jag kommer in efter min runda.

   Men jag är så nöjd, så nöjd. No more Lisa-Fisa.