Lajsa

...och så står alla med armarna upp i luften och precis som jag hajat vad som gäller och flaxar upp mina också, ja då är det helt plötsligt bara jag som gör det för alla andra har redan tagit ner sina. Så jobbar vi lite sådär i otakt ett tag, alla inbitna hurtiga friskis-fantaster och så jag på mitt hörn.

Sedan är det dags för ännu klurigare saker. Jag försöker verkligen hålla tungan rätt i mun och hänga med,  steg hit och dit och armar och ben åt olika håll. Precis som jag fått in knixen så hoppar jag lik förbannat in i grannen, för jaha, eh när hände det här då? Men då har dom i alla fall redan bytt övning.

Så ligger man där på golvet och äntligen något man kan: armhävningar. Trots att det är rätt halt för knäna med löpartights mot gympagolv och man ibland känner sig som en aborre på land.

Och så ner på mage för att göra rygglyft. Det är ungefär då jag upptäcker att jag är så koncentrerad att tungen hänger halvt ut ur munnen och försöker styra mig rätt, höger vänster höger vänster....

Men tunga mot dammigt golv är inte bra så in med den och fortsätt  med nåt nytt halvt stående på sidan... kniiiiip.

Så efter ytterligare lite hopp och studs är timmen slut.
Lite besviken över att ingen mjölksyra sprutat ur öronen förstår jag hur det är:

Jag är en Lill-Erik.

När hela klassen kryper ihop som bollar sträcker han på sig som en lycklig sparris, och sedan tvärtom. Det här med att studsa runt i grupp i takt är helt enkelt inte riktigt min grej, utan jag ska nog hålla mig till en stig i skogen. Men inte är jag ledsen för det inte! Med lite tur kanske jag också hittar en snäll elefant som heter Bruno att rida på därute i vildmarken - precis som Lill-Erik ! :)