Sicko
Tårarna sprutade och mjöklsyran pumpade i skrattmusklerna.
Men var det verkligen bara jag som hajade skämtet?
Vad är oddsen att ingen förstod ens något av alla mina skämt?
Igår var jag hysteriskt övertrött.
Idag var jag trött på ett annat mer ohysteriskt vis.
Så där som när man somnar med ytterkläderna på i en konstig
obekväm halvsittande position så fort man kommer innanför dörren.
Och vaknar en halvtimme senarare av sin egen snarkning.
Med konstiga mössmärken i ansiktet.
Men det var inte det som fick mig att tro att jag håller på att bli sjuk.
Inte ens att jag frös som en livrädd kanin när jag tog av alla lager fleece och dun.
Kroppstemperatur och nysningar är för doktorer.
Riktigt orolig blev jag först när jag märkte hur humorn sjunkit ytterligare.
Många ytterligare drastiska steg ned mot botten.
Jag trillade nämligen av stolen av skratt:
Är det verkligen bara jag?!
Men var det verkligen bara jag som hajade skämtet?
Vad är oddsen att ingen förstod ens något av alla mina skämt?
Igår var jag hysteriskt övertrött.
Idag var jag trött på ett annat mer ohysteriskt vis.
Så där som när man somnar med ytterkläderna på i en konstig
obekväm halvsittande position så fort man kommer innanför dörren.
Och vaknar en halvtimme senarare av sin egen snarkning.
Med konstiga mössmärken i ansiktet.
Men det var inte det som fick mig att tro att jag håller på att bli sjuk.
Inte ens att jag frös som en livrädd kanin när jag tog av alla lager fleece och dun.
Kroppstemperatur och nysningar är för doktorer.
Riktigt orolig blev jag först när jag märkte hur humorn sjunkit ytterligare.
Många ytterligare drastiska steg ned mot botten.
Jag trillade nämligen av stolen av skratt:
Är det verkligen bara jag?!
Terapi
När det är mycket. När man inte räcker till hur mycket man än
grubblar och funderar. Vrider och vänder och vrålar och bänder.
När man undrar vad egentligen vänskap är och hur en lösning ser ut.
Då går jag ut bland snöflingorna. Bort dit det spökar.
Sägs det.
Där lånar jag i alla fall en hög med böcker.
För inget sällskap är bättre än en gammal vän som haft i
bakhuvudet sedan sist. Hur var det nu det gick för honom?
Och inget är vackrare än en ekvation som löser sig perfekt.
Trött
I say no more. För jag orkar inte.
Dagen D
Idag är dagen då det äntligen händer. När Lisa Olsson tar tag i sitt liv.
Eller ja, det är ju inte direkt dagen då jag tar fram dammsugaren med den fulla dammsugarpåsen och äntligen jagar bort de envisa dammråttorna.
Eller skriver det där brevet som jag tänkt så länge.
Eller kokar ärtsoppa på det där kilot ärter vi köpte för ett halvår sedan.
Eftersom vi inte ens har någon föreläsning är det nog inte heller dagen då mina tankspridda kludder plötsligt blir lika fantastiska alster som min suveräna halvbror Patrik kan få till.
Men det är ändå en stor dag. Solen skiner och snön glittrar.
Och jag, jag tar äntligen tag i den där jäkla inlämningsuppgiften.
Som ska in i morgon.
Min nya broccoli
En del saker bara måste man ha. Med jämna mellanrum eller ännu oftare.
Som nytinad broccoli. Knaprig och grön.
Helst lite kall i mitten.
Eller Inca. Första hyllan på höger hand precis när man kommer in.
62 kr 13,5%.
Och faktiskt riktigt gott.
Mitt senaste begär kittlar dock varken alkonerven eller järnbristen.
Men något annat.
Smartare än alla vitaminer och nyttigheter som går att finna i frysdisken.
Och minst lika härligt mysigt som ett rödvinsrus.
Jag bara älskar mitt nya begär: Melissa Horn - Långa nätter
Förortsungen goes wild
Jag växte upp i ett litet radhusområde bredvid en stor motorväg.
En susande dånande sådan.
Jämt när jag var ute i skogen och rännde låtsades jag att det var en norrländsk fors.
Numera bor jag i mina drömmars norrland. Så en kväll när jag låg där i sovsäcken och lyssnade på ett avlägset forsande ljud blev jag först förbannad.
För i helvete!
Efter 19 km vandring rakt ut i Lapplands vildmark?
Är vi så här jävla nära en motorväg?!
En susande dånande sådan.
Jämt när jag var ute i skogen och rännde låtsades jag att det var en norrländsk fors.
Numera bor jag i mina drömmars norrland. Så en kväll när jag låg där i sovsäcken och lyssnade på ett avlägset forsande ljud blev jag först förbannad.
För i helvete!
Efter 19 km vandring rakt ut i Lapplands vildmark?
Är vi så här jävla nära en motorväg?!
They try to make me go to rehab but I say no no no
Jag håller på att få återfall. Jag har ändå hållit mig borta ganska länge, men det är liksom dom som dras till mig.
Aldrig tvärtom. Jag vill inte ens ha dom i närheten.
Jag gillar inte ens att läsa andras bloggar.
Och så ljuger jag också.
Men det är så mysigt att läsa om Björn Ferrys träningar i Storuman. Med förövrigt-extrabonus-material som är så himla roligt mest för det är så jäkla tråkigt.
"För övrigt så har jag köpt en äggkokare. Testade den igår och det blev bra."
Ibland undrar jag verkligen varför. Vad är det som får mig att läsa alla andras bloggar istället för att göra något vettigt?
Är det igenkänningsfaktorn?
Vi köpte faktiskt också en äggkokare förra året på en loppis.
Den var dock inte bra.
Eller är det bara så kul att se när det går bra för andra? Och deras äggkokare.
Jag vet inte.
Kul på riktigt är det i alla fall att läsa Spiderchicks soffrecension.
Och bra på riktigt går det för kirunafotografen Tobias.
Och jag, jag finns ju nästan på riktigt när jag kikar runt på andras bloggar och tänker att det där var väl inget.
Jag har minsann en likadan själv. En alldeles egen blogg.
Visst, en fis i cyberspace.
Men ändå.
Hellre en fis än vakuum.
Illustrativ bild från årets soffrecension.
Spiderchick
Aldrig tvärtom. Jag vill inte ens ha dom i närheten.
Jag gillar inte ens att läsa andras bloggar.
Och så ljuger jag också.
Men det är så mysigt att läsa om Björn Ferrys träningar i Storuman. Med förövrigt-extrabonus-material som är så himla roligt mest för det är så jäkla tråkigt.
"För övrigt så har jag köpt en äggkokare. Testade den igår och det blev bra."
Ibland undrar jag verkligen varför. Vad är det som får mig att läsa alla andras bloggar istället för att göra något vettigt?
Är det igenkänningsfaktorn?
Vi köpte faktiskt också en äggkokare förra året på en loppis.
Den var dock inte bra.
Eller är det bara så kul att se när det går bra för andra? Och deras äggkokare.
Jag vet inte.
Kul på riktigt är det i alla fall att läsa Spiderchicks soffrecension.
Och bra på riktigt går det för kirunafotografen Tobias.
Och jag, jag finns ju nästan på riktigt när jag kikar runt på andras bloggar och tänker att det där var väl inget.
Jag har minsann en likadan själv. En alldeles egen blogg.
Visst, en fis i cyberspace.
Men ändå.
Hellre en fis än vakuum.
Illustrativ bild från årets soffrecension.
Spiderchick
Flitiga Lisa
Man skulle kunna tro att jag bara sitter och kluddar. Kanske till och med att jag tycker att det är tråkigt med naturvårdens historia. Men det gör jag inte.
Och jag lyssnar faktiskt.
Samtidigt.
1872 invigdes världens första nationalpark i Yellowstone.
Jag ser det framför mig. Massor av indianer och cowboys mitt ute i Vilda västern.
Om det nu är där den ligger. Och där dom bor.
Måste jag ta reda på.
Och 1983 kom EU's 3e miljöprogram och 1987 det 4e och...
Klart jag lyssnar. Berätta mer.
Kostymkillar i korridorer.
Eller kan det kanske röra sig om GoreTex-hjältar i gummistövlar?
Måste också redas ut.
Bara en liten paus i korvstoppningen först.
Den glödande pennan måste få lugna ner sig lite.
Få ha lite roligt också.
Och jag får försvinna in i min fantasivärld en sväng.
Där måste jag nämligen ingenting.
Fokus
Jag satt och funderade på om jag ska klippa håret kort igen.
Då kom jag på det!
Jag har ju badat med delfiner för sjuttsicken!
Det hade jag glömt
Då kom jag på det!
Jag har ju badat med delfiner för sjuttsicken!
Det hade jag glömt
Kråkorna i min hjärna
I hjärnan finns det många skrymslen och vrån som är helt outnyttjade,
sägs det. Det stämmer nog.
Min hjärna verkar i alla fall rota friskt bland allt som någonsin har utnyttjats.
Det insåg jag igår när jag skulle sova. Ni vet när man ligger så där skönt, halvt i koma och ska precis somna in.
Det var då jag märkte det! Min hjärna räknade inte alls får!
Istället gick en gammal välkänd dänga på repeat. Först kom jag inte på vilken det var men efter att ha lyssnat klart när den spelats upp nästa gång visste jag:
...och en slank han hiiiiit
och en slank han diiiiit
och en slank han ner i diket!
Prästens lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde.
och en slank han hiiiit.....
Undrar om min hjärna har det tråkigt medan jag sover?
Vaknaaaa!! Kom och lek med oss!
sägs det. Det stämmer nog.
Min hjärna verkar i alla fall rota friskt bland allt som någonsin har utnyttjats.
Det insåg jag igår när jag skulle sova. Ni vet när man ligger så där skönt, halvt i koma och ska precis somna in.
Det var då jag märkte det! Min hjärna räknade inte alls får!
Istället gick en gammal välkänd dänga på repeat. Först kom jag inte på vilken det var men efter att ha lyssnat klart när den spelats upp nästa gång visste jag:
...och en slank han hiiiiit
och en slank han diiiiit
och en slank han ner i diket!
Prästens lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde.
och en slank han hiiiit.....
Undrar om min hjärna har det tråkigt medan jag sover?
Vaknaaaa!! Kom och lek med oss!
Personlig utveckling
Jag hoppas att mamma läser detta. Hon kommer att bli stolt.
De senaste vintrarna när jag bott hemma har jag nämligen bäddat ner mig med pyjamas, ett extra lager mjukisbyxor, dun-tossor på fossingarna och en tjocktröja med luvan uppdragen över öronen under ett berg av täcken och fleecefiltar och överkast om kvällarna. Med elementet på max och en härlig temperatur på närmare 30 i bästa fall.
Så har jag legat där och myst och mamma har kikat in i mitt rum utan att förstå hur jag överlever.
Nu är jag stor och bor i Europas sista vildmark som det så fint heter. Men det finaste av allt är att jag är ute på polarexpeditioner utan hysteriska mängder kläder och fryser inte det minsta.
Inte ens om tårna.
Trots att kvicksilvret kilar åt 30gradersstrecket åt motsatt håll.
Och jag myser minst lika mycket. Om inte mer.
De senaste vintrarna när jag bott hemma har jag nämligen bäddat ner mig med pyjamas, ett extra lager mjukisbyxor, dun-tossor på fossingarna och en tjocktröja med luvan uppdragen över öronen under ett berg av täcken och fleecefiltar och överkast om kvällarna. Med elementet på max och en härlig temperatur på närmare 30 i bästa fall.
Så har jag legat där och myst och mamma har kikat in i mitt rum utan att förstå hur jag överlever.
Nu är jag stor och bor i Europas sista vildmark som det så fint heter. Men det finaste av allt är att jag är ute på polarexpeditioner utan hysteriska mängder kläder och fryser inte det minsta.
Inte ens om tårna.
Trots att kvicksilvret kilar åt 30gradersstrecket åt motsatt håll.
Och jag myser minst lika mycket. Om inte mer.
Söndagsutflykt i Abisko, myspys, -25grader kanske.
Vad jag säger och vad jag menar
När jag säger att dagens kokain-behov inte är helt tillfredsställt så menar jag förstås dagens kakao-behov
Självklart är det inte Peter Pan som jag vill skjuta pil som, utan Robin Hood.
Säger jag lördag så menar jag antagligen vilken annan dag som helst, mest troligt är fredag eller söndag.
Bara för att jag säger pasta till maten så ska man inte utesluta att det kan ha varit ris jag menade.
Och om du pratar om gul eller röd lök är det väl inte så himla konstigt om det var gul eller röd paprika jag trodde att vi pratade om?
Det kan kanske verka snurrigt. Men det är det inte. Inte för alla. För det finns faktiskt en person i hela världen som förstår mig. Alldeles precis.
Hon tycker bara att jag är lite ofokuserad.
Men så lyssnar jag ju bara med ett halvt öga också........
Självklart är det inte Peter Pan som jag vill skjuta pil som, utan Robin Hood.
Säger jag lördag så menar jag antagligen vilken annan dag som helst, mest troligt är fredag eller söndag.
Bara för att jag säger pasta till maten så ska man inte utesluta att det kan ha varit ris jag menade.
Och om du pratar om gul eller röd lök är det väl inte så himla konstigt om det var gul eller röd paprika jag trodde att vi pratade om?
Det kan kanske verka snurrigt. Men det är det inte. Inte för alla. För det finns faktiskt en person i hela världen som förstår mig. Alldeles precis.
Hon tycker bara att jag är lite ofokuserad.
Men så lyssnar jag ju bara med ett halvt öga också........
Klart man hänger med...
Ny kurs. Här är kursens mål, schema och litteraturlista. Kapisch?
- Jag har en fråga bara. Där på litteraturlistan, där står det bara en Sveriges Nationatlas men jag har köpt två - den här Berg och jord och någon med vatten... Varför har jag gjort det?
Svaret var en gammal litteraturlista.
Klassen tycker antagligen att jag är lite efter. Att döma av deras brutala hånskratt.
Men hoppas hoppas, kanske tycker i alla fall läraren att jag verkar smart och flitig som köpt för många böcker.
- Jag har en fråga bara. Där på litteraturlistan, där står det bara en Sveriges Nationatlas men jag har köpt två - den här Berg och jord och någon med vatten... Varför har jag gjort det?
Svaret var en gammal litteraturlista.
Klassen tycker antagligen att jag är lite efter. Att döma av deras brutala hånskratt.
Men hoppas hoppas, kanske tycker i alla fall läraren att jag verkar smart och flitig som köpt för många böcker.
"Det är inte dig det är fel på...."
"Jag var kall som en jäkla isbit så jag tog en varm dusch.
En jättelång varm dusch.
Men efter typ en kvart tjugo minuter var jag liksom fortfarande inte varm,
det var då jag kom på det:
det är inte mig det är fel på,
det är slut på varmvatten!"
En jättelång varm dusch.
Men efter typ en kvart tjugo minuter var jag liksom fortfarande inte varm,
det var då jag kom på det:
det är inte mig det är fel på,
det är slut på varmvatten!"
Ring en vän.
Ja, men visst, självklart kan jag skjutsa er till flyget!
Så hoppade Åland och Sam av, puss och kram - sköt om er - have a nice flight - och god jul, och jag hoppade fram i förarsätet.
Ja just ja, det var en massa pedaler här också ja....
Fan! Hur kan man ha glömt hur man kör en manuell bil på bara ett år?!
Fråga publiken var uteslutet. Pratar man stockholmska vill man helst inte låta norrlänningarna få vatten på sin kvarn. Lite stolthet måste man ju ha kvar!
Så, ringa en vän då? Vem ringer man och frågar vilken pedal som är gasen?! Vems hånskratt vill man helst höra i en sådan här aningens nervös situation?
Det slutade med att jag fick ta en chansning och gissa helt enkelt. Det framgick i alla fall rätt snabbt vilken pedal som inte var gasen. Resten gav sig liksom av sig självt.
Sedan bar det av!
i 40 knyck på 90-vägen masade jag mig fram och var livrädd för både den gamla volvon och det snorhala väglaget. Kändes som en typisk dag att dö där mitt i snöstormen, Men då slog det mig, jag har ju faktiskt gjort det här förr! Halkan! Jag kan ju det här! Vänta vad var det nu man gjorde där på halkbanan...? Just det, blundade och skrek medan en farbror pratade med en från den lilla högtalaren i taket och drog i bromsen med någon slags fjärrstyrning när det behövdes.
Tyvärr har inte Sam en sådan vänlig liten gubbe i sin bil så jag fick vara min egna vänliga röst som talade mig till rätta.
Efter att ha blivit omkörd 38 gånger, ett antal sladdar och en friterad rumpa senare, (stolsvärmar-avstängar-knappen hade jag absolut inte tid att leta efter!) var jag äntligen ÄNTLIGEN hemma!
Jag var så glad över att de övre makterna och den rara lilla farbrorn hade varit med mig, nu ska jag leva from som ett lamm och vara tacksam för livet.
Och så ska jag sjuttsicken komma ihåg det här med pedlalerna också!
Broms... nej... koppling - broms... nej, eller.... jo.... koppling - broms - gas?
Så hoppade Åland och Sam av, puss och kram - sköt om er - have a nice flight - och god jul, och jag hoppade fram i förarsätet.
Ja just ja, det var en massa pedaler här också ja....
Fan! Hur kan man ha glömt hur man kör en manuell bil på bara ett år?!
Fråga publiken var uteslutet. Pratar man stockholmska vill man helst inte låta norrlänningarna få vatten på sin kvarn. Lite stolthet måste man ju ha kvar!
Så, ringa en vän då? Vem ringer man och frågar vilken pedal som är gasen?! Vems hånskratt vill man helst höra i en sådan här aningens nervös situation?
Det slutade med att jag fick ta en chansning och gissa helt enkelt. Det framgick i alla fall rätt snabbt vilken pedal som inte var gasen. Resten gav sig liksom av sig självt.
Sedan bar det av!
i 40 knyck på 90-vägen masade jag mig fram och var livrädd för både den gamla volvon och det snorhala väglaget. Kändes som en typisk dag att dö där mitt i snöstormen, Men då slog det mig, jag har ju faktiskt gjort det här förr! Halkan! Jag kan ju det här! Vänta vad var det nu man gjorde där på halkbanan...? Just det, blundade och skrek medan en farbror pratade med en från den lilla högtalaren i taket och drog i bromsen med någon slags fjärrstyrning när det behövdes.
Tyvärr har inte Sam en sådan vänlig liten gubbe i sin bil så jag fick vara min egna vänliga röst som talade mig till rätta.
Efter att ha blivit omkörd 38 gånger, ett antal sladdar och en friterad rumpa senare, (stolsvärmar-avstängar-knappen hade jag absolut inte tid att leta efter!) var jag äntligen ÄNTLIGEN hemma!
Jag var så glad över att de övre makterna och den rara lilla farbrorn hade varit med mig, nu ska jag leva from som ett lamm och vara tacksam för livet.
Och så ska jag sjuttsicken komma ihåg det här med pedlalerna också!
Broms... nej... koppling - broms... nej, eller.... jo.... koppling - broms - gas?
Wallice och jag
Jag har en fanclub, en riktigt flitig sådan, och det här är deras senaste påhitt.
Jag är tydligen en Wallice-look-a-like. Det är något med kinderna tror jag, eller den oemotståndliga charmen?
Man blir ju hur som helst rörd, för jag tar det som en komplimang.
Jag är tydligen en Wallice-look-a-like. Det är något med kinderna tror jag, eller den oemotståndliga charmen?
Man blir ju hur som helst rörd, för jag tar det som en komplimang.
Så det så - Pilutta er!
Min konstnärliga ådra i vänster fot
Alla sitter och jobbar med projektet som ska redovisas på måndag.
Jag blev otroligt nog klar redan i fredags. Bara det gör mig nervös.
Nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till. Hur hanterar man sånt här?
Vara klar i tid?!?!
I brist på annat ritade jag självporträtt med olika kroppsdelar.
Jag måste säga att min vänsterfot är överraskande bra på att rita
.
Jag blev otroligt nog klar redan i fredags. Bara det gör mig nervös.
Nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till. Hur hanterar man sånt här?
Vara klar i tid?!?!
I brist på annat ritade jag självporträtt med olika kroppsdelar.
Jag måste säga att min vänsterfot är överraskande bra på att rita
Skilsmässobarn
När man är liten kan det vara svårt att förstå varför ens föräldrar inte bara kan vara sams och bo under samma tak.
Sedan växer man upp och förstår.
Lördag kväll och middag hemma hos mamma:
Spagetthi och köttfärssås - med krossade tomater och vitlök -
och till efterrätt vaniljglass med varma blåbär
Dagen därpå åt jag hemma hos min käre far:
Spagetthi och köttfärssås - med grädde och svamp -
och inte helt otippat vaniljglass fast med varma hallon!
Inte konstigt att dessa två människor inte kunde hålla sams.
Sedan växer man upp och förstår.
Lördag kväll och middag hemma hos mamma:
Spagetthi och köttfärssås - med krossade tomater och vitlök -
och till efterrätt vaniljglass med varma blåbär
Dagen därpå åt jag hemma hos min käre far:
Spagetthi och köttfärssås - med grädde och svamp -
och inte helt otippat vaniljglass fast med varma hallon!
Inte konstigt att dessa två människor inte kunde hålla sams.
Jag har blivit kulturell
Min lillebror har precis laddat ner Madagaskar åt mig så att jag och Patrick kan se den innan vi ska se tvåan på bio. Så att vi hänger med liksom.
Inte imponerande?
Den här då?!:
När jag tittade ut genom mitt fönster och såg skymningen kom en liten dikt fram från någon vrå ur hjärnan, antagligen den som lagrar alla dödsannonser jag läst i Svenskan:
Det är vackrast när det skymmer.... humm humm ... nånting... himlen rymmer.
En stunds googlande senare hade jag läst fler dikter än någonsin tidigare i mitt liv. Och då även inräknat alla gamla hederliga "toppen på snoppen"-dikter från Frida.
Pär Lagerkvist, Karin Boye, Nils Ferlin. Det finns så många söta små dikter. Och förstås många långa som tål att kluras lite på.
Jag blev så tagen att jag inte ens tjuvkikat på slutet av Madagaskar än. Då förstår ni.
utsikt från mitt fönster
Inte imponerande?
Den här då?!:
När jag tittade ut genom mitt fönster och såg skymningen kom en liten dikt fram från någon vrå ur hjärnan, antagligen den som lagrar alla dödsannonser jag läst i Svenskan:
Det är vackrast när det skymmer.... humm humm ... nånting... himlen rymmer.
En stunds googlande senare hade jag läst fler dikter än någonsin tidigare i mitt liv. Och då även inräknat alla gamla hederliga "toppen på snoppen"-dikter från Frida.
Pär Lagerkvist, Karin Boye, Nils Ferlin. Det finns så många söta små dikter. Och förstås många långa som tål att kluras lite på.
Jag blev så tagen att jag inte ens tjuvkikat på slutet av Madagaskar än. Då förstår ni.
utsikt från mitt fönster
Det är vackrast när det skymmer,
All den kärlek himlen rymmer.
Ligger samlad i ett dunkelt ljus,
över jorden, över markens hus.
Pär Lagerkvist
All den kärlek himlen rymmer.
Ligger samlad i ett dunkelt ljus,
över jorden, över markens hus.
Pär Lagerkvist
Jag är ingen fotbollsfru
Vi var ute och gick i en av Söders smala gränder. Så kommer en fotbollskille och dribblar sig fram och så här i EM-tider vill man ju vara med i matchen liksom, tänkte jag, och gick mot alla mina instinkter och sparkade tillbaka bollen han råkadde skjuta mot oss.
Det råkade bli en riktig tå-paj, och för att rädda fönster och förbipasserande barnvagnar kastar sig killen upp och räddar bollen med en karatespark. Bollen far rakt upp i ett träd och ner i huvudet på Micha.
- AAAAJ!! Lisaaaa, vad gööör duu?!?!?!
Förlåt. Jag ska inte beblanda mig med fotbollar igen
Promise
Det råkade bli en riktig tå-paj, och för att rädda fönster och förbipasserande barnvagnar kastar sig killen upp och räddar bollen med en karatespark. Bollen far rakt upp i ett träd och ner i huvudet på Micha.
- AAAAJ!! Lisaaaa, vad gööör duu?!?!?!
Förlåt. Jag ska inte beblanda mig med fotbollar igen
Promise
