Onsdag i vår mörka vinterstad
En del undrar hur vi står ut. Är det inte obotligt mörkt? Och trist?
Förutom när vi schvishar fram över knastrande is, menar du?
Eller kastar oss i den djupa mjuka snön likt odödliga akrobater?
Eller bara ligger i godan ro och gör en hederlig snöängel?
Om du menar just sådana onsdagsbestyr måste jag göra dig besviken.
För just då rör varken bitande kyla eller nattsvart mörker oss i ryggen.
Då är nämligen Kiruna världens absolut bästa stad.
Alla tiders.
Pepparkakibakilainen
Snusen säger att vi måste dricka julöl när vi bakak pepparkakor.
Så då gör vi det. Och julebubblorna sprider julelycka i maggropen.
Det är julstök i vårt lilla kök. Finni har stora planer för sitt lilla hus.
Och jag lyckas pricka en degklimp innanför Ålis glasögon. Helnöjd.
Man kan äta förvånansvärt mycket deg innan det gör ont i magen.
Granen är fortsatt sne. Black is back. Vi gillar det så, välgräddat.
Allt går liksom över alla förväntningars förväntade förväntningar.
....och julöl smakar faktiskt inte så illa trots allt.
Mordmysteriet på Kirunaholm
Bandmedlemmar, manager, stalkers, paranoida knarkare, en före detta fru
frireligiösa Mama Rap, en gammal roadie och älskarinnor hit och dit om vartannat.
Alla var vi på plats efter att vår kära superstjärna Princess blivit mördad.
Men vem i hela friden kan ha gjort detta?!
Öh, typ alla va?
Regina the Roadie bedyrar sin oskuld
Hella the manager vill bara tjäna pengar
Sabbe the sekreterare sopar upp efter de andra
...medan blåsta Pillan och läskiga Samantha fattar noll.
Rollspel it is!
Glögg
Det sammanfattar vår glöggiga helg.
Sensation White
Det är mörkt i Norrland säger de. Speciellt de som inte
bor här brukar tjata något evinnerligt om mörkret i norr.
Så när jag var ute och gick idag vid skymningstid,
eller som i andra delar av landet kallas lunchtid,
tänkte jag att så jäkla bäcksvart är det väl ändå inte?
Inte så vitt jag kan se.
Vår skola
På min gata i stan
Klockstapeln vid kyrkan
Rusningstrafik förbi gamla brandstation
Det är över nu
Vårt sunda tävlingsinriktade leverne har nu återågt till det normala.
Förutom att utsätta min kropp för vodka, snus och strålning rakt in i
sms-tummen är det alltså fritt fram att förgifta den även med socker.
Någonting känns inte helt bra.
Det är över nu - Gyllene Tider
the No-Heads
De är så rara. Lagar mat mitt i natten bara för att göra oss nyfikna.
Pannkakor? Nej, köttfärssås va?
Fast sen blir Snusen irriterad och tycker att Hon rör för mycket med sleven.
Och vad mycket spagetti Han tar!
Vi börjar komma de Huvudlösa närmare och närmare.
Häromkvällen kom Han ut i köket med bara en handduk runt höfterna.
Hon hade morgonrock.
Den delen av köket där köksbordet står ser vi dessvärre inte.
Men någon slags måtta får det kanske ändå lov att vara.
Om de har så långa köksgardinerna att de inte ens visar huvudena
förstår vi ju att de har vissa gränser.
Men vi tycker om dem ändå. Våra grannar.
Och ikväll visade de verkligen vilka goda vänner de är.
På något sätt har de fått reda på att det är den veckan nu.
Ni vet, veckan då man städar och tvättar och ordnar och sorterar
- gör allt annat än pluggar
Tentavecka.
Så med ajax-flaskan och dammsugaren i högsta hugg drar de fram
spisen för att städa bakom den! BAKOM spisen!
Det är seriös städning det.
Och underhållning.
Bara för vår skull.
Underbara helg
Mina finaste var och hälsade på långt uppe i mitt mörka norr
I think they liked it
Vackra Snusen var också med och kalasade
Majchen hjärta norrland
Thräs och pälsmössan ägde.
For sure!
Jag saknar er redan ♥
Det ballar ur
Det är sista veckan på vår berömda sockerstrejk nu.
Det har liksom gått över förväntan. Hittills.
Vi har bakat muffins till syjuntan utan att slicka skålen.
Gjort ett mästerverk till Halloweentårta utan att nyfiket smaka.
Tittat på Jockes oförskämda mängder lingonsylt till blodpuddingen.
Flera kvällar i rad kännt doften av kladdkakemästare Kristians
kladdigaste kladdkakan-experiment utan att döda.
Så idag kom den hårdaste prövningen av dem alla.
Bokstavligen.
Som en blixt från klar himmel låg jag plötsligt där nedbrottad
på rygg med Snusen på alla fyra över mig.
Med något galet och hysteriskt i blicken.
Likt en mellanstadiemobbare försökte hon pressa in en
pepparkaka i munnen på mig.
Få mig att förlora och ge upp.
Men icke då.
Dock fick hon mig att nervöst tugga i mig alla mina naglar.
Nu är det inte längre blodpudding eller smaka ballerinas
nya pepparkakskex som jag längtar mest till.
Den här sockerstrejken har gått in i en ny fas.
Och jag hoppas att veckan går fort.
Innan dess går ingen säker.
JAG VANN!!!
Jag vann! Jag vann!! Jag vann!
Jagvannjagvannjagvaaaann!
Jag var bäst av alla!
JAG vann!
Inte nog med att jag blivit skjuten, slicad, genomborrad
av ett svärd och sedan återuppstånden.
Dessutom vann jag.
Till och med över de siamesiska tvillingarna.
Och viktigast av allt över hela havet stormar-mästarinnan,
limbo-fantasten, 0,5poäng mer än mig på tentan-bitchen,
superhero-vinnaren, alltid värst-proffset.
Min käraste vän Snusen.
Men den här gången vann jag.
Och inte du!
Piluttadej.
Snusen och Ålis blev Snålis för en kväll
Man vet att det är något stort på gång...
... när köp inte ut-plakatbärarna är de enda som fortfarande har ett litet
hopp om något gott hos mänskligheten
... när karamellfärgskonsumtionen skjuter i höjden
... när kvällens meny består av roadkill serverat med
gröna maskar toppat med blod och rivna naglar
... när det som händer ikväll antagligen är en dimmig gåta i morgon
Sockerstrejken
Eller den där spännande kakan från dalarna.
Bak-Viktor är tokig.
Och är det inte han så är det någon annan som slänger ihop
bananmuffins eller kladdkaka.
Men nu har vi fått nog!
Reglerna är enkla och målet solklart.
Inte en enda sockemmolekyl ska få spatsera över våra läppar under de nästkommande fyra veckorna.
Inte för att vi redan oroar oss för åldersdiabetes eller tarmcancer eller att någon slags amerikansk fetmaepidemi ska sprida sig i vår lilla korridor.
Nej, vi vill bara ha en utmaning för oss i fyra veckor. En ny slags matkampen.
För då vet vi.
Vi kommer få uppleva det finaste en fattig student kan göra.
I den vrån av coop som vi annars bara skyndar förbi.
Med tårar i ögonvrån och hökblick efter lägsta kilopriset ska vi få välja ut det bästa pålägget som finns.
Vi längtar redan.
Ostdisken here we come!
Söndagspromenad
Dagen tog slut innan vår vandring gjorde det.
Himlen var alldeles rosa långt där bortom fjälltopparna.
Innan det blev natten.
När vi kom runt krönet på berget kikade fullmånen fram.
Plötsligt blev det ljust igen. Snön lyste och gnistrade.
Och där pulsade vi fram alldeles tysta på led.
Vi hade trott att vår lilla utflykt skulle gå lite fortare.
Att det skulle vara lite mer barmark.
Men nu gick vi där mitt ibland tusen miljoners miljarder iskristaller
som frasade och krasade när vi plöjde oss fram.
Det kändes nästan overkligt.
Tänk om jag bara drömmer?
Nästa sekund låg jag där raklång.
Undrar om flaskan i ryggan är hel? Undrar om något i mig är helt?
Och medans jag sedan undrade hur jag överhuvud taget skulle ta
mig upp igen hade jag kunnat, om det inte gjort så förbannat ont,
tänka en positiv tanke.
Att det var visst på ritkigt ändå.
Fast det hade räckt om någon nöp mig i armen.
Sonnabend
"Många har fiskat hela livet,
utan att veta att det inte är fisken de vill fånga"
Shake n' bake - fredagsspecial
Om man vill slänga ihop en riktigt bra fredag är det inte så svårt.
Vår fredag i Kårsavagge har ju tydligen inte imponerat på så många.
Men den här gången blev det andra bullar.
Vi kan bara vi vill.
Det här är vårt recept:
Först och främst behövs det en hedersgäst för att höja stämningen lite extra.
Snusens Maja från Hudvik är perfekt.
Sedan behövs en massa ved. Allt som knakar och brakar är torrt nog.
Och hysteriska mängder varma kläder.
Tre lager ylle och en tjock dunväst sitter fint.
Sedan täljs en pinne och en korv träs på den.
Pinnbrödsdegen behöver antagligen värmas i handen innan den kan kringlas runt korven.
Ska man visa hedersgästen riktigt uteliv så ska man.
Om det så är minusgrader.
Till efterrätt serveras grillad banan.
Snitta bananen och tryck i valfritt många chokladbitar.
Förslagsvis så många det bara går.
Resten stoppas i munnen.
För att höja fredagskänslan ytterligare kan man ta en snus.
Gärna en liten rackare ur Majas dosa.
När det börjar snurra hejdlöst är det dock dags att spotta ut.
Har jag hört.
Lagom tills man kan sitta upp utan att behöva hålla i sig borde bananen vara klar.
Lite beroende på hur inbiten snusare man är förstås.
Skalet ska i alla fall vara brunt och chokladen smält.
Helst ska man sedan ha tag i en fullmåne som kan kasta långa skuggor efter den glada lilla skaran som sitter där kring lägerelden på kalfjället.
Och så förstås stjärnor som bara blir fler och fler.
När man sedan inte orkar härja runt bland videsnåren och skaffa mer ved eller grilla mer pinnbröd med smälta chokladbitar i är det dags att krypa ner i sovsäckarna.
Svårare än så är det inte.
Hej och välkomna
Min hall är en skog med renhorn.
Och resten av mitt lilla hem är ännu mera skog.
Min fina sänghimmel är ett gigantiskt renhorn.
Där under trivs Bambi.
Äntligen höstmörker!
En jordglob, förkylningshonung från min bästa vän och bilder jag tagit själv.
Det krävs så lite för att bli så lycklig.
Grönska, hemligheter och kärleksbrev.
This is were the magic happens.
Eller i alla fall var läxorna blir gjorda.
Mina kärasta ägodelar.
Järnmalm från gruvan och sameslöjd från Jokkmokks marknad.
Fruktstund och te.
Hemligheten bakom hur man överlever Sveriges längsta vinter.
Och till sist min arga pingvin.
Han skyddar mig mot allt.
Vår lilla stad
Det fina med Kiruna är att man blir glad för så lite. Det är bara i Kiruna som man kan bli så glatt överraskad över att få se hela 10 pers på gatan.
Samtidigt.
Och det är bara här man tycker att stan har ett enormt utbud om man i bara farten lyckas gå fel och går in på Dressman istället för systemet vägg i vägg.
Du, det finns lite att välja på ändå.
Efter skoaffären och systemet var dock shoppingrundan avslutad.
Då begav vi oss ner till coop med ryggsäckarna på.
I Kiruna får man nämligen se töntig ut. Speciellt om man vill smälta in.
På vägen hem i solskenet var vi alldeles sprudlande lyckliga.
Med ryggsäckar fullproppade med tonfiskburkar och nötter och annan studentmat.
Och varsit par klackisar.
Hör och häpna.
Jag vet inte om vi var mest nöjda över att vi hittat skor för bara 19 kronor eller den nya upptäckten att man faktiskt kan räkna coop till en skoaffär också.
Två skoaffärer i samma stad alltså.
Vi blir verkligen glada för ovanligt lite här uppe.
Eller så har vi lärt oss att uppskatta ovanligt mycket.
Kladdkake-bake-tävling 2009
Polly, marshmallows, lime, chili, morötter, apelsin, kokos...
Och extraliv-svampen från Super Mario.
Det fanns ingen hejd på de hemliga ingredienserna.
Men i magen fanns det både stopp och hejd och en botten.
Det frestar på att provsmaka 9 stycken olika kladdisar kan jag lova.
Men vad gör man inte för den ädla sporten Kladdkakebakning.
Hur det gick?
Vår banankladdis låg i delad ledning och fick sedan stryk i extraomröstningen.
Men vi är inte bittra.
Dubbelnougaten var också fin.
Grattis Kristian!
Liftarens guide till galaxen
Först var jag lite skeptisk, storstadsbo som man är. Men alla mördarfantasier gick upp i rök när Erling svängde in till vägkanten och plockade upp oss.
Han visade sig vara en av de gladaste farbröder som går att finna från Lapplands inland.
Pratglad var han också.
125 km till Kiruna gick fort.
Han hann berätta om sin syskonskara på sju som alla åkt linbana upp på fjället för att kalasa i en stuga.
Till och med deras äldsta syster på 85 år och deras avlidne bror var med.
Allihopa.
Så berättade han om sina fem egna barn och den timrade stugan de bott i med äggoljade väggar och exfrun som drivit örtagård och varit lite av en häxa.
Cancer har han haft också. För 30 år sedan.
Det var dock en bagatell så länge man bara håller humöret uppe.
Man måste vara lite naiv och åtminstone tro att allting är möjligt.
Det är roligare att planera fest än begravning.
För det viktigaste av allt, fick vi lära oss, är att aldrig ta ut sorg i förskott.
Men glädje däremot!
Friday Night Live
Alldeles tysta.
Det fanns liksom lika lite att säga som något att se där i regnmolnet när skymningen kom smygande.
Lite väl ruggigt och hungrigt för småprat.
Lite väl många kilometer i benen för att vara alldeles pigga och glada.
En sak var vi dock överens om.
Våra vänner från där hemmavid skulle nog inte se tjusningen i vårt val av fedagsnöje.
Det är det nog bara vi som gör.
