Viiksisiippa
Först kände jag mig som en dålig blivande naturvårdare. Det kanske inte verkar så himla svårt att välja ut en art av 3 500 rödlistade arter.
Nej, men det svåra är att känna den brinnande passionen för en liten lav och orka skriva på en rapport fram till jul för att rädda denna lilla torra sak från utplåning från jordens yta.
Jag är ledsen, men jag kan inte säga att en lav skulle få mitt hjärta att gå itu om den försvann.
Eller en mossa, eller en jäkla obegriplig starrsort, eller...
Så plötsligt bara var han där. Såg på mig med sina små pillimariska ögon.
Den minsta av sin sort, alldeles lurvig och med det fantastiska finska namnet Viiksisiippa.
Mustaschfladdermus på svenska.
Mitt hårda, och ja orättvisa, naturvårdshjärta bara smälte.
Klart att du ska få finnas kvar.
What ever it takes, kompis.
Cave rolls
Man lär sig något nytt varje dag. Som att om det är trångt i grottan kan det vara lättare att rulla sig fram än att krypa.
Vi kallar det cave rolls.
Och även om passagen kan verka omöjligt trång så går det faktiskt. Bara man lägger sig på mage med huvudet på sniskan och pressar sig igenom på den rätta millimuttern.
Om det så krävs ett par djupa andetag och några skräckslagna tårar.
På vägen tillbaka efter en sväng i gångarna gick "magpressaren" som en dans.
Trots en rar klasskamrat som påminde oss om den brutala massan berggrund vi hade över huvudena och de oexisterande nödutgångar.
Och trots att jag växt på vägen in.
Men varken på längden eller tvären.
Som tur var, då hade det blivit tight.
Utan på det där andra viset. När man har klarat något riktigt läskigt.
Helt plötsligt var jag lite starkare. Lite tuffare.
Lite mer bergsäker på mig själv.
Day of the living dead
Ni vet, man slår upp ögonen och undrar varför man ligger där raklång med alla kläderna på?
Man funderar på varför lamporna är tända och vilken dag det skulle kunna vara?
Resten är det dock ordning på.
Mobil, kamera, nycklar, leg, tesked allt kom med hem.
Eller vänta, en tesked?!
Det måste helt enkelt vara dagen efter en lyckad kväll.
Insparkilainen
Idag är det hopp och lek hela dagen lång. Stim och stoj. Klackarna i taket.
Vi har inspark för de nya naturguiderna.
12 tappra själar har tagit sig upp till Kirunas vilda studentliv.
Kanske låter futtigt?
Kanske det är.
Även om man skryter med att en liten skara space master-utbytesstudenter från asiatiska high tech-länder också kommer på middagen ikväll låter det inte särskilt ballt för någon som kommer från en riktig studentstad.
Men vi misströstar då inte.
Här håller vi modet uppe och ser det från den ljusa sidan.
Mindre disk och mera vargtass till oss.
Och det är liksom bara välkomstdrinken.
Förstå hur många vi blir sen när man börjar se dubbelt.
Popiga Pajala
Jag hade väl packat myggnätet? Eller kan de elaka små liven redan ha dött i höstkylan?
Sedan fick jag annat att oroa mig för.
Våra egna liv.
Det var nämligen både älg- och björnjakt i buskagen.
Ingen dog.
Inte ens när en ledsen jägare hytte med näven åt oss efter att vi skrämt iväg hans älg.
Med liven i behåll försökte vi göra något livat i Pajala en onsdagkväll.
Lill-lördag och allt.
Man hade kunnat tro att det skulle vara dött och folktomt.
Det var det.
Vi bänkade oss i vår vandrarhemssoffa och såg Populärmusik från Vittula.
Based on a true story.
Då förståd vi.
Jaha, det ska vara så här.
Populärmusik från Vittula får fem älgar.
Kebnekaise
Det var deffinitivt inte lätt, men inte heller så tungt längre.
Benen kändes inte direkt tomma, men inte heller blytunga.
Helt normalt kändes det faktiskt inte.
Fast samtidigt, hur ska man veta vad som är normalt?
Det finns ju liksom inget annat att jämföra med.
Det är bara ett berg som är högst.
Positiva tankar #3
Där nerifrån ser man inte Kebnekaise än.
Tänk, vilken hög topp man än tittar på här så vet vi
- vi ska upp på en som är ÄNNU högre!
Trevlig helg
Ryggan är packad
och kängorna på.
Långt ska vi vandra,
högst ska vi nå.
Hej och hå -
på toppen ska vi stå.
Hundred years from now
Egentligen är det ju ingen fara. Och om hundra år kommer vi ju bara att komma ihåg det vi faktiskt gjorde.
Inte den där helgen när allt gick i stöpet.
För vad vore väl en helg i Kårsavagge....
Nej just det, det ligger ju kvar.
sarapaaventyr.blogg.se
Don't go there
Vinden har vänt.
Ryktet nådde oss redan i somras att det skulle börja en ny kille.
En kille?!
Perfekt, tänkte jag och Snusen och bestämde oss för att bråka om honom.
Lite lagom festligt och tidsfördrivigt i Kirunas höstmörker.
När skolan började visade sig killen heta Andreas.
Och Andreas visade sig ha en flickvän.
Som utbildar sig till polis.
Då kändes det helt plötsligt som en dum ide.
Särskilt inbjudna gäster
Kronprinsessan var i stan för att inviga sametinget. Alla samer gick runt i sina fina koltar och hade stort kalas i stadshuset. Vi var så klart också där och spanade och fick åtminstone gå på röda mattan.
En bra stund efter att alla särskilt inbjudna gäster gjort det förstås.
Men vad gör väl det?
Jag bjöd in några egna gäster till vår lilla balkong istället. Många rynkade på näsan och tackade vänligt men bestämt nej.
Det var bara i min mun det vattnades vid tanken på surströmming.
Men mina särskilda kom i alla fall.
Snusen gillade förstås surisen redan på första försöket.
Emma och Ålis var lite väl kinkiga.
Jocke var gentleman och tackade för upplevelsen och var i alla fall glad att ha något att skriva om på sin blogg.
Det var snällt sagt.
Så hade vi förstås ett par riktiga karlar till bordet som visste hur man ska äta surströmming. Speciellt vår favorit australienska utbytesstudent åt med god aptit.
Kanske inte helt förvånande ändå.
Kommer man från ett land där man äter pålägg som för en svensk ser ut som god nutella men som består av brutala mängder jäst och salt, backar man knappast för en salt, aningens jäst, liten fisk.
Men det gör inget att mina särskilt inbjudna gäster var lite kräsna med maten. Mellan alla hysteriska, tokiga skratt och skrik spanade jag lite på bergen och vildmarken bortom husen.
Alldeles precis utanför staden.
Och så ibland kikade jag ner på gatan där ännu en same kilade förbi i sin kolt i kvällsolen.
Och kvällen kunde inte bli bättre.
Crazy
Andra dagen är 15km uppför lätt som en dans.
Kanske lite för att vi nyktrat till.
Kanske mest för att vi sjöng.
You drive me crazy
You fucking back
You are så bra-ant
With you I'm stuck
Ooo-oooh CRAAAZYYYYY
Bakis skakis
Dagen efter man har druckit ett glas vin för mycket eller kanske tagit en skvätt tequila mer än man borde så ska man titta på film och beställa pizza och sova oförskämt mycket.
Eller ställa klockan på 9.30.
Packa väskan trots att ögonen går i kors.
Dricka hysteriska mängder vatten och äta en rejäl portion gröt.
Sova kan man göra på tåget mot Katteratt.
Eller i solen efter att man tagit lunchpaus efter 1km vandring.
För det är trots allt inte omöjligt att ge sig ut på vandring när levern egentligen har annat att stå i.
Då kan man gå där i dalgången och lyssna på forsens brus och tänka på gårdagens synder.
Eller morgondagens hjältedåd.
Eller absolut ingenting.
Och fick man inget hugg på krogen får man det i alla fall i en folktom norsk fjord.
Sejen nappade så flitigt att vi fick kasta tillbaka minst hälften.
Då var vi glada att vi inte kastat in handduken utan masat oss iväg trots allt.
Kvällens låt var liksom självklar.
Sej inte nej. Sej kanske kanske kanske.
same same and some different
Det är inte helt lätt att komma ihåg alla dessa lavar och mossor.
Men efter att ha tagit oss långt upp på fjället bara för att se på den berömda isranunkeln kommer jag i alla fall inte att glömma den i första taget.
För visst var det den vi såg på samma fjäll förra året...?
Norska kusten var i alla fall en nyhet detta år.
Sjöborre är min favorit. Den ska jag komma ihåg.
Dessutom har jag kokat mitt livs första egenplockade blåbärssylt!
Det ingick förstås inte i högskolestudierna. Men som sagt är det mycket lavar att komma ihåg.
Hysteriskt mycket.
Då är det lätt att tappa fokus och börja plocka bär istället.
Eftersom vår snälla lärare inte straffade mig gjorde gud det istället.
Fast det är ingen suspekt könssjukdom eller annan sorts böldpest som jag fått på ögat.
Det är bara ett myggbett.
Jag lovar.
(Tyvärr kunde jag inte ta en bild när ögat bommat igen totalt.
Jag såg helt enkelt inte var kameran var.)
Year two
Och så klämmer vi in ett eget arbete nästa vecka också.
Vi ska till och med tälta i klassrummet för att vi inte hinner hem emellan.
Man skulle kunna tro att det skulle kännas lite motigt och kämpigt så här på söndagkvällen.
Men inte då.
Alla vägar bär till Koskullskulle
Vi hade en deal. Supermazdan skulle hålla de 94milen upp till Kiruna om han fick ett sprillans nytt batteri.
Synd bara att vi avverkade de 94 milen innan vi ens kommit fram.
Men glömmer man de heliga åkabil-havrekexen som vi bakat så kärleksfullt halva natten med svensktoppen på högsta volym, då bara måste man åka tillbaka.
Eller när Snusen slänger mobilen i buskarna när vi kissepausar i diket.
Och åker man bara rakt igenom Jokkmokk och tänker på annat så hamnar man lätt på fel väg.
Du förresten, har du nånsin hört talas om de här konstiga ortsnamnen?
Nä men då provar vi åt ett annat håll.
För att inte tala om Gällivare som väljer att lägga ned hela skyltbudgeten på femton skyltar mot Koskullskulle av alla ställen men inte en enda Kirunaskylt.
Då blir det helt enkelt några extra svängar som gör resan lite längre.
Och mer spännande.
För vi tycker om att bogseras.
Den långa resan
Försover sig och köper en till.
Snusen är förstås alltid värst men jag försöker apa efter.
Beställer en biljett till Hudviksvall för 185kr.
Tar bort bekräftelsen i smyg från inkorgen och överraskar mig
själv precis lagom innan avgång.
Köper en sista minuten för 229kr.
Det blir ju mer sport så. Om och när jag väl kommer till Hudvik
imorrn har vi ju bara 94mil med supermazdan kvar.
Lite för okomplicerat för vår komplicerade smak.
Whish us luck
Skolstart underbart
Så taggad att jag kollar efter kurslitteratur på Adlibris.
Där är det så fiffigt att man kan även se vad andra köpt som köpt den boken man kikar på.
Då får man tips om andra floror och fältböcker om svampar och mossor och....
Va fan?!
Kunder som köpt denna bok har
även köpt:
 |
| | |||||||
|
Melankoliska rum : om ångest, leda och av Johannisson, Karin
|
How could they know att jag är kirunastudent?!
