Lajsa

Kronprinsessan var i stan för att inviga sametinget. Alla samer gick runt i sina fina koltar och hade stort kalas i stadshuset. Vi var så klart också där och spanade och fick åtminstone gå på röda mattan.
En bra stund efter att alla särskilt inbjudna gäster gjort det förstås.
Men vad gör väl det?

Jag bjöd in några egna gäster till vår lilla balkong istället. Många rynkade på näsan och tackade vänligt men bestämt nej.
Det var bara i min mun det vattnades vid tanken på surströmming.
Men mina särskilda kom i alla fall.


Snusen gillade förstås surisen redan på första försöket.
Emma och Ålis var lite väl kinkiga.
Jocke var gentleman och tackade för upplevelsen och var i alla fall glad att ha något att skriva om på sin blogg.
Det var snällt sagt.
Så hade vi förstås ett par riktiga karlar till bordet som visste hur man ska äta surströmming. Speciellt vår favorit australienska utbytesstudent åt med god aptit.
Kanske inte helt förvånande ändå.
Kommer man från ett land där man äter pålägg som för en svensk ser ut som god nutella men som består av brutala mängder jäst och salt, backar man knappast för en salt, aningens jäst, liten fisk.

Men det gör inget att mina särskilt inbjudna gäster var lite kräsna med maten. Mellan alla hysteriska, tokiga skratt och skrik spanade jag lite på bergen och vildmarken bortom husen.
Alldeles precis utanför staden.
Och så ibland kikade jag  ner på gatan där ännu en same kilade förbi i sin kolt i kvällsolen.

Och kvällen kunde inte bli bättre.