Lajsa

Det är så märkligt.
Hur man kan tycka om så himladens 
mycket att man bara vill vill vill.
Trots goda vänners råd.
Let it be, let it be.....

Till en början var det underbart.
Som en dans på rosor.
Lyckan hoppade som ivriga
pommacsbubblor inom mig.
Resten var ärligt talat mest smärta.
Den svåra konsten att sluta i tid.
Att slippa den hårda vägen tillbaka.
Varför lär man sig aldrig?

Men inte ens när jag slickade mina
sår till bakgrundsmusiken av Snusens
Vad var det jag sa?
Inte ens då ångrade jag min
springrunda under stjärnorna.
To hell med benhinnorna.