Lajsa

När jag var liten hade jag en ide om att det inte fanns några gränser.
Att man alltid kunde lite till.
När jag stod i ridhuset och spanade bort mot containern en bit bort var
jag helt övertygad om att om jag lade mig raklång på gruset med mina
svarta ridstövelgummitår kvar på tröskeln skulle jag kunna nå containern
med fingertopparna.
Om jag bara sträckte mig lite, lite till hela tiden. Om jag aldrig gav upp.
Till slut skulle jag nå fram.
Till slut skulle min mellanstadiestora kropp kunna nå många fler meter än
den faktiskt var lång.

Sedan växte jag upp och insåg att det finns gränser och stopp för vad
man kan och räcker till.
Lite av en lättnad? Ja visst.
Ganska så skittråkigt? Jajamänsan.



                          
                                               8 år