Lajsa

Jag lyssnar numera endast till Olsson.
Och när löjtnant skriker att det inte är
skalman utan spänstiga krigare vi ska
föreställe så snärtar jag upp mig allt jag
kan.
Jag är så alldeles till mig att jag smäller
hål på pannan när jag ska skutta ur
våningsängen. Sedan droppar det lite blod
även ur fingret när vi ivrigt försöker plocka
isär våra AK5or till smådelar under den där
förbaskade 17-sekundersgränsen. 
Och så fort vi får ledigt en kväll ger vi
oss ut på myren och springer intervaller.
För att vara taggade inför morgongympa
dagen därpå. BRAK as we call it.

Varje muskel gör ont. Men arméns kängor
sitter fint. Inte ett endaste skavsår här inte.
Och ja.
Jag trivs förstås alldeles utmärkt strålande i
det sköna gröna.






Det här gott folk är sockor vikta så att det blir en smajlgubbe. Och det
är av yttersta vikt att de ligger prydligt uppradade med smajlet utåt.