Lajsa

Jag har det fint. Eller vi. Min stridspartner
och jag pratar bara om oss numera.
Oj vad varm jag blev om kinderna. Kände du?
Ja.
Som om våra känselspröt vore samman-
flätade. Efter bara en vecka i samma våning-
säng är vi redan ett bra team, Nordsell och
jag.

Och om Nordsell är min ena halva så är min
bössa den andra. I natt vaknade jag och
letade febrilt efter min AK5a. Den får nämligen
aldrig vara på mer än en armlängds avstånd.
Förutom när vi ligger i våra sänger och sover
med vapnena inlåsta förstås.

Som tur är ska vi ut i fält ett par dygn nu.
Då får den minsann sova bredvid sovsäcken.

Efter tre timmars vapenvård där varje krut-
molekyl petats bort tror jag nog att min lille
vän ska vara redo. Och medan Nordsell smiter
hem en sväng  och klappar sina hundar jagar
jag bort den sista skvätten mjölksyra ur
musklerna med en kvällsjogg.

Sedan ska vi nog vara redo allihopa.
Det gäller ju att ta hand om sig när man lever
så här.
Sig själv och varandra.





                                   Pang sa det. Mitt i prick.



          


                
                     Dagens kloka ord på schemat. Tyvärr sorgligt sant många gånger.








         Morgontidningen förra veckan när vi ryckte in.








                                        Och så en skvätt vila.