Lajsa

Som jag och Snusen brukar säga. Rätt ofta. Och idag slog det mig ännu oftare:

Det är helt otroligt vad tiden rusar på!

Och jag har redan gått ett år på den här utbildningen.
Ett år?!
Med människor som fascinerat kastar sig ned på backen.
Är det en rallarros? Svarthö? Någon slags kopparindikator?
Och så vår idol Stickan som står där och ler klurigt. I sina gummistävlar och oljerock, som på nåt konstigt vis passar lika bra i juni som i -30 grader i december.
Helt lugnt och sansat avfärdar han alla våra förslag.
Som vanligt.
Nej.
Och så berättar han spiksäkert hur det står till.
Vad det än gäller. I skogen förstås.
Otroligt.

Minst lika otroligt är ändå dagens middag. Vi skrapar ihop det sista vi har så här sista dagarna i Sveriges skruttigaste korridor. Dock är maten den godaste vi någonsin ätit.
Kanske lite för att vi bara knaprat bönor och tuggat på tonfisk under året.
Kanske mest för att jag hade finbesök av min soldat i helgen och det blev lyxiga rester över.
Helt tokigt gott blev det i alla fall.
Lax, fullkornspenne, spenat, fetaost, oliver och så några piffiga solrosfrön.



It's almost orgazzzzmic.
Som vi också säger rätt ofta.
Jag och hon som jag trodde var en läskig estet-ligist första gången jag såg henne.
Och den där finska lilla tvättbjörnen.
Men det är en annan historia.
Helt otrolig den med.