Lajsa

Idag var dagen då jag tog tag i den eviga frågan var sjutton det är som jag bor egentligen? Jag har faktiskt inte haft någon vidare koll på det. Alltså, var jag bor enligt viktiga papper och register och där min viktighetspost dimper ner.

För snart två år sedan låg nämligen jag och Therese och viftade på tårna vid en poolkant någonstans utanför Rom. Just som vi låg där och njöt av att vi höll vår tågluffarbudget när vi bara tog en fanta till lunch fick jag ett sms av mamma:
Hej idag har vi köpt gula huset. Jättefint! Flyttar 14 dec. Puss och kram
Jahaa det gula huset... typ vilket gula hus?

Det visade sig ligga i Bromma och Brommat visade sig ligga någonstans i närheten av stan.
Så nära att det bara blir två klipp på bussremsan istället för tre.
Låter trevligt, sa jag och flyttade genast hemifrån och tillbaka till gamla kära Sollentuna.
På den vägen är det.
Så idag packade jag cykelkorgen och gav mig av. Sicksackade fram mellan totalt okända vägskyltar.
Abrahamsberg? Riksby? Olovslund?
Brommaplan kände jag i alla fall igen - Sveriges mest olycksdrababde rondell.
Jag trampade vidare allt jag kunde med livet i behåll.
Ängsby?
Ah, en riktig camping med riktig vattenrutschbana och glasskiosk. Bådar gott.
Ålsten?
Låter ju inte helt snyggt.
Men det visade sig inte vara fulare än att det fanns villor som slott och en stor fräsig båthamn.
På en en skylt stod det faktiskt slott. Alltså ett riktigt.
När jag läst halva informationsskylten insåg jag att snuskungen som bott där inte var en snusk-unge utan en snus-kung.
Minsann, tobak alltså. Sen läste jag inget mer.

Jag kikade på alla små skyltar jag kunde hitta om båttorp och stora träd.
Gamla farbröder och 30-talets funkishus.
Så där höll jag på hela dagen. Trampade fram och tillbaka så mjölksyran sprutade i lår och skinkor och svetten kliade under hjämlen.
Fem timmar senare tyckte jag ändå att jag hade lite bättre koll.
När jag väl hittat hem igen alltså.

Det bästa av allt var när jag susade fram på en av kommunens lagom breda tillrättalagda lite-natur-åt-folket-stigar i skogen, där borta vid...
vahettere... Ålsten?
Hursomhelst.
Där hittade jag en liten slingrig avstickarstig som ledde ner till vattnet.
Bortom alla gator och brus. Bara en och annan båt som tuffade förbi.
Vågor som skvalpade och lövsus i träden.
Det endaste enda som kom åt mig där var vinden i håret och solen på näsan.

Då kände jag mig faktiskt hemma.