Lajsa

I morse när jag kikade ut mellan gardinerna var den äntligen här.
Om än bara i små blyga mängder så här till en början.
Men ändå.
Vi vet vad det betyder.
Nu är det snart slut på nattsvarta kvällar. 
Inga fler asfaltsgrå gator och betongtrista trottoarer.
Snart är hela staden vit.

Vi går mot ljusare tider

         


Vägen hem från tåget tog en timme istället för tjugo minuter.
Men vi såg så mycket mysigt på vägen.
Stötte på ett ensamt äpple gjorde vi också.

Min käre lille vän och jag

"Hey ich hab das Bild als mein Hintergrundbild auf meinem Laptop genommen!
Ist superschön!!!"



Meisam använder min bild från Fjällnäs som skrivbordsbild på sin dator.
Det är en komplimang som heter duga, det.
Jag blir liksom alldeles jätteglad ända in i den innersta maggropen.
Ibland behövs det så väldigt lite för att göra någon så himladens glad.

Tänk på det, you superheros out there.

I natt drömde jag att jag hade en konstig gul paprika. I den satt fröna i små knippen av sidenpåsar. Tamara, ett litet busfrö från Schweiz, sa till mig att frön heter Spinachsen på tyska.

När jag vaknade kom jag på att hon lurat mig. 
Spinach är ju spenat på engelska.
Fast den här gången var det ju faktiskt inte Tamara som busade med sin svenska aupair. Det var bara min hjärna som levde rövare.

Häromkvällen funderade jag vid lägerleden vad nypon heter på tyska utan att komma på det. När jag vaknade visste jag.
Hagebutten!
Då hade ju hjärnan rotat i en vettig vrå under natten.

Frågan är ju bara när man ska lita på den där grå massan man har.
Och när man inte ska göra det.
När det är värt att grubbla och fundera.
Och när det inte är det.
Speciellt när det gäller viktigare saker än tyska paprikafrön.

Man tror att man har så mycket att stå i. Att grubbla över och tänka på.
Plötsligt kan det hända att allt stannar upp och man får lite perspektiv.

För den ena dagen föds en ny liten människa till jorden.
Alla blir överlyckliga och bara sprutar ut sin kärlek till det nya lilla livet.
Det nya lilla livet som sägs vara meningen med livet.
Allt är babyrosa och underbart. Knubbigt och gulligt.
Och min ena vän är gladast av alla.

Så den andra dagen försvinner bara en människa från jorden.
Helt utan förvarning finns han inte mera. Vad gör man då av all sin kärlek?
Försvinner den också ut i tomma intet utan att komma fram?
Och var tog nu meningen med  allting vägen?
Min andra finaste vän är ledsnast av alla.

Och resten av världen, den bara snurrar på som om ingenting hänt.

Mitt hjärta slits i bitar. Nu har jag kastat mig ner på golvet jag vet inte hur många gånger, överlycklig och halvt på väg att bli  religiös och trott att där - dääääär är det!

Men så är det bara ytterligare en av dessa jävla papperstussar!
Vem sprider ut dessa örhängesstora papperstussar med jämna mellanrum i våra korridorer?!
Vem njuter av detta?!

Why God?! WHYYYY?!?!