Lajsa

Jag saknar er ibland. När jag är ute och springer och mina vader gör så där ont
som de bara gjorde på den där tiden då vi tävlade som illrar.
Då när den där kinkiga hinnan runt musklerna inte hängde med.

Och när det viktigaste med lyxvistelsen på hotellen var att de hade lagomsaltad
havregrynsgröt och inte städerskor som klagade på lite grus och barr.
Och det roligaste som fanns kunde vara en sked.
Eller ett anticimexfall.
Eller en blek rumpa.
Eller varmvatten kvar i utomhusduscharna trots milslång kö och frost i backen.

Och när ni alltid fanns där. Precis lika spiksäkert och lyskorusframkallande som
de där orange favoriterna i skogen.



                                 Sandstensberget häromdagen